Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från juni 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 143. Denna dagen ett liv!

Jag håller mig till dom nya filosoferna. Farbror Melker i Saltkråkan.

Denna dagen ett liv, i mitt nya liv. Det har snart gått 5 månader sedan jag kände den förbannade knölen. Tack och lov. Hade jag inte känt den hade jag förmodligen jobbat på som vanligt, resta land och rike runt med mina kollegor, och förmodligen mått ganska bra. Frågan bara hur länge till? Det är ju inte min sjukdom som gör mig 100 år äldre, det är ju min behandling som gör mig sjuk. Denna behandling som förhoppningsvis ger mig många flera år med min familj, utan behandling hade min framtid haft väldigt dålig prognos. 

Tänk vad livet kan förändras så snabbt, och det enda man kan göra är att hålla i sig och åka med. 

Varje morgon (utom när Ida sover hos mig) så ringer min telefon 07.00 då kliver jag upp och tar mina gifttabletter. Tror jag. Dom är ivarjefall borta på morgonen. Jag gör det i sömnen. Min kropp har inte sovit sina 10-12 timmar kl 07. 

När jag sen vaknar så står det en bricka med kaffe bredvid mig i sängen. Jag har nog bästa, finaste, goaste, mannen i världen. Inte nog med att jag lyckats få till dom omtänksammaste, ödmjukaste barnen, jag fick dessutom Göran. (Fick, och fick, fasen heller, vi som många andra har sprungit hinderbana för att komma fram till där vi är idag). Så måste jag ta ett par värktabletter för att efter en stund kunna använda mina fötter och röra på mina leder. 

Det är tur vi har stor säng, för igår samlades hela min härliga familj i sängen och drack kaffe innan jag kunde ta mig upp. 6 personer och 1 katt. Nej vi är inte perversa, vi bara är såna, syrran, svågern, jag, Göran, och 2 barn. Knäppa, förmodligen, men många goda skratt delas den stunden.

Idag då? Tja, lugnt. Känner mig ganska pigg och glad. Dagens uppdrag är att åka in till stan för att köpa björkaska. Nöjer mig så. 

Igår hittade jag på en anledning till att slippa promenaden. Jag målade dörrfodret runt ytterdörren på verandan :-D

Tyvärr har jag tittat färdigt på dom avsnitt som finns av "orange is the new black". Nudå? Kan någon tipsa om en bra serie på Netflix. När jag behöver ladda mig sitter jag på verandan och syr samtidigt som jag tittat på paddan.

Om någon undrar, vilket det säkert är, varför vi aldrig tar ner flaggan, så kan jag tala om att det är jag som vill ha den uppe, jämt. Vackert!

Tack, men nej tack! Inte idag heller :-\

Dag 142. Det är så skönt....

........ när dom kommer. Det är så skönt när dom är här. Det är så skönt när dom åker. Det är så lugnt och skönt i 1 timme. Sen saknar jag dom igen. Hela härliga högen. 

Vi var 13 personer som åt middag på Nils igår, varav 3 knoddar. Gick oerhört bra, mellan måltiderna kunde någon gå ut med småfolket så dom fick röra på sig i gamla Thomasgymnasiets korridor. Göra av med allt spring som samlas i benen. Så perfekt . OCH varsin "padda" att leka med däremellan. Jag tog fiskgrytan, kan varmt rekommenderas. Småttingarna åt köttbullar, kokt potatis, brunsås och lingonsylt så det stod härliga till. Hade en fantastisk kväll och gamla mor var så nöjd! 

Åkte hem till oss, Ida tog ett bad, godistajm, och sängdax för stora småtjejer. Liten småtjej, fick åka hem till sig och krypa ner i egen säng.

Nu sitter jag ute med en kopp kaffe och njuter tillsammans med gammeltanten Tjorven. Känner att jag borde ta mig en kort prommis även om det tar emot lika mycket som att jag självmant skulle kliva in i ett rum med ormar. Vi får väl se hur det blir med det, kan säkert hitta tusen anledningar till att göra annat. Eller inget  ;-)  

 

Dag 141. Ge tillbaka proppen! NU!

Någon har dragit ur proppen ur mig  :-( Och inte satt tillbaka den. Jag är alldeles uttömd på energi. Så ända in i märgen trött. Blir så förbannad!

Idag ska vi gå på Nils och fira min mamma som fyller 75 år. Jag blir trött av bara tanken. Fan. Det ska ju bli jättekul, hela stora familjen.

 -Nicke som måste jobba och - Ellen som är i London.  :'(

Sen sover gänget över här och det är INTE tröttsamt för alla är självgående. Jag älskar att ha min familj hemma hos mig. Hoppas att det fyller på energireserven. Tja, det kanske egentligen är det som saknas. Det var längesen nu alla samlades här  :-D.

Ska hoppa in i duschen, kan hjälpa liiiite. 

Hahah, KF kom in efter en natt ute i ösregnet, blöt och skitig som en liten gris som rullat sig i leran. Hon rusade raka spåret till våran säng, MEN jag hade redan hunnit bädda, LÅNGSNOK, så hon gonar in sig i soffan istället, men först han hon trampa runt i min hög med nytvättade, nystrukna gardiner. Hennes sätt att straffa mig antagligen.  =-O Det gör inget, jag har inget annat för mig i veckan, så jag kan tvätta om, och stryka älskar jag ju att göra.  

Önskar mig nu bara en sjudundrande energikick som håller över dagen. Ska ta och suga i mig ett gäng näringsdrycker. Mm, har kylen fylld med både vanilj och latte! Ja, jag lovar min favvo-Yvonne, jag ska försöka äta något emellan och inte byta ut mot mat  ;-)

Duschen avklarad, fick verkligen en kick, jag försöker låta bli att vid varje dusch känna på den stora metastasen under armen, den som doktorn inte vill operera bort, för han vill ha den att jämföra med. 

Idag gjorde jag en genomgång av kroppen, och, trot eller ej, men jag kan knappt känna den stora elakingen. Kan det vara så att gifterna tar all min energi nu till att banka skiten ur metastaserna? Jo, så är det nog. Det tror ivarjefall jag. Ok, jag kan genast ta tröttheten  :-)

Stackars KF blir bara lurad hela dagen, nu kröp hon ner och la sig i tvättkorgen, förmodligen i tron att det är rentvättat.  

Dag 140. Tungt

Igår var en riktigt tung dag. Så trött så det finns inte ord för det. Skjutsade lillPrinsen till tåget, han skulle till Stockholm och arbeta ett par dagar, det var något han blev ombedd att måla på någon vägg. Typ. För det skulle han få några laxar. Några laxar är vad han behöver. 

Passade sedan på att äta lunch med en av mina finaste vänner. X-svägerskan Ylva. Hon är en riktigt god gammal vän. Kommer alltid att vara. 

Efter lunchen skulle jag egentligen hämta min MellanSessa. Men jag orkade inte. Det var som att kroppen bara la av. Åkte hem, gick raka vägen till soffan och somnade ett par timmar. 

Vaknade av att den lilla goa ungen ringde och undrade var jag var. Jag kände mig piggare så jag åkte och hämtade henne. Hon badade, och badade, och badade med Göran och så badade hon. Sen hade vi mystorsdag. Kl 21 sov både hon och jag som klubbade sälar. 

Justa, på kvällen ringde jag en sväng till Jalle kollega, min måndagsmailare, var tvungen att fråga en sak. Även han är en av mina enerikickar  :-D Som vanligt fick jag mig ett par riktigt goda skratt!

Vaknade 08.30, Göran var då fortfarande hemma, han vet hur jobbiga mina mornar är så det var nog därför han inte dragit till jobbet (tror jag) Han fixade frukost till Ida och gjorde iordning min smoothie som jag fick serverad i sängen. Sen låg vi alla 3 med varsin padda/tab och myste i sängen.  

Ända tills det spratt till i Ida och hon kom på att jösses, hon hade ju inte badat än. Det tog hon igen med råge resten av förmiddagen. 

Sen skjutsade jag hem min mormorsgris. Hon hade nog helst velat stanna, men jag orkar liksom inte längre. Det får nog bli så, ett dygn i taget, max. Men på hemvägen sa min lilla fjällbeklädda fisk. Tänk va bra mormor, nu har jag sommarlov och kan sova hur mycket som helst hos dig  :-D Det vore min dröm att ha henne kanske en vecka men har insett mina begränsningar. Tyvärr. Fan vad jag hatar när jag inte får bestämma över min egen kropp. 

Sitter just nu som en gammal baboschka på verandan inlindad i en filt. Har det ganska gott. Med nya mått mätt. Utanför nätdörren står just nu kallad KF och vill komma in med dagens middag. Sorry, KF du får inte komma in  =-O

Annars så hjälper hon mig gärna med grönsakslandet och vår potatis. Not.

  

Dag 138. Feberfri :-)

Första dagen på så länge att jag tappat räkningen som jag vaknar och är feberfri. Jag vet att jag tänkt lägga undan termometern, men tog fram den igen för att kolla kurvan nu när jag påbörjat behandlingen igen.  :-D Känns konstigt i hela kroppen. Kanske är min infektion som äntligen börjar ge upp när den märker att jag vägrar acceptera den. 

Idag kommer en schenken lastbil hem till mig med ett gäng kartonger med näringsdrycker. Har förstått att dessa drycker går som medicin, dom går inte att köpa i vanlig affär, det förstår man om man läser det finstilta, vilket Göran gjorde igår, när jag tänkte bjuda honom på 1. Intages på läkares inrådan.

Dom hjälper mig att känna mig skapligt pigg hela dagen om jag dricker ca 2 om dagen. JA jag vet och jag lovar Yvonne att det är bara ett komplement till maten. Men jag äter ivarjefall 1 ordentligt mål mat om dagen. Igår kväll gick vi förbi bästa grannarna Kicki och JanE som genast plockade fram ost och kex. Jag åt så jag gick nog upp 1 kg. 

På tal om mat. Det är nu 7 år sedan min son flyttade hemifrån. Har har sedan dess endast sovit hemma kanske 2 nätter på raken. Nu bor han hos oss i 4 månader. Anledningen är ju att han kastade sig hem från Australien när jag blev sjuk. Min fina unge. Fast egentligen kan man inte säga att han bor hos oss, han har inrett ett av våra små uthus på tomten. Har har alltså ett eget boende, fast hemma. Rörigt. Men vi lagar maten tillsammans. Anledningen till att han bor här är att hans lägenhet är uthyrd och han endast är tillfälligt hemma i Sverige, nu när han sett att livet är ganska ok med mig så drar han antagligen till Nepal i oktober, blir där resten av året, för att sen förmodligen dra tillbaka till Australien. Göran har fullt upp med jobb till honom, för det krävs en del pengar till bara flygbiljetterna. Kontentan, här bor han billigt, här finns ingenting att göra av med pengar på, och han har nära till jobbet. 

Det är en ganska häftig upplevelse att upptäcka vilken fantastiska kockar man har fött fram. Jag har lång erfarenhet, men både han och Elin har gått om mig med hästlängder. Att Elin är duktig vet jag, får ju smaka men att även Nicke var proffs hade jag ingen aning om.  Eftersom han är vegan är han dessutom väldigt noggrann med måltidernas sammansättning. Numera förbereder jag, sen tar han över och och kryddar på och lägger till saker som jag inte ens visste fanns. Jag är dessutom väldigt slarvig med att göra sallad. Slut med det, tur att vi odlar egen sallad för det är en strykande åtgång på allt nyttigt. Sen står det dessutom ett hel hög med påsar innehållande gudvetallt stående på bänken som blandas till som smoothies varje dag. 

Fick just nu samtal från min rara sköterska på onkologen, hon ringer ibland bara för att kolla läget. Jag har bara ett ord för personalen på onkologen. Dom är fantastiska!

Göran har en vän som ligger inlagd på infektion, jag tror han väntar på ny benmärg, hoppas dom hittar någon lämplig givare till honom snart. Göran ringde mig och frågade vad jag trodde om min infektion, ifall han skulle våga hälsa på honom. Jag tror att min infektion tillhör bara mig, har nu gått med den i 3 veckor och smittar inte. Men den som ev ska få besök får själv avgöra. 

Har nu druckit en hälso vanilj. Gott. Dax att göra ett ryck, ljuvligt väder. 

Tyvärr vågar jag inte träffa mina enegibomber, bland dom ingår min fina Elin, jag blir så lycklig av ett par timmar med henne. Vi skulle göra ett besök på Zinnia, det kanske vi kan få till ivarjefall. Har fruktansvärt dåligt samvete då Ida väntar på att jag ska hämta henne för en övernattning hos mormor. Kanske om några dagar. 

Dag 137. Ointelligenta mediciner. Hm

Just nu har jag det ganska topp  8-)

Sitter på verandan med en stor vanilj latte, bredvid ligger Julia och njuter. Dock lite grinig, inte jag utan KF. För en stund sen kom hon hem med dagens middag. Men eftersom middagen redan är planerad tackade vi nej och släppte inte in henne. Kraken, tacken för att man vill bidra. 

 

Upptäckte i morse att medicinen jag knaprar inte tillhör den intelligenta sortern. Har ju mot min vilja haft ett uppehåll på ett par dagar. När jag nu återupptar knaprandet så fattar inte tabletterna att, just ja, hon har ju använt oss ett tag så vi kör på som vanligt.

Neheda, då ser dom en chans att få börja om med biverkningarna jag just vant mig leva med, som lugnat ner sig, igen. Så i morse var det dax igen. När jag försökte ställa mig på tossingarna hade ett elakt väsen under natten placerat dit nya blåsor innehållande glasskärvor. Faaan.

Nåja, inte mycket att gnälla över, faktiskt, igår var jag till onkologen för att hämta nya doser. Där stöter man på människor som har anledning att gnälla. Bra att få lite perspektiv på min tillvaro ibland. Vad gör lite glas, och onda leder. Jag har kommit väldigt lindrigt undan. Jag mår inte illa, jag tappar inte håret, jag har inte fått nya melanom. Allt detta är vanliga biverkningar mina piller ger. Jo en biverkning till har jag, inte heller något att gnälla över. Jag har noll, och absolut noll matlust. Just därför kör dom invägning av mig varje gång. Jag försökte med att säga till min sköterska att när du fyller på mina pillerlådor så kan jag gå och väga mig.  :-[

Då log hon väldigt gott. Inte en chans, jag ska vara med när du väger dig. Hm. Jag fick applåder, har inte gått ner sedan förra vägningen. Fast ärligt så trivs jag ganska bra med vikten jag har idag. Behöver dock inte tappa flera kilo. Enligt Göran är min kropp ferfekt  ;-) Men det säger han när jag väger 13 kilo mer också <3. Det är kärlek det. Min gullegubbe.

Fick just samtal från min goa, fina kollega Yvonne. Hon ringer och puschar på mig då och då. Det gör mig så glad. Så har jag Jalles måndagsmail, oj, vad dom startar min vecka på bästa sätt. Men Jalle förstår nog inte själv vilken otrolig skrivare han är. JALLE, DU ÄR BÄST fatta det! Ok? 

Latten är slut, och jag ska rycka upp lite ogräs som stör mig. Det är det bästa med trädgårn, man blir aldrig klar.

Dag 136. Fulltankad

I går hade jag bestämt mig för att vara frisk, det fungerade nästan ivarjefall.

 Och så tankade jag fullt! Jag åkte och hämtade Elin och Ida på eftermiddagen, miniPrinsessan fick inte följa med, :'( hon hade haft feber på natten, och det känns inte som att jag ska utmanande ödet allt för mycket. Min doktor kallar barn för bakteriemonster och skall nog helst hållas på avstånd. Det tycker inte jag. Först åkte vi iväg så mormor fick köpa en ny cykelhjälm till Ida. Ja, det ger också en massa energi, hon önskade sig en sån, och en likadan plingplong, och ett likadant lås. Jag mår då bra av att kunna köpa det till henne. För det barnet är så otroligt tacksamt att handla till.

Sedan stannade vi till vid Aspö handel och köpte sista kartongen med jordgubbar från Morrarön. Godare går inte att finna. Dessutom smakar dom jordgubbar. Ahhhhhh.

IdiPidi passade på att bada, herreejösses varför skulle 6 gr och ösregn hindra henne från att ligga i tunnan en timme? Det är ju då det är som skönast.

När det sen började dra ihop sig för hemfärd igen, då gick jag emot hennes mamma. Det är något som jag försöker att aldrig göra. Göran kom hem, och gjorde att svanhopp ner i tunnan, Pidi blev ju näst intill förtvivlad, hon ville ju bada med honom och hennes mamma sa nej, vi måste åka. Då gjorde jag det man inte får göra, jag sa att låt barnet hoppa i och bada med Göran tills vi har packat in i bilen och är helt klara, hon lovade att INTE börja tjafsa om uppstigning då utan kliva upp utan tjat. Så fick det bli och så blev det, hon satt dyngsur i bilen tillbaka, men ett sista dopp med Göran blev det. Förlåt Elin  :-[

 


När jag släppte av dom hemma kom det en liten snoprpotta med sina kletiga armar mot mig och ville ha den kram, och ett ubbiummi. Den som tror att det går att motstå, den vet inte vad den pratar om. Energibehållaren i mig rann över. 

På kvällen kom Fina BonusSabina och hälsade på, sov över. Ännu senare kom Nicke hem från sitt midsommarfirande, dagen var fulländad. 

Jag har nu fått tid både för röntgen och tid till läkaren efter röntgen. Röntgen kommer att tala om ifall att behandlingen har fungerat. Aningen nervös måste jag erkänna. Nej, fel, jag är skitnervös. Inte OM det har fungerat, för det har behandlingen gjort. Basta. Utan mera hur stor skillnad den gjort. Men jag måste vänta nästan hela sommaren innan jag är framme vid dessa tider.

Idag ska jag till min sköterska Marie för att fylla på i min medicinlåda. Just nu har jag ett uppehåll, jag tycker inte om att göra uppehåll. Men doktorn ville ha 4 giftfria dagar för att se om min hosta blir bättre. Hoppas vi kör igång med giftet idag igen. Börjar känna mig alltför normal utan mina piller. 

Jag får alltså en härlig dag med min son på tu man hand. Han följer med för att se var det är jag tillbringar mina måndagar. Elin min Sessa har ju redan varit där, och dessutom fått träffa min favvo doktor Andreas. Det får inte Nicke, för även doktorer har tydligen inskrivet i sitt avtal att dom har rätt till semester. 

På onsdag kommer det en hemleverans till mig med flera kartonger med näringsdrycker  :-D Tänk att jag får dom hemkörda ända till dörren. Service!

Dag 135. Avslutning på gårdagen!

Efter att dom hade placerat mig i korridoren så tror jag att dom tappade bort mig. Jag låg just utanför exp där alla sköterskorna och läkare håller till, jag hörde hur dom pratade om mig. -Nej, rum 10 är upptaget av andra nu, men var är hon då? Så irrade dom runt lite, jag låg och log lite i sängen, till slut kommer en sköterska och frågar om jag är Marie. Vad svara man? Ja, jo, det är jag det :-). -Här är hon ropade sköterskan till läkaren, som då kommer och talar om att dom inte funnit något konstigt på röntgen, jag frågade om vätskan jag hade, som låg och skvalpade där i botten. Först såg han fundersam ut, men sen sa han att den var borta nu. Jag tror ivarjefall att han så så, det var så jag tolkade det, ville tolka det. Vi hade lite språkförbistringar ibland. Men i det stora hela var det inga problem. Så gick han, jaha nudå, efter ett tag kom en sköterska och sa att jag skulle få lite hostmedicin och att läkaren skulle komma förbi en sväng till. Han kom inte, så efter ett tag kom sköterskan tillbaka och sa att jag fick åka hem. Den "lilla" stunden från röntgen till att dom hittade mig igen tog 2 timmar?

Då var klockan 22.30. Det var den dagen det, vi roar oss på olika sätt. Jag vet att jag inte är road av detta sätt. 

Under hela min dag på akuten hade jag kontakt med ett par i 35 årsåldern, dom hade kommit in med ambulans vid 14 tiden. Vi pratade ganska mycket, dom började fråga redan efter 1 1/2 timme när dom skulle få träffa doktorn, fick svaret, nu är det bara 1 före er, det var samma svar som dom fick kl 22.30 när jag åkte hem. Hon var dålig, vet ej hur, sånt frågar man ju liksom inte. Hoppas att dom inte ligger kvar där i korridoren än och väntar  >:o men fan vet.

Det sista jag gjorde innan jag tog min välpackade väska, (man har ju lärt sig vad man behöver ha med sig, böcker, padda, mat, näringsdrycker mm) var att skriva ner namnet och mailadress på personen som är chef på akuten, som man kanske kan säga inte riktigt har lyckats med sitt uppdrag. Han skulle maila henne. Hoppas han gör det. Skulle tro att 98 % är missnöjda med sitt bemötande på denna plats på jorden, men vad hjälper det om man inte klagar för den som är ansvarig. Hör hon inget så tror ju hon att akuten fungerar som en välsmord cykel. Då har hon fått hela cykeln om bakfoten, för den gnisslar så man nästan får tinnitus på köpet.

Klev innanför dörren hemma 23.18. Då hade jag missat en grävling med ca 2 cm. Tack och lov, för efter henne kom det 2 smågrävlingar springandes efter mamma sin. Det hade jag inte velat haft på mitt samvete.

Idag är en ny dag och jag har bestämt att jag är frisk från och med idag. Det bestämde jag i går kväll. Febertermometern har jag gömt långt in i ett skåp. Hoppas att få träffa min Prinsessfamilj idag. orkar nog inte hela dagen men ivarjefall ett antal timmar :-) 

Då tänkte jag stjäla den energi som jag så väl behöver just nu! Dom har ju ett överflöd av den varan och delar gärna med sig!  :-*

Dag 134. Åh nej varför lyssnade jag?

Vaknade som vanligt opigg i morse. 37.5 i feber. Men skillnaden är att jag sedan ett par dagar har ont i vänster lunga eller där omkring? 

Efter stor tvekan, jag ringer, inte, ringer, inte, så sa Elin, du ringer. Så jag ringde 1177. Det enda jag eg ville var att få kollat om det ff är virus eller har övergått till bakterier. Har jag ff vätska i lungorna eller inte. Det tycker jag att vanliga vc kan kolla. 1177 ringde min vc som sa NEJ, vi tar inte  emot henne. Vi håller bara på med öronvärk och onda halsar. Inte en patient som går på cellgifter. Ok. Men då väntar jag tills på måndag istället och åker till onkologen. Svar NEJ. Du ser till att  åka in till akuten så dom får kontrollera dig. Jag faxar dina papper dit nu. 

Faaaaaan! Ok om jag skyndar mig så har inte dom trasiga människorna från midsommaraftonen vaknat än, och lördagsfyllona har inte hamnat i akuten läget än. Trodde jag. Lurad. 

Jag följer med sa Göran, det gör du inte alls sa jag. Som gammal konsult räknar man timmar.  Bättre att en person sitter 8 timmar på akuten än 2 pers x 8 = 16 tim. Nopp.

Skrev in mig kl 13.00. Provtagning kl 13.30. Läkaren kom kl 19.10. Läkaren gick 19.20, han skulle kontrollera mina prover igen, då hade han lyssnat på mina lungor. Sen ingenting. 20.30 kom en sköterska och sa att jag skulle på röntgen!  Äh, ska jag, läkaren skulle ju bara kolla mina prover igen för dryga timmen sen,  trodde han glömt mig. Hm, ok jag kollar så det blivit rätt. Helt rätt. Iväg på röntgen.  Tog 5 minuter. När jag kom tillbaka har ngn annan fått mitt rum,  så nu ligger jag i den charmiga korridoren.  Nåväl, här händer det ju lite ivarjefall.  Ja inte med mig alltså,  men runtomkring mig. Spännande att se hur lång väntan det blir nu då, innan ngn kollat plåtarna, jag som inte hann kamma mig. 

Jag återkommer,  kanske inte inom kort, men när något nytt händer i detta drama.......


Dag 133. Trevlig midsommarafton!

Önskar jag alla mina läsare  :-D 


Själv är jag nästan feberfri idag. Glad!

Vi är ju bjudna på bröllop idag. I Aspö kyrka. Jag älskar att gå på bröllop. Men jag får reducera min dag till att vara med på vigseln i kyrkan. När brudparet med gästerna sedan far vidare till festligheterna, som troligen kommer pågå resten av dagen och långt in på natten, ja, då får jag snällt släpa mig hem istället. 

Jag får helt enkelt lyssna på vad kroppen min säger. Och den säger att, nej, ingen fest för dig. Du gör dig för tillfället bättre nedkrupen i soffan hemma. Kanske jag orkar hålla mig vaken tills maken vill hem, men ärligt så hoppas jag inte det. Jag vill att han ska ha en trevlig kväll, det är hans vän som gifter sig. Han behöver ha lite roligt, och glömma allt tråkigt för en kväll. Det är vad jag vill. Det går ingen nöd på mig hemma. Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap, troligen kommer dessutom Julia att ligga uppkrupen i mitt knä och så har jag en påse ostbågar som jag ska frossa på. 

Nu kom kortet som gjorde min dag <3 Mina Prinsessor


Dag 131. Men va faaaaan :-(

Vaknade upp med 38,4. Nu känner jag mig som en mycket sliten trasdocka. En som hängt med i flera generationer.

När ska jag få bli frisk, alltså nu menar jag inte frisk/frisk, utan bara frisk, jag är nöjd med det just nu. Sådär vanligt frisk. Utan feber, huvudvärk, hosta och i bihålorna. Jag vill nu bara må så där vanligt som en person med en "släng av cancer" gör, utan en infektion. Mina fötter har jag inte så mycket att klaga på för tillfället, dom har fått prio 2. Jag använder dom ju liksom inte så mycket just nu när jag går mellan sängen och soffan.

Känns som att bröllopet på midsommarafton ligger lite risigt till just nu för min skull :-( Tyvärr. Jag älskar att gå på kyrkbröllop. 

Nicke kom hem igår, utan sin fina Lara. Det piggar upp att ha grabben hemma. Han har gjort iordning min gamla snickarbod, den är nån gång ifrån 1700 talet, men det är nog en 100 år sedan någon bodde där senast. Jag fattar bara inte hur han har lyckats göra den beboeligt igen, och dessutom lyckats göra den så häftigt inredd med gamla prylar.

Jag tror att han har tänk sig att bo där tills han åker till Nepal i oktober. Där bor han billigt och förhoppningsvis kan jobba här ute på landet. Göran har gett honom värmefläktar så han klarar sig länge därute. Visserligen har x antal rum inne hos oss i huset att välja på, men jag förstår att han vill ha ett eget krypin. 

 

 

Jag som aldrig eller åtminstone mycket sällan tittar på tv hittade en Netflix serie igår, så nu kan kan fördriva en del av min tid framför tv'n. Samtidigt som jag lagar kläder. Har bett Elin att få en kasse med kläder som behöver åtgärdas. Blir galen om händerna inte har något att pyssla med, och det är väl väl tidigt att börja sticka raggsockor. En annan sak som jag förmodligen nu kommer att bli idiotförklarad av är att jag syr ihop lakan. 2 vanliga till 1 stort eftersom det är sådana vi använder. Och jag gör det för hand  :-[ Fast jag har symaskin. Jag har ett stort antal vanliga vita lakan som inköptes som dukar, nu får jag nytta av dom igen. Ska ge Elin några storlakan också, dom är perfekta för dubbelsäng.

Är jag i samma tillstånd i morgon bitti blir det ett samtal till mina vänner på onkologen igen. Tror jag behöver en kur med pencilin. Tänker inte utsätta mig för risken att behöva besöka akuten i helgen. Hu vilken mardröm.

Visstja, när jag lugnat ner mig efter mitt djävla....a besök på akuten, när jag fick sitta 5-6 timmar på en stol i korridoren helt nonchalerad så skrev jag ett mail till chefen för akuten och berättade om min upplevelse och vilka kurser jag rekommenderar hennes personal att gå på. Tex en kurs i informationsteknik. Hon svarade redan dagen efter, ett mycket bra svar. Heder åt denna chef! 

Dag 129. Lika uselt som akuten fungerar......

Lika fantastiskt fungerar onkologen. Vilken mottagning! Vilken personal! Vilken logistik! Imponerande är ordet :-)

Det var samma trasdocka som vaknade i morse, dock hade hostan tredubblats :-(

Ringde onkologen, får en tid då man blir uppringd, bara det, tänk, att någon verkligen ringer upp och inte bara lovar göra det. Jag blev ombedd att komma in så dom fick göra en check av mig.

Under EN timme så hann sköterskan ta blodprover, halsprov, hostprov. Allt skickades som akutprov. Så in till min doktor Andreas, han hade inte jouren, men tog hand om mig ivarjefall, (min idol) han lyssnade av lungorna, skrev anteckning till röntgen och skickade dit mig akut. 

Gick dom 100 metrarna till röntgen, fick komma in och bli röntgad omgående. 

När det var klart gick jag tillbaka dom 100 metrarna till onkologen. Där står Andreas och väntar på mig. In på hans rum, blodproverna är redan klara och visar inte på någon infektion, tillochmed röntgenbilderna var klara, man slår sig för pannan och tror inte det kan vara sant. 

Bilderna visade inga tecken på lunginflammation, däremot hade jag vätska längst ner i båda lungorna. Det var bra. Äh, jaha. 

Jo, för om det bara hade varit vätska i ena lungan då hade han blivit orolig. Nu visade det på att jag hade virus. 

Om jag inte är bättre till nästa vecka ska jag återkomma, då har han semester, men skriver anteckningar till ev nästa läkare, vad han ska göra med mig. Då skulle det nog bli en annan sorts röntgen. 

EN timme senare är jag på väg ut till bilen och har dessutom hunnit hämta ut min hostmedicin. 

Makalösa människor, vilken personal, nu förstår jag varför onkologavdelningen i Eskilstuna har så otroligt gott rykte. Jag backar upp det till 100%

Nu sitter min lilla svärdotter på flyget hem till Australien. Tyvärr.   

Dag 128. Lite sorg i familjen

Vaknade upp och mådde som en trasdocka, idag också. Men jag håller ut, Våga Vägra Akuten :-) Jag inväntar morgondagen så jag kan ringa onkologen direkt i morgon bitti istället. 

Idag var Laras sista dag här på Aspö :-( Tungt. Känns verkligen jättetrist, vilken fantastiskt tös. Dom har nu fått skjuts in till till Elin med familj för att ta avsked. Därefter åker dom upp till Stockholm för att få en sista kväll/natt för sig själva. 

I morgon går hennes flyg tillbaka till Australien, där hennes studier börjar igen. Om allt går som tänkt som kommer dom att återförenas i Nepal i oktober. Hon ska göra sin läkarpraktik där och Nicke får bli hemmaman, eller vad han nu hittar på, det sitter ju liksom inte fast hos den grabben, så något hittar han förmodligen på. Tror dom kommer att hyra sig ett hus under tiden där. Hoppas allt går i lås för dom :-)

Eftersom jag är sjuk, ja alltså sjuk/sjuk så där som vanliga människor blir så missar jag ännu ett kalas idag, bästa svägerskans. Men det är bara att gilla läget. Jag ska hålla mig hemma, ta det lugnt, vila och inte träffa en massa människor. Svårare än så är det inte. Tyvärr  >:o

Dag 127. Åh nej. Inte igen :-(

Jag undrar när det hände? Eller om det har smugit fram?  Alltså det där när ens barn tar över föräldrarollen för sina föräldrar? Hur som helst är det väldigt gulligt. Man blir glad. Då han man lyckats med barnen. Vilket jag iochförsig redan visste att jag har. 

Jag vände ut och in på mig själv för att få hem mina sjuka kids från Stockholm igår, dom kom med tåget men jag hade ingen bil så jag kunde hämta. Till slut löste det sig på så vis att mannen i den familjen Göran jobbar hos för tillfället skjutsade in mig så jag kunde hämta min bil. 

Jag kände redan då att jag hade något skit i kroppen, då menar jag inte mina gifter utan typ förkylning. 

I morse vaknade jag stenad, halsen illröd och svullen, hosta och feber. Kan inte minnas när jag senast var sjuk på sånt vis. Tog mina tabletter somnade om, vaknade läste lite tidningar, somnade om. Någon av mina vakna stunder kom Nicke med en kopp spirulina te= nyttote. Nu 14.30 även jag nyvaken och nyduschad. 

Gick ner i köket och kokade en kopp te. Då frågade sonen - Mor, har du ätit något idag, var ju tvungen att erkänna att, nej, inte än. -Då fixar jag iordning något till dig, tack snälla det vore underbart med 2 st ostmackor, jag är nog lite hungrig. Nej, jag fixar någon nyttig mat till mig, inte några mackor. -När jag var liten tjatade du ständigt på mitt matintag, NU har trenden tydligen vänt. Kryp ner i sängen igen så kommer jag med något gott att äta om en stund.

Det är ju själva fan att man ska behöva bli sjuk på en lördag. Med tanke på mitt besök på akuten förra helgen så har dom säkert lagt en röd bakgrund på mina journaler som förmodligen betyder arg, ta det försiktigt med henne. Fast å andra sidan kanske man kan få hjälp då.

Jag avvaktar och ser vart febern och hostan bär hän. Håller den sig som nu så avvaktar jag och hoppas jag klarar mig till måndag. 

Dessutom går jag miste om gulliga Kristinas Myleus nygjorda rabarberpaj. Det grämer mig. Hoppas jag får ha den innestående tills jag blivit frisk!

Dag 126. Home sweet home

Borta bra men hemma bäst. Det bästa med att åka bort ett par dagar är nog faktiskt att komma hem igen. Att vakna upp i sin egen härlig säng. Bredvid mig står brickan med en kaffetermos. Underbara make :-)

 Förresten, kan man stuka foten när man sover? Nej, misstänkte väl det. Antingen har goa maken sparkat mig rejält på vänster fotknöl inatt, misstänker att jag borde ha vaknat då och sparkat tillbaka, så troligen inte. Biverkningen har dragit sig lite uppåt mot vänster. Men vad tusan gör en stukad fot, som inte är stukad. Det kunde vara värre :-)

Jag och Julia ligger fortfarande i sängen, hon sover efter natten äventyr ute i det fria. Jag väntar på att mina tabletter ska göra verkan så jag kan gå på mina fossingar snart. Det tar ungefär en timme för tabletterna att ha tagit sig ner till fötterna. Det gör inget, jag har det bra här. 

Igår hann vi hem från Gränna för att kunna vara med på Idas stora dag. Första skolavslutningen. Snyft. Min fantastiska Prinsessa. Tack Elin och Tom för att vi fick vara med. Hon är i åldern då man "spelar" kulor. Så hon fick hon stor påse kulor, och dankar i sommarlovspresent. Men jag måste uppdatera påsen, jag hade missat köpa en stor dank som är superviktig. Inga problem, det fixar mormor såklart. 

Passade självklart på att sno åt mig så mycket energi jag bara kunde från finaste barnbarnen. 

 

(Jag använder svartvit bild ibland, då ser man inte lika tydligt fläckarna som jag fått i mitt ansikte :-( fåfängan är ju inte helt försvunnen. Än)

Justa, har glömt att berätta att Stygga Hansa ringde förra veckan, en man, inte otrevlig, inte trevlig, bara skittråkig. Han upplyste mig om att det finns inga förmåner för oss gamla kunder, utan bara för nya, jag fick helt enkelt gilla läget. Åhhhh, vad jag önskar att jag kunde byta försäkringsbolag, tyvärr finns det ingen som vill försäkra en kvinna i sina bästa år med cancer. Jag ville då ha upplysning om hur medicinsk invaliditet fungerar, som ingår i MIN försäkring, ifall att, om, jag aldrig mer skulle kunna återgå till jobbet. Hahaha, kan inte annat än skratta åt eländet, han kunde inte så mycket om just den biten, men så mycket visste han att då kommer dom först att kontrollera om det finns ett annat arbete jag kan utföra, någon annanstans, inte endast mitt arbete alltså. Om jag kanske typ kan sitta still någonstans på en stol och klistra frimärken på kuvert. Med andra ord, fullkomligt omöjligt att få ut på försäkringen. Han skulle se till att någon ringde mig angående denna del i försäkringen. Har någon ringt? Den som svarar rätt vinner ett varv runt valfritt kvarter.

Jag kan faktiskt inte göra reklam för Trygg Hansa. Ivarjefall ingen positiv reklam. Känner mig riktigt besviken på det försäkringsbolaget. 

Nu är jag uppe och tassar. Bokat bilbesiktning. Blä. 

Återstår att se vad denna dag har att erbjuda mig :-)

Dag 125. Vaknade upp i Gränna!

Sitter nu i sängen på grännagården i Gränna. Väntar på att Göran ska äta sin frukost och ta med en kopp kaffe upp till mig. Bortskämd kan jag kallas  :-* Jag har ju liksom lite längre startsträcka och måste invänta att mina fötter börjar fungera igen. 

Igår tog vi en kort prommis, vi hade ätit så mycket mat på dagen att min mage sa ifrån. Nej tack, var snäll och stoppa inte ner mer saker i mig denna dag, snälla. Hoppade in på en pub, Göran fick en öl till middag och jag ett glas Loka. 

Tillbaka till rummet och somnade som småbarn, eller Göran låg och tittade lite på "inför" fotbolls wm. Jag somnade i samma stund jag la skallen på kudden, då hade jag ändå sovit middag? Jaja, kroppen tar, vad kroppen behöver. Har jag lärt mig nu. 

Idag ska Göran gå på ngt slags museum, själv tänker gå en sväng för att se om det möjligen kan finnas någon klänning till midsommaraftonens bröllop. Kanske kan hitta en present till MellanPrinsessan Pidi som har skolavslutning i dag. Om vädret vill så blir det middag i Månsons trädgård hemma i Strängnäs.

Mår ganska ok, förutom då dessa dj....a fötter som lever sitt egna liv, utan att höra efter med mig.  >:o Satans dj....a fötter!

Dag 124. Min fantastiske make :-)

Han ansåg att vi behövde lite tid för oss själva. Hitta på något. Komma hemifrån. Umgås bara vi 2. Få lite annat att tänka på än bara vardag, och vardagstankar.

Han hittade på en överraskning. Det enda jag vissa var att jag skulle stå färdig med packad väska den 10 juni. Jag blev ju lite orolig ett tag, tänk om dr Andreas hittar på ngt som jag måste göra, typ röntgen eller annat tjafs. 

Det viktigaste att packa ner var tabletterna, herregud, är detta mitt liv? Jag som alltid hatat när folk pratar om sina sjukdomar, låtit sig styras av dessa, en del människor som nästan verkar som glada för att ha dessa sjukdomar att ägna sig åt. För att dom har för lite av annat. Men eftersom detta är ngt av det mest tragiska/tråkiga jag vet så vet jag att sådan vill/kommer jag aldrig att bli. Jag skriver ner skiten i en blogg och försöker undvika att prata om eländet.

Vi kastade in väskorna i bilen och drog. Göran hade pratat med kattvakten. Efter ett par timmar somnade jag. Vaknade i Vadstena. Vilken otroligt vacker dag. Göran hade bokat in oss på klosterhotellet. Nedanför ligger en strandpromenad överfull med badande barn. 

Vi kastade in väskorna och tog en prommis, åt varsin sallad till middag, gick tillbaka till hotellet satte oss ute och spelade wordfeud. Kul :-D

Morgonen efter serverade Göran mig frukost på sängen :-* Han, ja han, vet vad jag behöver han!

Vi tog oss en tur i Vadstenas slott  

Sen öppnade sig himmelen och vi drog vidare mot nya äventyr. Det första var att bensinmätaren stod på 0, DÅ är det viktigt att omgående hitta en bensinmack. We made it. Tack smartphones !

 


Dag 120. Återbesök!

Idag var det dax för återbesök hos min ängel till doktor, Andreas. Han ger mig hopp, han gör mig glad, han ger mig ny energi, typ endorfinkick. Och det är jag noga med att tala om för honom. Alla, även läkare behöver positiv respons. Tror jag. Han ser ivarjefall ut att bli väldans glad. 

Ändå skällde han på mig idag. -10 kg på 1 månad är INTE ok. Skärpning Marie. Han såg till att sköterskan fyllde 2 kassar med näringsdrycker av olika slag. Jag SKA dricka 2-3 sådana om dagen, men dom ska inte vara istället för mat, utan skall vara utöver maten som jag inte äter idag, men måste börja med att göra. Ja, ok, jag lovar. Jag vet ju att min kropp behöver all energi för att besegra cancer och inte för att hålla mig på benen.  


Så berättade han att han just kommit hem från konferens i USA, och om jag hade kommit som patient till honom idag hade han istället provat en annan medicin som kallas immunterapi, jag som trodde att det var den behandlingen jag fick. Fel. Jag går på målsökande behandling. 

Om ca 7 veckor ska jag ta ny röntgen, OM sökandet inte nått sitt mål, då ändrar han medicineringen till immunterapi. Han vill fortsätta med det han påbörjat och inte ändra mitt i behandlingen. Jag har ju börjat lära mig mina biverkningar, och min kropp har vant sig så smått med dem. Jag trippar runt på tårna som en ballerina för att slippa gå på hela foten, och tappar allt jag tar i. (I morse skulle jag ta min medicin kl 07, tappar givetvis vattenglaset över både mobilen och paddan. Suck). Om jag skulle ändra behandling nu, innebär det nya biverkningar, som dessutom får dagens spratt mot min kropp att te sig som rena barnleken. Så vi kör på. Han är nöjd med mig, ja, förutom några kilo hit och dit.

Men idag passade jag på att hälsa på hos kollegorna. Lycka. Guuuu vad jag saknar dom. Det gjorde riktigt gott, att få skratta så där ordentligt, på riktigt, hjärtligt, det behövde jag och min kropp. Jag hämtar ju ny medicin varannan vecka, får se till att tåtrippa upp och hälsa på då, när tillfället bjuds. Tyvärr missade jag min närmaste chef. Bästa chiiifen. Han var ute på en resa som jag förmodligen skulle ha varit med på. Får bli nästa gång. Åh, vad jag också vill! Snart!

Hann svänga förbi Elin med en tomat och gurkplanta och tanka lite energi från Lovis. Hon fyller energitanken med en av sina superkramar. Påminner lite om SuperMario. IdiPidi hinner man knappt se. Livet för en snart 7 åring består av kompisar. Exakt som det ska vara :-)

Nu slut som människa. Men nöjd!
 :-D

Dag 118. Tillochmed sämre än sj :-(

Jag har funnit en instution som till och med är ännu sämre än sj. Bra jobbat akuten Eskilstuna. NOT.

Igår upptäckte jag ett "blåmärke" ca 5 cm stor på min underarm.  


Väldigt konstigt utseende. En skarp rödblå ring, ljus och svullen inuti. Varm. Det kunde inte vara ett blåmärke, för jag har inte slagit mig. Hm. Borrelia ring? Biverkning? Vet ej! 


I morse ringde jag sjukvårdsrådgivningen, jag kände mig osäker, kvinnan som svarar ser vad jag går på för behandling, och säger till mig att OMGÅENDE åka in till akuten, INTE till vårdcentralen utan akuten i Eskilstuna. Hon skickade direkt över sina anteckningar till dom, så dom skulle vara förberedda. Jag tackade ödmjukast för att hon tog beslutet åt mig, annars hade jag nog inte åkt in. Mycket trevlig kvinna!

Strul med bil, jag har lånat ut min, Göran var osäker på var hans bilnycklar fanns, jag blir sur, han kan väl för fan åtminstone hålla redan på DEN, eftersom han slarvat bort den andra. Grrrr. Kraken, inte meningen att bli arg på honom, jag vet ju hur han är, gullgubben. Nåväl, jag ringde fina grannen JanE. Som omedelbart lånade ut sin bil.

Framme på akuten skrev en sköterska in mig och hon skrev särskilt, stort, för hand på mitt papper att jag går på spec cellgifter= specialbahandling, skall ej blandas med övriga snoriga patienter.

Kl 13.30 blev jag placerad på en stol i korridoren, 2 syrror kom och tappade mig på blod och såg att jag hade väldigt lågt blodtryck. Hm. Inte så bra.

Sen hände ingenting, och så hände ingenting, och ingenting och sen ingenting igen. Ingen som kommer och säger att det här kommer ta lite tid, eller du sitter ff här och väntar, men tyvärr.... Deras förmåga till information är verkligen sämre än SJs. Helt otroligt, för det trodde jag inte var möjligt. 

Senaste gången jag stoppade något i magen var igår kväll. Så när klockan var prick 19.00, då, ja, då ruttnade jag fullkomligt. Fick nog kan man säga!

Jag gick till rummet där alla i personalstyrkan ser ut att irra omkring som yra höns, vilket dom förmodligen inte gör. Eller? Jag sa högt och tydligt rakt in i rummet att nu har jag setat på en stol i 5 timmar, ingen stannar och informerar mig hur länge till det är tänkt att jag ska sitta där. Jag gå på cellgifter, jag ska för det första inte sitta bland övriga. -Går du på cellgifter ylar alla i kör då? Ähhhh, ja, just det, det står speciellt på mina papper. Stort. Handskrivet. -oj, men då ska vi omgående ordna fram ett rum till dig. Varvid jag svarar att nej tack, det behövs inte, har jag setat där i 5 timmar så behöver ni inte anstränga er nu, dessutom så åker jag hem. Nu! För jag mår skit, har inte fått ngt i mig sedan i går kväll och orkar INTE stanna kvar på detta ställe. Fick genast en energidryck i handen. Är det någon katastrof med mina provsvar som ni uppenbarligen inte har kontrollerat än så får ni ringa efter mig. Då höjer en dam som troligen är ngn slags chef rösten och säger att -då åker du i så fall hem på egen risk och på eget ansvar. Jaha svarar jag, bli jag sämre få tar jag väl i så fall en ambulans in i natt, för jag tänker inte sitta här längre. På en stol. Eller i eget rum.

I samma rum satt tydligen den enda läkaren som fanns och hörde denna konversation. Han kom fram till mig och sa lite tyst, att jag kontrollerar dina provsvar med en gång. Han kom tillbaka och viskade nästan, ( han var väldigt, väldigt ung, och kan tänka mig lite livrädd för ilskna äldre sköterskor) att det såg inte ut som att jag hade ngn infektion och mina blodplättar såg ok ut, och undrade när jag skulle till onkologen nästa gång. Jag svarade på måndag. Han sa att jag fick stanna om jag ville, på eget rum, men underförstått förstod jag att han tyckte jag skulle vänta tills jag fick komma till onkologen. Det verkade inte vara ngt akut på gång. Tack du snälla unge man som hjälpte mig till slut. 

Personalen på akuten SKALL vara utbildade i hur man tar hand om patienter som går på cellgifter. Speciellt den jag går på som är helt ny samt en till, för dessa kan ge ruskiga biverkningar. Jag tror dom flesta var sjuka den dagen som den informationen gavs.

Så tack akuten Eskilstuna för en givande dag. Om det blir ngn nästa gång som jag måste ringa sjukvårdsupplysningen så tänker jag tala om att det är ingen som helst id'e att skicka mig till Eskilstuna lasarett, för där händer absolut ingenting. Alltså ungefär som ryktet säger. Tyvärr. 

Eftersom min medicin är helt ny så måste jag kontakta sjukvården, för att kollas upp, omgående, eftersom det inte finns så stor erfarenhet av den än. Men hädanefter måste jag se till att alla konstigheter sker på vardagar mellan 7-16. Så jag kan kontakta onkologen direkt. Jag vill aldrig mer ha med akuten att göra. Måtte jag slippa det. Ber!

Innan akutenbesöket hade jag min bäste Mulle här ett dygn. Underbart :-)

Nu ska jag försöka släppa min ilska och gå och sova. Min man och alla våra vänner är hos grannen bredvid på storkalas. Där skulle jag också tillbringat en liten stund och fått lite mat i mig. Jag roade mig istället på en stol på akuten :-)

Dag 115. Det var den dagen

Helt galet egentligen, men det är först nu när man blir sjuk som man tar sig den där tiden att göra saker som man inte "hunnit" med tidigare. Eller rättare sagt inte tagit sig tid till. Samma sak med folk omkring en. Alla vi får oss en tankeställare. Det är bra. 

Att träffa gamla kompisar som det var evigheter man såg, som man allltid säger till när man springer på varandra på stan " men Gud vad tiden går, vi måste verkligen ses, vi kan väl grilla nån kväll, så där lite enkelt bara". När man lika gärna kan säga att vi kanske ses snart på Bengtssons  parkeringen igen!

Har nu träffat flera "gamlingar" och det är ju något så vansinnigt kul  :-D man har ju något så otroligt mycket att prata om. 

Det bästa med dessa vänner är att dom helt enkelt sagt, du är det ok att jag kommer ut i morgon? Är det inte ok, men då tar vi dan efter. Liksom sådär att det helt enkelt blir bestämt. Sen är det ju lite dagsberoende ang hur jag mår eller orkar. För det mesta har det fungerat. 

Sen har jag dagar då jag bara inte orkar, att ta sig upp för trappen till nästa våning kan vara ett helt dagsverke. Dessa dagar orkar jag knappt träffa mig själv. 

Idag känns det lite tungt att andas, kan ha med vädret att göra. Då blir stegen tunga för då kommer oron.

Nu går jag bara och väntar och väntar på att få nästa röntgen gjord så att jag någongång får veta om skiten jag stoppar i mig som gör att kroppen mår pest och jag generellt mår pyton gör någon som helst nytta. Men det är jag övertygad om att den gör, eftersom jag åtminstone reagerar på giftet. Misstänker att jag får vänta i 2 månader till innan det är dax.

Mina hemmaboende barn har nu dragit till Holland. Satan vad tyst det blir. Hoppas dom får en underbar resa  8-)

Dag 114. Nöjd och glad

Gårdagen var en ganska härlig dag. Fötterna är gångbara, dom stora blåsorna börjar spricka så jag tappar skinn. Men det fixar jag.

Tog med mig Nicke och Lara till grannarna T&T för att gräva upp lite blommor som dom inte ska ha kvar. Tex Löjtnantshjärtan. Jag pekade och Nicke grävde. En ganska bra kombination. Nån nytta av kidsen ska man väl ha. Släpade hem skottkärran, samma procedur. Jag pekade Nicke grävde.  Blev såååå fint.

Imorgon åker mina sällskapsungar till Amsterdam, då blir jag själv med mina tankar igen, som jag måste lära mig hantera. Kan ju inte ha folk omkring mig som distraherar tankarna hela tiden. Nej nu djäklar Marie är det skärpning.

I slutet av juni åker Lara tillbaka till Australien, Nicke blir kvar hos mig, han hoppas stort att han får jobba hos M som han hjälpte att rulla ut gräsmatta. Han behöver jobba och han behöver pengar. Fick höra ett konstigt rykte, någon hade sagt till någon att han skulle jobba som trädgårdsmästare, det är nog det man får kalla en tupp av en kyckling, eller så. För det visste varken Nicke och troligen inte den han förhoppningsvis får jobba för heller. Han har även blivit erbjuden jobb i Stockholm men det verkar som att han hellre stannar här på landet. Om han får jobb. 

Igår kväll åkte vi in på dropin yoga, helt underbart skönt. Då. Idag förstår jag att det inte var rätt variant för mig. Lite för hårt, ändå tog jag det väldigt lugnt. Den tog död på mina redan trasiga fötter. Har bestämt att istället gå på yingyoga, den passar nog mig i mitt tillstånd mycket bättre. Jag MÅSTE ha någon variant av motion att ägna mig åt, annat blir jag om möjligt mer galen.  :-D

Satte mig och tittade på filmen "återträffen" ähhhh, nja, kanske inte något för mig. 

Har nu sovit i 12 timmar, jag fattar bara inte, men antar att kroppen tar det kroppen behöver. Bara att acceptera.

Vaknade med feber. Tyvärr. Får ett besök av en gammal kompis som jag inte sett på evigheter. Det ställer jag bara inte in. Om febern håller sig på denna nivå som inte är värre än hanterbar. Jag strider emot, det är ju krig så då kan jag ju inte bara lägga mig platt fall. Icke. Har laddat.  >:o

Igår ringde bästa chefen för att kolla av läget. Det blir jag glad av  :-)

Den här veckan missar jag ju Boden, men som sagt Y får avrapportera. Resväskan som flitigt användes tills nyligen står fortfarande framme, men det är bara för att Prinsessorna leker med den. Bra att någon använder den. 

Dag 112. Ingenting

……… har jag lyckats ta mig för idag. Nästan.

Slö, slapp morgon med kaffe på sängen, som vanligt alltså. Förr  var det något vi bara gjorde på helgerna, lite mysigt. Nu är det vardag.

Sedan slet jag ut mig genom att göra, ingenting. Orkade inte. Trött.

Jo, föresten, jag gick bort till grannen Tina och tog en kopp te.

På eftermiddagen ringde mina goa, fina kollega Yvonne så där bara för att kolla läget. Det muntrade upp mig och jag blev lite piggare. Tack Y  :-D

Hon berättade att vi hade nog skruvat upp våra förväntningar på Arvidsjaur. Jag var ju ledsen för att vi var tvungna att avboka min resa dit. Har aldrig varit där. Y rekade, så nu vet jag att det räckte med att en av oss åkte. Det var tydligen så där lite grann av ingenting. Veckan som kommer missar jag Boden. Y får reka även där och avrapportera till mig. Det är SÅ TRIST att inte orka/kunna jobba. Det känns som att jag bara blir mindre och mindre. Jag har ju ingenting vettigt att göra.  

Sen fick jag träffa mina största Prinsessor en kort stund. DET uppmuntrar. Så kom Nicke och Lara hem igen. DET uppmuntrar. Åkte till härliga Susanna för att titta på deras bikupor och fick en liten föreläsning om hur ett bisamhälle fungerar. DET uppmuntrar.

Sen var det dax för det nya i mitt liv. Dagens gråtstund. Idag fick Nicke ta hand om den. Han bytte ganska omgående ut den mot en skrattstund. Tack ungen!

Fan vet vad jag gjorde utan mina fantastiska kids. Jag tror inte dom fattar hur mycket dom betyder för mig. Love  :-*

Tja, det där lät ju inte som någon vidare dag, när jag läser igenom vad jag skrivit. Idag var tydligen en gnälldag :-(

MEN jag har faktiskt även tagit ett bubbelbad med goa gubben min. DET uppmuntrar.

Summasummarum, dagen har faktiskt inte alls varit så illa som det låter. Jag är nöjd och mår ganska bra! 

GooooNatt