Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Var tar min tid vägen? Jag fattar bara inte? Den som tror att jag som går hemma och är sjukskriven har all tid i världen tror väldigt fel!  Visserligen går allting kanske inte i samma tempo som för ett halvår sedan. 

Idag är det återigen dax för mitt besök på onkologen. Utdelning av nya giftpiller, blodtappning och vägning. Jag mår ganska bra, förutom dom vanliga biverkningarna.

Idag måste jag be om att få tid till doktor Andreas för att få besked om vad min röntgen som jag gör nästa vecka säger. Jag vet iof att han kommer att säga att det ser bra ut, dina tumörer har minskat ännu mer, inga nya har tillkommit, så vi fortsätter med din behandling. Din behandling fungerar otroligt bra! 

När jag ändå är i Eskilstuna måste jag passa på att handla ett par flaskor vanilj, så jag kan göra mina egna vaniljlatte. Mums

På fredag ska jag träffa tjejen som är ordförande i Melanomföreningen. Ska bli spännande. Hoppas att jag kan vara till hjälp med någon uppgift i föreningen. 

Den 18 oktober ska jag vara med på Skörde och Hantverksmarknad som går av stapeln vid Aspö Handel. Då dj......ar ska det samlas in ännu mera pengar till barncancerfonden. Hoppas jag  

Igår em hade jag min underbara lilla familj här, då njuter jag av fulla drag. Dom gick loss i trädgården, som är så vacker så man tappar andan just nu. (Möjligen INTE den delen av trädgården som maken har grävt upp). Stege för att ta ner bästa äpplena behövs inte när man har små barn.  

Intensiv helg. Kanske lite för intensiv, för nu ligger jag i sängen med en kopp the, trött som ett vrak, fryser och har ont i halsen. 

Medicinsk yoga, tja, vad ska jag säga, sådär, om jag håller mig neutral. Jag ger det en chans till. 

Fredag, pub på Aspögården, våran grupp var ansvarig denna gång. Jag gick upp på dagen och förberedde med att ställa fram glas i baren, mm och göra iordning borden, ställa fram tallrikar osv.

Tjejerna på Skarpan fixade maten denna gång. TACK för det tjejer! Annars hade nog jag fått fixa någon slags mat för 40 personer. Inte ens disken behövde jag ta hand om. 

Jag sålde armband, hallelulja vad armband jag sålde, och fick en hel hög med nya beställningar. 

Fick förfrågan om jag vill vara med på Skörde och hantverksmässa den 18 oktober, vid Aspö Handel. Självklart! Låter vansinnigt kul. Maud som ska vara med och sälja inlagda grönsaker, torkade svampar mm, mm frågade om hon fick skänka sin förtjänst till min fond hos barncancerfonden. OM hon får   jag blir ju överlycklig! Underbara, snälla, fina Maud! Men oj, vad armband jag måste producera nu, måste ju ha en massa klara att visa upp, så fr.o.m nu kan jag inte sälja bort dom jag har, utan nyproducera till den som vill köpa.

Så kom då dagen idag. Vi åkte upp till Stockholm för att äta middag på fd grannen Gunnars restaurang vid Stureplan. Han är restaurangchef. Jammi, vilken mat! Väl hemma gick vi till grannarna som var med till Stockholm för att ta ett glas vin, eller som jag, ett glas vanilj Loka. 

Så nu har jag alltså ramlat i säng, när mitt the är uppdrucket kommer jag att falla i koma. Sen ska jag sova, när jag vaknar ska jag vända mig om och sova ännu mer, och ännu mer.

Natti  

Spelar ingen roll varför.

Har inget gott att säga om onsdagen annat än det enda som var bra var att jag träffade prinsessorna 1 timme. Det är alltid lycka. Flyttade in min myshörna från verandan, inte ens med infravärmen går det att sitta där på kvällarna längre. Sista kvällen jag satt där var det 4 gr, aningen för kallt. Nu har jag med hjälp av Göran fixat till framför öppna spisen istället.  

Ikväll ska jag börja på medicinsk yoga? Har absolut ingen aning om vad det innebär. Yoga har jag pysslat med i många år, men medicinsk? Nåväl, det ska bli spännande, är det inget för mig kanske jag ska börja på taekwondo som Prinsessan Ida. Det har jag velat testa ända sedan sonen höll på med det. MEN har en känsla av att det kanske är lite väl sent för det nu. 

Innan dess tänker jag ge mig ut i skogen och hämta hem lite svamp, var ute häromkvällen och hämtade. Är det något ställe jag njuter av så är det skogen. Timmarna bara försvinner och tankarna får härja fritt. Ingen ser mig om jag är ledsen.  

Jag minns så väl första gången jag fick malignt melanom. Innan det hade spridit sig. Tror det är 5 år denna höst. Jag visste ingenting om sjukdomen, jag visste inte om jag skulle finnas över julen. Då tillbringade jag många timmar för mig själv i skogen. Gråtandes. Jag ville inte visa någon hur orolig jag var.

Idag är jag orolig, idag är vi alla oroliga, ingen av oss vet någonting. Nu går jag jag inte ut i skogen för att gråta, för på ren svenska så skiter jag i om någon ser mig. 

Men jag känner att även denna röntgen kommer att visa sig vara positiv för mig. Jag är övertygad om att tumörerna minskat och försvunnit ännu mer. Jag bara känner det! 

Bortskämd som jag är ligger jag ff i sängen och dricker kaffe. Maken är på väg hem för sitt morgonfika som vi alltid äter hos mig i sängen. Livskvalitet!

...... När det på förmiddagen plingar till i telefonen och det kommer ett meddelande från sonen. 

- Jag är framme i Katmandu! Allt är underbart, lassat in packning på rummet för att utforska!

Hur det gick till vetetusan. Den ungen klarar det mesta. Även denna gång. Återigen tårar, lyckotårar. Jag måste snart ha tömt reserven. Jag som är van med att sonen far jorden runt som en annan åker mellan Strängnäs och Eskilstuna. Men nuförtiden tiden lever jag med nerverna utanpå kroppen, och det behövs nästan ingenting för att kranen med tårar ska öppnas.

Igår kväll fick jag ett medd från AirFrance, om dom kunde hjälpa mig. Jag tackade för erbjudandet med det var aningen för sent nu. Jag ska forska i om det är möjligt att få tillbaka pengarna på resan till Paris som han var tvungen att köpa ny. 

Idag tänkte jag mig försöka ge mig ut i trädgården och rensa upp allt som rasat. Allt från halva träd till blomkrukor. Herreminskapare så det ser ut. Idag är det högerhanden som inte vill fungera, men jag har ju 2 händer, så det får väl bli den vänstra som får jobba  

När jag vaknade igår slog jag upp AirFrance hemsida för att kolla flygavgångar. Sträckan Paris - Bombay inställd   Helvete!

Skickade meddelande till sonen att han måste söka upp någon disk med AirFrance personal för att höra hur dom tänker lösa det. OM det överhuvudtaget finns någon personal eftersom dom strejkar. 

Sen satte jag mig och letade resor antingen från Paris-Bombay eller Paris-Katmandu. Riktigt, riktigt djäkla surt att behöva köpa 2 st resor för att ta sig till Katmandu. Han är ju liksom inte direkt överlusad med pengar. Pengarna han har jobbat in under sommaren ska han leva på året ut och sen ta sig till Australien på. 

Ärligt, jag mådde riktigt, riktigt uselt. Det finns ingenstans att ringa, ingen att fråga, absolut ingenting att göra. 

Vid 16 tiden kom ett kort medd. "Jag är placerad på flyg till Bombay inatt, allt löst sig".

Då släppte allt, och jag fick anledning att gråta, och gråta, Göran undrade vad som hänt nu då, men den här gången var det bara glädjetårar.  

Nu borde han alltså sitta på flygplatsen i Bombay, och där blir han sittandes tills i morgon bitti, då flyget till Katmandu förhoppningsvis går. Finns väl bättre ställen att tillbringa 24 timmar på, men skit samma, han är åtminstone på plats, får väl spänna fast sig i alla väskor han har om han skulle råka somna. Indien och Bombay är han ju van med. 

Kvällen avslutades hemma hos min lilla familj där vi blev bjudna på middag och umgås med mina älskade energiknippen. Just vad jag behövde då! Lilltroll har sett hur mamma gör, och Lilltroll gör då givetvis likadant.  

Jag då, har inte haft tid att tänka på mig själv, på gott och ont. Men nu när jag känner efter mår jag som vanligt. Alltså ganska ok  

Igår var en riktigt vidrig dag! Vaknade av att Nicke ringde på morgonen och svararar NEJ när jag sjunger godmorgon!

Under natten hade han fått ett sms från AirFrance att hans flyg måndag morgon till Paris är inställt. Thats it. No more. Ingen ny flygtid, inget telefonnummer att kontakta, INGENTING mer.

Han satt med en mobil som fungerade ibland, ibland inte, det går ivarjefall fall inte att ringa andra än familj och vänner på den. Vilket innebar att jag lovade att hjälpa honom. Jag hjälpte honom i 5 timmar, genom att leta telenummer i både Sverige och Frankrike att ringa. INGEN svarade någonstans. På www.flygstolen.se 's hemsida finns inte mycket att finna. Inte mer än att om det blir inställningar, ändrade tider och så vidare som man inte godtar måste man OMEDELBART kontakta flygstolen. 

OCH HUR I HELVETE GÖR MAN DET NÄR DOM HAR STÄNGT PÅ HELGERNA??? Ett krav man kanske skulle kunna motställa i det läget är väl att dom då åtminstone har öppet eller en jourtelefon. 

Jag var så fruktansvärt ilsken igår, hur jag än bar mig åt så lyckades jag inte komma  någonstans. Det gick bara inte. Jag ringde på 2 telefoner samtidigt för att vara än mer effektiv. Icke. 

Efter 4 timmar var det bara att inse att jag måste ge mig? JAG Kommer ingenstans, JAG måste ge mig. JAG har aldrig varit med om det. 

Efter 4 timmar tittade jag på SAS hemsida och såg att det skulle gå ett flyg till Paris på söndagen, ett dygn tidigare än det ordinarie, MEN eftersom han ska vidare till Bombay för byte till Katmandu så fanns det inga alternativ. 

Just nu borde han alltså sitta på ett flyg till Paris, som inte har ngt med AirFrance att göra (kollade extra) men det värsta just nu är att sträckan Bombay-Katmandu också körs med AirFrance. OMG :-( :-( :-(

Om någon har ett bra förslag eller tips på hur fn man går tillväga i situationer som denna så mottager jag dessa tacksamt! 

Nu ska jag sätta mig i lugn och ro och googla och försöka ringa igen. Vart vet jag inte.

Dessutom skulle vi kl 18 ha skördefest för alla som samarbetar i jordbruket hos oss. 

Kan väl utan att överdriva säga att det var en hysterisk dag igår. När klockan var 22 började mina ögon klippa svårt. Gästerna gick hem i skaplig tid, annars hade jag varit tvungen att avvika för att krypa ner i sängen.

HerreGud vilken fruktansvärd dag  

I morgon skjutsar jag sonen till Stockholm där han tillbringar sista dygnen innan Katmandu. Känns tungt. Ibland får jag en spark i magen som ger mig ångest, tänk om det är sist gången jag ser honom. Såklart INTE! Då försöker jag vända på tanken, det här ger mig ju en anledning att åka till Australien 2015 för att hälsa på. För troligen finns han där då någonstans. 

Igår var jag riktigt förkyld, febern låg på 37,4  alltså tyckte jag inte att jag hade feber. För har jag feber måste jag avbryta min behandling. Jag tycker att man kan kalla det för lite förhöjd kroppstemperatur. Ja, så får det bli. 

Idag är jag feberfri. Igen.

I förrgår blev jag inbjuden till  Aspö "sytanters" möte för att visa mina armband jag har för tillfället. Jag sålde 10 stycken  Alltså 1.000:- till barncancerfonden. När dom har satt in pengarna är jag uppe i över 8.000:- Satan i gatan, hade väl aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle gå så här bra.

Jag har tänkt om, det där med mikrolån har jag lagt på hyllan. Det är säkert både på gott och ont men känns ganska ont med tanke på vilken ränta dessa fattiga människor får betala för lånen. Nej. Blir inget av med det! Jag fortsätter med barncancerfonden. Det känns som ett säker kort. Jag ändrar mitt mål till 10.000:- sen får jag se om jag hittar något annat bra att skänka pengar till, där pengarna går dit dom ska och inte hamnar i någons icke behövande ficka. Kanske. Eller så fortsätter jag som tidigare. Ambivalent. 

Igår hämtade Nicke och jag Ida på fritids, hans sista chans att umgås med henne, hans Gud dotter innan avfärd. Det blev lite lek, lite shopping på bästa affären SKAPA, en fika på Solberga och så var vi med och hämtade världens gladaste lilltroll på dagis. 

På kvällen satt jag på min kära veranda och skapade beställda armband. Nicke packade, inte så lätt att packa för ca 1 1/2 år framgår, och dessutom för årets alla årstider i en ryggsäck. 

Snart måste jag dra mig upp ur sängen. RUT kommer idag och fortsätter med sin storstädning av ett hem som inte är i behov av allt damm som samlats på väggar, lister, mm, mm. Även fönstrena får sig en duvning. När huset sedan är genomgått så fortsätter hon komma var 14 dag. Hon är en riktigt klippa! 

I söndags vaknade jag upp med en sparkandes 7 åring i sängen  sover väl aldrig så gott som jag gör när Pidi sover hos mig. Vaknade upp med en vänsterhand som inte vill vara med, alltid lika spännande, att se vilken kroppsdel som inte fungerar när jag vaknar.

Men just nu sitter jag själv på verandan med en kopp kaffe och njuter och inväntar att kroppen ska börja vakna till. 

I lördags fyllde före detta svärfar 80 år så jag åkte dit med mina barn och grattade honom. Goa, fina Alf.

Jag var kvar en ytte pytte stund, är ju aningen infektionskänslig, så jag vill inte umgås med en massa okända bakterier. Lämnade barn, och barnbarn och åkte hem och inväntade dom.

På kvällen hade vi avskedsmiddag för Nicke. Tror vi var 14 till middag, knölade ihop oss i köket, gick bra. Vansinnigt trevligt, som alltid.

Kvällen avslutades med mys på min veranda med armbandstillverkning.  

Från och med nu tänker jag ändra min insamling. Tror jag. Kanske. Nu har barncancerfonden fått 7.350, och mitt mål var ju 2.000: så jag känner mig skapligt nöjd, och det är mer på väg in där. Dax för nya tankar. Tror jag ska plugga på hur det går till med mikrolån för kvinnor i Afrika, för att dom själva ska kunna starta upp egna företag. Låter spännande med hjälp till självhjälp. Har inte bestämt mig än.

Om jag bestämmer mig för det, så innebär det att dom som fr.o.m. nu köper armband får betala direkt till mig. Men jag fortsätter att upplysa om hur mycket jag får in och vad pengarna kommer att gå till. Som vanligt, INGET till egen ficka. 

Giriga personer typ  Charlotte Petri Gornitzka står mig fullkomligt upp i halsen. SKÄMS PÅ DIG HEMSKA MÄNNISKA, stjäla pengar ifrån fattiga barn. 

Nu går alltså både Rädda Barnen och Röda Korset fullkomligt bort ifrån min bidragslista. Det står frivilliga, fantastiska människor med bössa och samlar in pengar, på andra sidan står det giriga chefer och tömmer bössorna och stoppar pengarna i egna fickan. Självklart är det viktigare att hennes/westerbergs/ af Donners egna barn har senaste mobilen, kläderna och en stor pool, än att en liten krake som på bilden kanske kan få att mål mat just den dagen.  

I morgon måndag ska jag kasta mig i reseförsäkringsträsket. Nu när jag blev sjuk och Nicke avbröt sin resa, hjälptes vi här hemma åt att samla ihop till hans biljett hem. DÅ märkte jag vad lite hjälp man har av en reseförsäkring. En reseförsäkring som man dessutom tog utöver den man redan har i hemförsäkringen. Jag ska ringa, jag ska fråga, jag ska ifrågasätta. Hm, har inte hunnit med det än.

Måndagens besök på onkologen gick bra, har gått upp 1 kilo . Hann inte svänga in till jobbet. Tyvärr. 

Annars är jag mest bara TRÖTT, TRÖTT, TRÖTT. Så när jag höll på att somna om, igen , i måndags, så kastade jag istället på mig kläderna och tog en promenad. Jag tror jag behöver mer motion. Göran tycker nog lika för han har fixat min cykel så jag kan ut och trampa. 

Om valet säger jag ingenting!

Nu börjar det dra ihop sig för sonens resa, jag försöker att inte tänka på det.  

Det ger mig iochförsig ett mål att se fram emot. Att åka till Australien någon gång under 2015. JAG SKA!

Tack Elin, för att ni finns här hemma!

Igår när jag vaknade hade jag 38 i feber. Men jag hade fått tid på onkologen för att ta lite prover. Åkte in till 11.30. Min Marie tappade mig på blod, hon såg ett armband jag hade på mig, och blev helt såld. Åhhhhh, vad fint. Då berättade jag för henne vad jag pysslar med på dagarna? Av en slump hade jag ett antal armband med mig i väskan, hon fick välja ut det hon ville ha ha, som present, bara för hon är så underbar människa. Så gjorde man då en person glad denna dag! 

Under tiden jag väntade på provsvar åkte jag ner till bibblan i Etuna och hitta några böcker om smyckestillverkning som jag lånade. Men nu har jag fått så många beställningar som väntar så det får nog vänta med läsning om nya varianter. På tisdag ska jag och hälsa på "sytanterna" som har möte 1 gång i veckan. Då kan det ev bli flera beställningar. Så nu gäller det att jobba på. 

Tillbaka till onkologen. Mina prover var bra, visade på virus. En sak som jag tydligen har missat är att när jag får feber ska jag upphöra med min behandling. Upphöra med min behandling är INTE vad jag vill. Det betyder att jag alltså INTE har feber idag. Om jag ger fan i att kolla, ja, då kör jag ju skallen i sanden och vet ingenting. Bra variant. Alltså tar jag mina piller idag!

Lånade ut bilen till min största Prinsessa idag. Ibland är dom i behov av 2 bilar för att få ihop logistiken. Mitt måtto är att kan jag hjälpa till, ja, då hjälper jag alltid till! ALLTID!

Så återigen tog jag bussen hem till Aspö, denna gång utan en massa krångel. Dessutom bad jag Göran hämta mig så jag slapp gå hem. 

Avslutade kvällen med en kurs i Hjärta och Lungräddning på Aspögården. Så nu kan jag det också. Eftersom vi har en hjärtstartare där också så gick vi även igenom hur den fungerar. 

När jag kom hem var jag skapligt trött, satte mig på verandan, tände en massa ljus, satte på infravärmen, lindade in mig i en filt, satte på en film på paddan och skapade ett par armband. Skön avslutning på en bra dag!

Förbaskade feber. Lördagen helt däckad i +39 gr. Söndagen bättre, endast drygt 38. Vägrar ringa akuten. Måndagen, feberfri. Kände alla måsten komma över mig, MEN börjar lära mig, att NEJ lilla vän, nu tar vi det bara lugnt idag. 

Det enda energikrävande igår var när jag åkte in till stan för att köpa sushi. Hoppade in och beställde 13 st vegetariska. Åkte snabbt och handlade för att på hemvägen hämta påsen med sushi. När jag kom hem och sonen öppnade påse fanns där endast 2 st vegetariska  . Ringde omgående och frågade vad som hänt? Hon påstod då att jag hade pekat på en meny med vanliga bitar, men förklarade jag för henne, det stämmer INTE eftersom jag startade med att säga att ALLA skulle vara vegetariska. Jaha, vad tycker du vi ska göra säger damen, jag svarade att ja, vad tycker du vi ska göra? Nåväl, det slutade med att vi idag får hoppa in och hämta en ny kartong med 13 st vegetariska. Suck.

Ok, idag tisdag, vaknade jag återigen med med feber, 38,3. Så nu gav jag mig och ringde onkologen som ringer upp i em. Det är ju inget annat fel på mig (tja, förutom då en släng av cancer). Dom kanske ska kolla om jag går runt med virus eller kanske några baccilusker. Jag kanske ännu inte har blivit riktigt immun mot dagisbaciller än  . 

Jag vill inte vara sjuk nu, jag kan inte vara sjuk nu, jag får inte vara sjuk nu. På lördag har vi avskedsmiddag för sonen som åker till Nepal alldeles snart. Alldeles för snart. Jag har vant mig vid att ha honom hemma, och trivs med att ha honom hemma. Vi har så ovanliga, roliga, mycket speciella, ibland väldigt djupa disskutioner. Mycket om framtiden. Och saken är att vi MÅSTE ha dessa samtal nu innan han åker. För jag vet inte när jag får se honom nästa gång? Det kommer att bli väldigt tomt efter honom.  TackGodeGud för att jag har Elin med sin underbara familj kvar hemma. Dom får utöka sitt kramande, med tanke på alla jag kommer gå miste om när Nicke åker. Honom får jag krama via etern. Det kommer gå bra det också. 

Jaha, nu är det bara att sitta fint och vänta på att sköterskan ska ringa.

Vaknade upp med dryga 39 i feber. Huvudet håller på att sprängas och lederna har jag ingen som helst användning av, dom går inte att använda.  

Nu kommer dilemmat. OM jag har över 38.5 i feber ska jag omedelbart in till lasarettet. MEN jag vägrar, fullkomligt vägrar att åka in till akuten för att sitta där i 8 timmar och sen ändå inte få ngn hjälp. Jag antar att anledningen till att jag ska dit är för att dom ska se om det är, virus, bakterier eller om det beror på medicinen. Medicinen kan vi ta bort, det här har inget med mitt gift att göra. Risken är bara att dom bryter behandlingen, och det vill jag INTE.

Jag avvaktar. Avvaktar och ser vad det blir av detta. Tyvärr får man ju inte tag på onkologen på helgen. Akuten, det sorgliga kapitlet, kan inte och vet inte hur/vad dom ska göra med mig. Nej, jag utsätter mig inte för dom, en gång till. 

I torsdags gjorde jag ngt riktigt idiotiskt. Jag har ju en tendens att göra det ibland. Jag överskattar min egenförmåga.

Jag hämtade Ida på fritids. Vi fikade på bibblan, sen gick vi till SKAPA affären. Hon fick en egen låda med en massa småfack som hon fick fylla på med pärlor. Men, jag fattar bara inte. Den ungen har öga för fina ädelstenar, och hon vet så väl av ngn underlig anledning vilka som tillhör den kategorin. Så hon fyller inte bara på sin låda hur som, utan frågar för varje sten/pärla om hon får ta en sådan.

Nåväl, jag hade lovat Elin att låna min bil på fredagen, såg att det skulle gå en buss till Aspö som skulle passa mig perfekt. När jag klev av bestämde jag mig för att gå barfota hem. Dumskalle är ett ord som passar in på mig där och då. När jag hade staplat mig halva vägen hem, stannade en bil och bad -snälla du, låt mig få skjutsa hem dig. SNÄLLA du! Jag tackade ja! Det var ett smart beslut. Dagen efter kunde jag inte använda fötterna. 

Igår kom Lilla familjen från Ulfhäll hit  Alltid lika underbart. Jag kände mig inte det minsta lilla sjuk då? Vi tillbringade kvällen på verandan när barnen slocknat och gjorde armband. Men istället för att åka ut i skogen med tjejerna idag, så blev det tidig hemresa för dom istället. Hatar! 

Ännu en bild på sonen som uppenbarligen gör vad han vill med kroppen  

Nu ska jag sova. Igen!

Känns idag i hela kroppen. Skönt. Tja, förutom tossingarna då. Igår hade jag en dag då jag var full av energi. Kanske pga att jag startade morgonen genom att genomföra en sak som kom med ett meddelande på morgonen

"Minst en gång om dagen ska du ta av dig skor och strumpor. Promenera runt vår gård barfota. Ta gärna med någon. Detta får dig att öka dina elektroner i kroppen. Detta hjälper dig och din kropp att fungera bättre. Vi är elektroniska varelser, och vi mår bra av negativ laddning. Detta hjälper kroppen att självläka. Lita på modern till oss alla, hon vet vad som är bäst för oss!" 

Jag gjorde detta, det var så skönt i fötterna efteråt, gick både på grus och gräsmatta, fick igång blodcirkulationen i fötterna. Blev dessutom laddad med energi   Trams? Kanske. Upp till var och en att tro. Jag trodde och det fungerade! 

Sen arbetade jag i trädgården hela dagen, har inte haft varken ork eller lust tidigare. Nu djäklar är det snyggt igen. 

Avslutade min arbetsdag med en halvtimmes massage i tunnan i mörkret. Sååå njutsamt   Sen satte jag mig på min veranda, pysslade med armband och lyssnade på någon av dessa partiledardebatten. Blev jag klokare? NEJ. Ingen har något att komma med, eller alla har något att erbjuda. Sen vet man ju av erfarenhet att det mesta dom lovar är ren lögn och kommer aldrig att hända  

Nu sitter jag ff i sängen med en kopp av mitt bark the. Är godare än vad det ser ut!  

Idag ska jag hämta min Pidi på fritids, ska åka med henne till SKAPA, jag har lite jag behöver fylla på och så har jag lovat Ida en till egen ask att fylla med pärlor. Hon vet redan vilka pärlor som hon får använda mycket av och vilka som är stenar och kostar x antal gånger mer än pärlorna. Är nu uppe i 5.750:- till barncancerfonden. Mer pengar är på väg in, flera armband beställda. 

Detta kommer att bli en bra dag! 

Alltså jag menar inte att min tid börjar ta slut. Jag menar att jag har ont om tid. Jag vet, det låter inte klokt. Jag börjar bli som pensionärerna, fullt upp hela dagarna. MEN med ett helt annat tempo än vanligt. 

I lördags morse kl 06, väckte jag Ida som sov här, hon går från 0-150 på 2 sekunder. Hon tog på sig kläderna, avslutade med min stora fleecejacka, och satte sig med pigga ögon i bilen. Vi hämtade upp mamman och satte oss på tåget mot Astrid Lindgrens värld. För er (dom flesta) som inte vet det, så finns det alltså en station vid Astrid Lindgrens värld, dom stannar bara där om någon specifikt säger till, annars blåser dom förbi. Det var en ren slump att jag upptäckte det. Framme kl 11.46, släpade oss iväg till vår campingstuga i regnet :-) checkade in och drog direkt till världen! Hon gick fortfarande runt i min fleecejacka  

Vi hade en helt fantastisk helg vi 3. En sådandär underbar helg som förlänger mitt liv mycket. Vi har så hysteriskt roligt. Vad gör väl lite regn. Vad gör väl att Idas gummistövlar var trasiga så hon var dyngsur om fötterna efter 10 minuter :-). Hon fick ta mina strumpor när vi vred ur dom hon hade på sig. Vi körde lite olika tempon, mina fötter hänger inte riktigt med så tjejerna fick springa som dom ville, jag kom efter. Inga problem :-) 

Hemma igen sönd. Kväll kl 20.30. Ett fullkomligt utmattat gäng. På tåget satt vi och gjorde armband.  

Sen var det måndag och dax för mitt besök på onkologen. Började med att hoppa in en sväng på jobbet för att få tillbakalängtan. Det fungerar verkligen. Blir jobbsjuk så fort jag varit där några minuter. Bra. Blir så taggad :-)

Syster Marie var nöjd med mig, allt var som vanligt, jag stapplar in på mina trasiga fötter, hon tömmer mig på blod och vågen står på ett ungefär på samma som förra gången. Får med mig nya giftpiller och åker därifrån. Sen håller jag väska hårt under armen när jag går på stan, dessa piller kostar ju skjortan, så jag har en förmögenhet i väskan, inte för att någon annan skulle ha nytta av mina piller, kanske kan vara lite svåra att sälja på svarta marknaden  

Jag kan väl egentligen inte påstå att mina dagar varit speciellt stressande, men dagarna bara försvinner med blixtens hastighet. 

Har nu bokar tid för att träffa kvinnan som är ordförande i Melanomföreningen. Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på en workshop en hel helg i Uppsala, det kommer folk och föreläsare från hela världen dit. Ska bli så vansinnigt kul, nu är väl inte min engelska den bästa, spec när det gäller fackord ang malignt melanom cancer. Men va fan. Det får gå    Ska bli så kul att ha något viktigt att engagera mig i, det behöver jag nu!

http://www.melanomapatientnetworkeu.org/mpne-workshop-nov-2014.html

Annars rullar livet på som vanligt, jag mår bra tycker jag, mätt med mina mått. Är nöjd och belåten med livet. Extra känslig på mornar och förmiddagar, då kan en höjd röst mot mig eller ett vänligt ord starta tårflödet. Ibland behövs inte ens det, jag har väl förmodligen en viss mängd tårar som helt enkelt ska ut varje dag. Börjar vänja mig med det också nu. Som tex i helgen, då började jag tänka, -men herregud, tänk om det här är sista året som jag åker dit med mina tjejer. Då är det bara att dra sig undan ett tag, och låta tårarna rinna färdigt, utan att någon ser mig och undrar vad det där är för galning som går runt och bölar.

Ida är klurig som tusan, när jag hämtade henne i fredags em satt hon tyst i bilen en stund, sen kom frågan, - mormor, har inte du varit på jobbet idag eftersom du kunde hämta mig nu? Det enda hon vet om är att mina fötter inte fungerar som andras, annars vet hon inget, och skall INGET veta!