Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Alldeles för mig själv, på hotell, var på Presentationsteknik. Satan i gatan vilken bra och rolig kurs. Men att bo mitt inne i centrala Malmö innebär ju för mig som inte kan Malmö, mer än det jag läser i tidningarna, att jag antingen måste stanna inne på hotellrummet hela min lediga tid, eller springa runt hukandes i zickzack för i den stan är det ju rena rama vilda västern. Där skjuter dom ju hejvilt kors och tvärs. Över allt. Usch. Nåväl, det löste sig, var tvungen att sitta på rummet och jobba hela kvällarna, på nätterna när jag ändå inte kunde sova hade jag kontakt med sonen i Australien som ju faktiskt har dag när jag bör ligga och sova.  

Men va fan, portvaktskörteln, den har dom ju opererat bort, innebär det att det nu står helt öppet i min armhåla och bara pumpar ut elaka cancerceller rätt ut i resten av kroppen? Jag fattar ju inget, har ingen att fråga, ingen som förklarar.

Jag jobbar på varje dag, det skingrar mina tankar och det gör mig gott. Mina kollegor gör mig gott!

Elin planerar, och pratar om gammelmormors födelsedag, om vi ska försöka åka på SPA någonstans, allihopa, och om Astrid Lindgrens värld dit Ida alltid brukar få en helg på av mig i födelsedagspresent. Jag blir tyst, vet inte vad jag ska säga, för allt som oftast tänker jag "men jag kanske inte lever då" och det kan jag ju bara inte säga högt, för dom vet ju inget än. Varför går tiden så sakta, varför kan jag aldrig få svar.

Göran håller på att rita ett nytt hus till oss :-) MEN jag har så svårt att engagera mig, jag vet ju liksom inte om jag lever då. Men det säger jag inte, han tycker nog bara att jag är väldigt ointresserad. Men det är jag ju inte. Jag vågar bara inte säga hur jag känner och tänker 

Har så fullt upp på jobbet så jag har inte en chans att tänka på mig själv. Bra. Har inte berättat något för kollegorna där än. Först måste jag ha lite mer under fötterna.

Däremot när natten kommer, då sätter tankarna igång. Varför blir tankarna på natten alltid så mörka och hemska?   Omöjligt att sova.

Är ju på gång att hyra ut sonens lägenhet i Stockholm, har har ju dragit till Australien på okänd tid. 

Ska jag verkligen göra det? Tänk om jag måste kalla hem honom. Bryta, bryta, bryta dessa negativa tankar. Inte tusan måste han komma hem för att mamma känner 2 knölar. Sicket tok tänk. 

På kvällen var vi hos goda vänner på en som vanligt mycket trevlig middag, vi var många där, jag var inte med i matchen måste jag väl erkänna. Hade tankarna på helt annat håll, typ helt lost i pannkakan  

Hade fått en uppringningstid kl 15.00. Perfekt för jag var på en föreläsning om "Mobilitet 2014" och just då skulle vi ha rast. 

Hon ringde 20 minuter tidigare än sagt, vilket jag egentligen var tacksam för, föreläsningen var riktigt skit trist, har man dessutom inte sovit på natten så far ju ögonen som pingpong bollar i skallen. Jag trocklade mig ut bland alla människor och fick prata med en trevlig dam, inpressad i ett hörn för för att få prata i lugn och ro med henne. Det var liksom inte ett tillfälle som jag hade lust att ställa mig och skrika i telefonen att 

-jag tror att jag har bröstcancer!

 3 mars kl 8.30 fick jag tid att komma på undersökning. Ärligt så hade jag nog hoppats få komma redan dagen efter. Den här resan har å andra sidan lärt mig mycket, alldeles för mycket om våran sjukvård. Tyvärr.

På kvällen hade jag dessutom fått ryggskott, självklart var det ju cancer. I min värld jag då befann mig i  

På morgonen hoppade jag in i duschen igen. Bara för att övertyga mig om att jag hade nog varit lite över trött kvällen innan, då kan man kanske bli lite inbillningssjuk. 

Shit, kände samma sketna knölar igen. Rusade in och väckte maken, och frågade om han också kände knölarna? Han brukar inte alls ha något emot att jag kommer inrusandes och ber honom klämma mig på brösten tidigt på morgonen, den här morgonens klämmande gjorde honom inte glad. Han kände dom tydligt.

Så fort jag kom till jobbet så ringde jag till bröstcancersköterskan. Min största förhoppning just då var faktiskt att det var bröstcancer. Bröstcancer kan man oftast bota. Det kan man inte med Melanom. Tyvärr. 

Det jag fick var en telefontid om 2 dagar? Eh, jaha.

Ingen sömn denna natt heller.

Tog kvällsduschen, kände då att min "ärrvävnad" hade vuxit? Hm. Kände dessutom en knöl i höger bröst. Hm. Blev orolig. Kröp ner i sängen, sa inget till maken. Sov kanske 2 timmar sammanlagt den natten. Huvudet var fullt med inteallsbra tankar