....... som jag nu kan berätta om var en kryssning. En cancer rehabkryssning som heter Vi kryssar rosa! Den har bestått av aktiviteter som
*Om kost och hälsa. *Mindfulness. *Medicinsk yoga. *Rehabsamtal för drabbade. *Föreläsning och samtal till anhöriga. Med mera. Med mera
Alla människor var okända för oss, MEN det fanns dom som läste min blogg? Kul! Det har varit en mycket trevlig och lärorik resa både för mig och Göran.
Föreläsningen för oss drabbade var oerhört träffande och man kände igen sig i massor av saker som Psykologen pratade om tex:
1. Att det är viktigt att ha ett mål och en vision.
2. Att det är viktigt att man har någon som tror och puschar dom dagarna som man tvivlar (där är jag lyckligt lottad, jag har först och främst min älskade Elin, samt Göran, Nicke, syrran och resten av familjen)
3. Att dessa dagar som man bara inte orkar, dom dagarna man är tom på energi, då får man dåligt samvete och det känns som man sviker. (Hade inte sagt det bättre själv, för exakt så är det)
4. Det syns inte på utsidan, hur man mår på insidan (klockren) man kan se hur pigg och fräsch ut som helst, men innanför skalet ser man ut som ett ras
5. Att det är faktiskt inte varje dag som man orkar tänka positivt. (Hur mycket man än försöker så går det bara inte)
6. Att det inte alltid är lätt att förstå sig själv, hur man tänker och vad man gör, detta är ju något helt nytt, det påverkar mig och det förändrar mig. (Om man inte alltid förstår sig själv, hur lätt är det då för anhörig att göra det?)
7. Kommunikation kan vara både med och utan ord
8. Att man måste lyssna på kroppen, den vet vad man orkar och inte orkar. (Ganska svårt ibland, ofta vill man mer än vad kroppen ställer upp på)
9. Att jag måste berätta för familjen vad som är viktigt för mig, inte tiga still, hur jag tänker mig saker i framtiden, hur jag vill ha det, hur jag vill göra. (Jag vet saker som jag måste ta tag i och prata med mina barn om tex)
Rastlös är man när kroppen är någonstans där själen inte vill vara!
Jag somnade på bussen hem innan den hade börjat rulla ut ur Stockholm. Så slut i hela jag :-) Positiv trötthet.
Dessutom höjdes min glädjenivå många grader igår. Det kom tillslut ett livstecken från sonen. Han befann sig nu i Madrid. Var, när och hur han kommer hem spelar ingen roll, huvudsaken är att allt är bra med honom.
När vi kom tillbaka till Strängnäs väntade gäster på oss, bjöd oss omgående på middag. Harrys, mycket god mat.
Det är Barend och Liana från Holland. 2 helt underbara, fina, goa, ljuvliga gamla vänner som kommit för att hälsa på ett par dagar. Är det några förutom min familj som jag kan tänka ha omkring mig just nu, speciellt som vi ska till onkologen på torsdag, ja då är det nog bara dom. Senast vi träffades var hemma hos dom i Holland, då behandlades Liana för bröstcancer. Hon vet vad jag går igenom just nu. På ett ungefär.
Har fått in en del pengar på min barncancerfond! Blir så glad. MEN Där finns en person som har satt in pengar men inte beställt armband? Snälla, du måste du få ett armband såklart! Skriv handleds storlek och adress som jag ska skicka till på min mail: marie_alriksson@hotmail.com
Nu är jag halvdöd och måste sova! Natti!

0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS