Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från december 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 323. Men mormor!

Ida: -Visst är du lite bättre i fötterna? -Nja, dom är nog ungefär lika likadana som igår. -Men mormor, lite bättre är du väl, visst? -Mm, ok, lite bättre är jag nog faktiskt. 

Vad som rör sig i den unga, fina, goa, omtänksamma damens huvud vet ingen. Men att det är mycket som rör sig, många tankar som snurrar runt, det vet vi. Vissa av dom kommer ut, speciellt till mig. Hon har många saker att diskutera och prata med mig om, som hon inte pratar med någon annan om. Tex döden, det verkar vara vårat egna samtalsämne, då gäller det att tänka till och ha tungan rätt i munnen när jag svarar. INTE gråta, det får jag göra sen, när jag är själv. Jag är priviligierade som har henne.  Men det gäller att svara rätt, det gäller att svara på hennes nivå, en 7 årings, inte krångla till det utan raka, enkla svar, så ärliga som bara är möjligt. Detta fantastiska barn  :-* 

Igår åkte vi 3 tjejer till Lager 57 i Hälleforsnäs. Vi hade vansinnigt roligt. Inte pga shopping, utan bara av att umgås. Jag handlade faktiskt litegrann, mest till tjejerna :-D Det jag hatar, och det som gör mig förfärligt ledsen det är dessa föräldrar som packar in sina stackars barn i varma vinteroveraller och tvingar krakarna att tillbringa dagen skrikandes i ett shoppingcenter bara för att mamma ska shoppa. Varför inte passa på att vara ute och leka med barnen  istället? När dom för en gång skull har en dag ledig. Stackars barn, och skäms på er föräldrar  >:o 

På vägen hem bestämde den unga damen att hon ville nog åka med mormor hem och sova där. Självklart!

När vi kom hem tände vi en brasa i öppna spisen och satt och myste i varsin fåtölj, hon tittade på film på paddan, jag gjorde armband. En sån där kväll som är värd att minnas. -Du och jag mormor :-* hon fick för sig att hon skulle sova i eget rum. Men det dröjde inte förren hon kom tassandes med kudden och kröp ner hos mig. Det är livskvalitet på högsta nivå. Självklart kom även Jullan och borrade ner sig bredvid Ida.

Nicke har vi nu mer eller mindre kontakt med dagligen. Skönt. Nu befinner han sig i civiliserade områden igen. Oroliga mamman har gått ner i varv och kan njuta av livet igen. 

Just nu njuter jag verkligen av livet! Uppskattar varje dag! Jag känner mig helt enkelt lycklig :-P Tänk att man ska behöva bli sjuk för att förstå hur mycket man har att glädjas åt!

Det var dagens filosofiska tankar. Nu ska jag släpa mig ur sängen!

Dag 322. Vinnare i dagens rea shopping......

....... Missade ivarjefall jag. Göran och jag åkte till Västerås igår, till Erikslunds shoppingcenter. Jag tror jag var inne i varje affär, utom möjligen några herrbutiker. 2 timmar senare kommer jag ut med ett stycke tyll tyg för 25 kr. Klar! 

Jag skulle vilja ha en ny poncho, men när jag hittar en jag kan tänka mig så tänker jag alltid "men, Marie, behöver du verkligen en till?" Svaret blir då "nej Marie, det gör du inte" och så fortsätter det. Eftersom jag ändå går hemma och skrotar för det mesta så duger mina kläder som jag har, jag skulle nog klara mig resten av livet, om det inte vore för att man ibland måste hänga med modet. Eller inte. Det var skillnad när jag arbetade, och var tvungen att visa upp mig, då var jag tvungen att vara uppdaterad i klädväg. Dom kraven finns inte just nu. Det är bättre att spara pengarna till en biljett till Australien, nån gång. Dessutom betalade jag Nickes försäkring för ett halvår framåt. Då vill jag sponsra Elin med samma summa. Själva är dom inget för att det ska vara lika. Men det är jag!

På juldagen vaknade vi upp 11 personer i vårat hus, några hade redan hittat ner i badtunnan  

Sen tog Göran med alla oss tjejer till Runstenen, vi hade en ryggsäck med fika med oss. Man måste gå över stock och sten, och någon åker här och där. Lillplutt 3 år kämpade på med sina korta ben, snubblade, reste sig, snubblade reste sig, men satan så envis. Vi la ut en filt och plockade fram fika, då börjar den lilla frysa så hon skakade. Jag tog av mig min tjocka helly Hansen tröja jag hade under dunjackan och satte på henne, plus att vi lindade in henne i filten. Inget hjälpte.  

Det var bara att packa ihop och bege oss hemåt igen. Göran, den underbara bonusmorfadern, bar och kånkade på henne över åkrarna. Sen fick hon hoppa ner och använda kroppen igen, då fick hon upp temperaturen ett par grader igen. Elin gick bredvid mig, varje gång hon höll på att halka så skulle jag ta tag i henne, hon upplyste mig om att jag skulle ge tusan i det, hon tycker att jag har så det räcker för tillfället, jag behöver dessutom inget brutet ben, medan jag tycker att det är väl bättre att jag har ett brutet ben, än att hon med småbarn har det. Vi klarade oss utan brutna ben hela vägen. Tills vi kom hem, då drog jag en vurpa i trappen inomhus så att dotra min fick ett bryt, hon skriker ALDRIG, men då höjde hon rösten till mig, och upplyste om att hon nog skulle ta och inhandla ett par antihalksockor, sådana där som barnen har, med gummipluppar under, till mig. Fan mamma! >:o 

På em åkte stora, hela högen hem igen, och det blir tyst som i graven. Det är då jag känner hur trött jag är, det tar på krafterna att ha gäster. Samtidigt som det ger krafter. Kvällen tillbringade jag inlindad i en filt nedkrupen i min goa fåtölj, skapandes nya armband. Så nöjd och så belåten. 

Syrran ringde just och frågade efter mått på 2 av våra gästsängar, hon skulle köpa nya bäddmadrasser till dessa. Eftersom vi ständigt har 5 st gästsängar ståendes redo, så är det lite hopplock. Bäddmadrasserna kanske inte alltid har det exakta måttet, som just den resårmadrassen har. Det är jättegulligt av henne, och jag kan förstå henne för det är dom som sover där :-D 

Elin och Tom med barn har ett eget rum med dubbelsäng, samt ett antal sängar till. Dom klarar sig galant. 

Lovis tänker flytta hit. Hon vill bo såhär. Men livet är inte rättvist. Aldrig någonsin. Göran och jag går och skramlar med varandra i sådär en 10 rum och kök, är vi osams så behöver vi inte stöta på varandra  ;-)  och dom bor i ett underbart radhus. MEN jag är också uppvuxen i radhus, mina barn är också uppvuxna i radhus. Hela tiden i samma fantastiska område. Å andra sidan gör det att vi alltid har 9 sängar färdiga för gäster att krypa ner i. Frukost ingår ;-) 

Idag ska jag, Elin och IdiPidi göra ett nytt försök, vi ska åka till Lager 57, Elin och Ida ska shoppa. Dom älskar att shoppa. Dom generna har dom inte fått av mig!

Dag 319. Dagens chock

Vaknade väl sådär vid 10 tiden, tog min piller och satte mig tillrätta i sängen för att skriva en God jul hälsning till sonen. Mitt i skrivandet kommer Elin in i sovrummet med sin iPad och sätter i knät på mig. Jaha, gulledig, ett jättefint kort på Nicke med Lara i bakgrunden. Rätt som det är säger bilden på det fina kortet God Jul på dig mamma och ler det där leendet som bara mina barn kan göra. Jag fick en hjärtattack, jag återhämtade mig, jag skrek NICKE!  =-O 

Elin och han hade kopplat upp sig via Skype och jag hade ingen aning. Jag fick en chock, jag blev så lycklig, och, ja, vadå, jodå, givetvis börjar jag gråta. Jag är bannemig hopplös ibland.  :'( 

Det var så underbart att få se honom IRL. Det var så underbart att få prata med honom en stund, det var så underbart att få höra deras närmaste planer. Dom hade tillbringat julafton på beachen. Julen är tydligen ingen större helg där, ivarjefall inte i deras familj. 

Han var lycklig, glad och såg faktiskt välmående ut. Jag blev glad, lycklig och välmående  :-D 

På förmiddagen var småtöserna ute och åkte pulka, och skidor, jodå, vi har nog ca 2 mm snö. Allt går om man vill. 

Sen kom syrran med familj, full rulle, kanelbulle. Så har hela dagen fortsatt. 

Det är så underbart att ha alla mina kära omkring mig. Har just läst orden - man ska aldrig ta något för givet, av kloka Anna. Så sant, så sant. Därför ska man passa på att ses och njuta av varandra. Jag njuter av att ha alla springandes omkring mig, barn som tjoar, ljus som brinner, mat som doftar. Men jag kan inte helt släppa min ångest, tänk om........ 

Vid ett tillfälle som jag höll på att plocka ur diskmaskinen tog energin slut, ingen förvarning, bara som en smäll i bakhuvudet. Jag orkade inte lyfta upp glaset jag var på väg upp i skåpet med  >:o Lämnade allt och gick därifrån bara. Jag är ju numera van att vara för mig själv, så, det kan ju vara så, att det tar på mina lite förminskade krafter att ha en hel folksamling omkring mig ett helt dygn. Det är vid dessa tillfällen jag märker att jag inte är mig riktigt lik, fast jag gör allt för att glömma bort det. 

Göran och jag gick då ut på en promenad i mörkret, inte långt, inte fort, bara att få frisk luft och lugn och ro och tystnad en stund. Det gjorde gott :-[ 

Barnen sover och ungdomarna hoppade i badtunnan, -10 ute och 39 i tunnan. Grabbarna sitter och spelar poker.  

Och jag själv? ;-) Har krupit ner i sängen, skriver här en stund och ska nu försöka läsa några rader om jag hinner innan ögonlocken smäller ihop.

I morgon, är en ny dag! I morgon, har nya möjligheter! I morgon, ska vi ta tillvara på!

Dag 318. Det blev julafton :-)

När jag fick min diagnos i maj visste jag inte om jag skulle överleva tills julaftonen. Då visste jag inte om jag skulle få vara med hela galna familjen som alltid samlas hos oss. Jag visste inte om jag skulle få se barnen riva och slita i sina julklappar. Jag visste inte om jag skulle få skratta mig sönder och samman åt våran toktomte som Ida genomskådat för länge sen. 

Enligt allt man läser så är överlevnaden 6-9 månader. 

Det har nu gått 8 månader och än hänger jag med. Som det ser ut tänker jag dessutom göra det ett bra tag till. Jag tror inte ens att det är sjukdomen jag är sjuk av utan det är mina giftmediciner. Och det är jag så gärna bara behandlingen fungerar. Man lär sig att leva på ett annat sätt. Tyvärr fungerar inte det sättet med mitt arbete. Det grämer mig vansinnigt. Nåväl. Jag gillar läget :-D 

Vi har haft tidernas lugnaste julafton, mor och far som skulle komma ligger hemma sjuka, och håller sig så långt från mig som dom kan då. Jag bockar och bugar.

Vi åkte dit på em med en blomma och bytte lite pryttlar. Göran släppte av mig vid Solberga köpcentrum och åkte till "gamlingarna" jag gick in till stan. Han plockade upp mig vid ok macken då gick mina ben väääääldigt långsamt. Jag var nöjd, ännu ett norrlandsjägarpass allá Marie. Jag SKA bara hålla min kondition på min egen max nivå. 

Magtabletterna har gjort vad dom ska, ingen feber, gott humör, har gjort nästan allt jag hade tänkt idag. Endast köttbullarna kvar, å andra sidan är det på ett ungefär det enda jag behöver tillaga, här accepteras INTE mamma scans. Resten hjälps vi åt med.

Vid 21 tiden kom vår Lilla Familj från årets första julafton. Trötta, slitna, lyckliga som barn ska vara på julafton, och vrålhungriga. Så det blev middag nr 2 för dagen. Kalkon. Barnen vräkte i sig, uppenbarligen väldigt uppskattat. 

Barnen sover, resten tittar på Tomen är far..... Jag och Jullan har fått nog för dagen och krupit ner i sängen. 

Egentligen borde jag kanske sikta på en jul i taget, men jag kör på med nästa också, när jag ändå är igång, för då har Nicke och Lara lovat att fira jul i Sverige. 

I morgon är det julafton. Igen. Då kommer dessutom syrran med hela sin familj, "gamlingarna" är nog tyvärr fortfarande sjuka. Då blir det Tomte, julklappsöppning, julbord och smått hysteriskt, skratt och tårar. Allt som hör till. En helt vanlig julafton  =-O på Prästgår'n! 

Det fungerar bra att ha så mycket folk här hemma, som dessutom sover över allihopa. Eftersom det är familjen så måste ALLA hjälpas åt med ALLT, och jag kan gå undan när det blir för mycket för mig, jag kan ta en promenad med syrran, eller bara gå och lägga mig en liten, eller en lång stund ;-) 

Jo, den ser faktiskt ut så där på riktigt =-O mycket kan man kalla den, men man kan  INTE använda ordet symmetrisk och INTE ordet tråkig :-D 

Dag 317. Tomten har varit här redan :-)

Kl ringde 06 för att jag skulle hinna få iordning på kroppen tills mitt besök hos Bäste Doktor Andreas. Fick vänta en stund, men så står han där med ett stort leende på läpparna. Ser bra ut det här säger han.

Inne på hans rum berättar han att mina tumörer står blix stilla, det gör honom imponerad att jag svarar så bra på behandlingen eftersom jag inte ens får full dos. Han tänker inte ändra dosen till full, utan vi fortsätter så här. Om han ändrar skulle jag kunna bli sjuk av den igen och vi måste avbryta som förra gången. 

Han har flera planer för mig när tumörerna börjar röra på sig, MEN som det verkar så kan det dröja. Alla mina provsvar sedan maj månad är helt perfekta :-D. Under tiden sedan senaste besöket har det hunnit komma ännu en ny medicin, en annan variant av den han har i bakfickan till mig, men med snällare biverkningar. Å andra sidan är den inte riktigt lika bra. Vilket innebär att han kommer ge mig den elakare sorten bara för att jag är i så bra kondition, eller kanske till och med båda, den dan........

Då vet han ändå inte att min kondition är så bra att jag kör 6 km lopp med full packning ;-) nån gång i veckan.

Han anser att det finns ingen anledning för mig att slösa bort en dag genom att komma dit var 14 dag, utan nu tycker han att vi ändrar till 1 gång/ månad. Ok, nu känner jag mig trygg att göra det igen och jag vet att jag kan alltid ringa min syster Marie och komma dit när jag vill för att tex ta ett prov. 

Det är som att få ett nytt liv. Igen och igen. Nu vågar jag planera lite framåt igen. Dagarna innan besök vågar jag inte planera mer än en dag i taget. För att vara på den säkra sidan. För att inte bli allt för besviken.

Gör något kul, ut och res med er var hans avslutningsord. Du kan alltid kontakta oss om något inträffar :-* 

Andreas är min idol!

På vägen hem kommer nästa julklapp! Meddelande från sonen som nu är i Australien, mår som den Prins har är, hade för första gången ätit sig mätt, på säkert 3 månader. 3 ggr under dagen hade han ätit suschi. 

Min magsårsmage hade nu fått nog och brakade ihop. ALL oro bara försvann så där som att man bara knäpper med fingrarna. Det fixade inte magen. Kloka Anna som brukar kommentera har så rätt, en mamma kan bara klara en viss mängd oro, och jag har haft aningen för mycket av den varan på sista tiden. Jag var så lycklig så jag kom inte för mig att gråta en tår. Dom hade jag iof kanske gjort av med på morgonen innan vi kom iväg.

Jag klappade ihop i soffan ett par så där 4 timmar, svarade i telefonen, vet inte vad jag sa, somnade om igen, och igen, och igen. Nu, kl halv 7 tvingade jag mig upp, magsårspillerna hade kickat in, och jag känner mig helt ok, lite vinglig eftersom jag knallar runt på rosa, glittriga moln, mitt på parketten. Ida frågar mig ibland om när mina fötter ska bli bra, jag svarar som det är, troligen aldrig, eftersom jag får så här knasiga fötter av en stolllig medicin som jag måste äta. Då frågar hon, men du ska väl inte dö mormor, jag svarar diplomatiskt att alla människor ska ju dö någon gång, hon nöjer sig inte, men jag menar NU mormor. Nej, det har jag inte tänkt mig blir svaret, och så är det dax att gå in på toaletten och gråta en sväng så det inte syns. NU kan jag svara att nej, dom som hopar runt på dom där rosa, glittriga molnen däruppe, dom får allt vänta ett tag på mig :'( för jag dröjer, länge. 

Under tiden jag sov har maken gjort iordning plats för granen, han har dammsugit, nästan lyft på mig och dammsugit under mig utan att jag märkt något. Jag har varit fullkomligt utslagen. Elin, du vet ju att hos oss är det att hitta den knasigaste granen som gäller! I år har han slagit alla rekord =-O jag har inte kommenterat den än, för jag vet inte vad jag ska säga. På något vis måste den ivarjefall döljas, han kallar den en 3 mastare, och den är minst 5 m bred. Herrejösses.

Kort på den klädd eller dold kommer inom kort!

Dag 316. Blivit bestulen under natten :-)

När jag efter 12 timmars sömn upptäckte jag att någon bestulit mig på ALL energi. Behållaren var tom, inte ens om man skakade burken så fanns någon energi kvar. Så har hela dagen fortsatt, ingen eller inget har lyckats med att fylla på den med en endaste liten flinga. Trött, så ända in i märgen trött. Stackars maken fick åka iväg själv nu för att inhandla mat mm till helgen. Jag sviker. Orkar inte lyfta häcken ur fåtöljen. 

MEN (Anna, min like) inatt plingade det igen, medd från svärdottern Lara, då befann dom sig i Malaysia. Tack och lov har dom ivarjefall lyckats komma iväg. Känns mycket bra och lugnande. Nästa medd hoppas jag är från Australien, när dom kommit igenom alla kontroller :-) 

Igår fick min man tokspel. Jag fick handgripligen stänga min egen mun. DÅ skulle han möblera om. DÅ. 2 dagar innan jul. Som om det inte fanns annat att göra dessa dagar. Han tömde alla skåp, vi har ett stort sådant med porslin tex, han tömde varenda skåp och låda han hittade, flyttade matsalsbordet och ca 15 stolar. Det såg ut som värre än en krigzoon hemma hos oss. NU? Jag gick därifrån och upplyste om att det får han göra helt på egen hand. Tror inte han tänkte på allt som tillkommer när man möblerar om. Tex tavlor och allt man upptäcker att man eg inte behöver ha. =-O 

Så blev vi bjudna på middag hos grannarna. När jag höll på att slå ansiktet i tallriken av trötthet gick vi hem, inom 5 minuter sov jag. 

När jag tillslut lyckades vakna i morse stod min kaffebricka i sängen. Med en lapp. På lappen stod att han nog tänkt om och väntar med ommöbleringen till efter jul. Han hade tänkt till under natten ;-) En mycket klok tanke. Så dagen har han tillbringat med att flytta tillbaka allt han flyttat runt. OMG  :-\ 

Min egen tankeverksamhet fungerar tydligen lite sådär ikväll. Jag vräkte just i mig en halv chokladask som en granne kom med. Vilket innebär att jag måste vänta i 2 timmar innan jag får ta mina giftpiller. Om ca 2 timmar kommer maken hem med snabbmat åt oss. Som jag då alltså inte får äta eftersom jag tagit mina piller. Fan vad krångligt det blev. 

Grannen som kom köpte 5 st armband. Jag har nu hoppat över till drygt 17.000 till barncancerfonden. Känner mig så nöjd.

Oro nr 1 är nu bättre efter besked från knoddarna.

Oro nr 2 kvarstår, det kanske är därför jag är helt tom idag. Iså fall fylls energin på i morgon när favoritdoktor Andreas ger mig goda besked  :-* För något annat kan inte vara möjligt :-P 

Dag 315. Mera väntan än vanlig väntan

Vanlig väntan lever jag ju med från det jag slår upp ögonen tills dom stängs på kvällen. Den är jag nu van med, väntan på röntgensvar, väntan på provsvar, väntan på ..... Fan och hans Moster. 

Just nu väntar jag även besked på att Niklas och Lara landat i Australien. Dom skulle avsluta sin 3 månaders resa med 1 månad i Indien. Till att börja med hade dom en fantastisk resa, bodde i småstäder och byar. Sen var det kört när dom åkte till Rajasthan, ett skitställe utan dess like. Dom har blivit trakasserade sedan den dagen dom kom dit, kan inte röra sig på stan utan att bli antastade. 

Nickes ord: One of the few places I had not yet been in India which I was really eager to visit was Rajasthan. Now that Iwe been here for a while I sadly regret ever comming here. Its my third time in this country, but my first time feeling really repulsed by it. Its sad.. I recommend no one to go here, and if you do, I hope you will have a much greater experience then what Iwe had.

Lara kan inte röra sig själv ute, hon vågar inte gå utanför dörren utan Niklas. Dom förbaskade männen till och med trakasserar henne sexuellt fysiskt. Noll och absolut ingen respekt för kvinnor. Jag har ett mycket bra ord för vad jag tycker, jag avstår att skriva ut det  >:o 

Laras ord: So far in Rajasthan I have felt threatened to the point I have had anxiety about leaving the house, I have been verbally abused, accosted, pushed, pulled, harassed, glared at like a piece of meat by EVERY person in the vicinity, screamed at, tugged at, singled out, extorted, bullied, manipulated, and as of today sexually assaulted. Not once have I felt safe or comfortable. The attitude towards travellors in especially women in this part of India is appalling, filthy, disgusting and infuriating. I promised myself I wouldn't let my experiences flavours my opinion on India as the other areas have been heavenly, and I'm sure many people have positive experiences. But after being physically violated by a stranger on the streets of Jaipur I have a hard time believing I will visit this country again, certainly not the North, and it saddens me greatly because I'm surely not the only woman to have experienced this. Please be safe when you travel, people are dangerous and unpredictable, take care of yourself. I am so thankful that I have my gorgeous boyfriend supporting and taking care Of me every step of the way. Niklas Alriksson I love you xxx

Härom natten plingade min telefon, nyfiken som jag är var jag ju tvungen att kolla vem som vill mig något vid denna tid. Det var Nicke, jag hade frågat honom om han ville ha julklappspengarna nu eller på julafton, nu kom svaret på fråga. Mor, vi har lyckats boka om biljetterna, vi kan inte stanna här längre, ombokning kostade pengar, så han önskade sig sina julklappspengar så snart som möjligt. Jag gick upp mitt i natten och förde över pengar till honom. Jag hoppas vid min Gud att dom nu lyckas ta sig iväg innan dom råkar ut för ngt hemskt. Södra Indien är underbart, underbara människor, inte norra, tror om jag inte har fel att det är där dessa fruktansvärda gruppvåldtäkter händer gång på gång. "Men hallå, vadåra, det var ju faktiskt bara en kvinna, vem bryr sig" 

Men det är ju ganska typiskt mig, jag måste ju hela tiden ha något att oroa mig för, så nu har jag lyckats hitta en sak till, Bra jobbat. Marie. 

Pengarna kom fram för jag fick en hel jättestor hög med hjärtan tillbaka. Sedan inget mer :-( 

Väntan och oro 1. Så nu har jag väntat i 2 dagar att få ett livstecken från knoddarna. Har en fruktansvärd huvudvärk, går väl troligen och spänner mig, trött som en gammal utsliten hästkrake.  :'( Äää

Väntan och oro 2. På tisdag är det dagen D. Då ska jag till dr Den Underbara Andreas. Hoppas han ger mig en helt ok julklapp  :-D Det gör han!

Natti!

Dag 313. Landet lagom

Passar uppenbarligen inte mig!

På måndagsmorgonen gjorde jag mig iordning, gick till bussen, 2 km och åkte in till stan. Strosade runt, kikade in här och där, ja bara softade. Gick till SKAPA och handlade, som vanligt för mycket.Det finns ju så mycket jag vill ha där :-D .

Gick till favoritaffären som har en uppsjö av olika varianter av Aloe Vera drycker. Köpte 10 st. Tänkte uppenbarligen inte spec långt. Tex på att jag var tvungen att släpa hem allt. Tog sen en promenad till tågstationen, hade inte kollat busstider, är ju inte direkt van att åka buss, bussen mellan mellan Strängnäs och Enköping går ca 3 ggr/dag. Hade väl ganska god tur, fick vänta 1 timme. När jag klev av bussen var det mörkt ute, och jag min idiot hade inga reflexer. Skulle nu gå 2 km släpandes på mina kassar, en handväska som envisades att halka ner, och en mobil som jag satte på ficklampan på, då kunde jag åtminstone lysa mot bilarna som kom.

När jag kom hem släppte jag alla kassarna och la mig på köksgolvet. Helt dj....a slut. Fötter som vrålade åt mig - och hur tänkte du nu då när du plågar oss i ca 7 km? Var ju tvungen att erkänna. Inte alls.

Tisdag, äsch, jag gör samma sak igen, smörjer in tossingarna, på med yllestrumpor och bästa kängorna, så iväg till bussen igen  :-[ Skulle ju äta lunch med bästa X svägerskan Ylva och det vill jag inte missa. Blev hämtad vid busstationen. Tack för det!

Sen ringde jag Elin som slutade tidigt, hon hämtade mig så hämtade vi tjejerna. Lycka! Åkte till Solberga och fikade. Sen tog jag min bil hem igen. Den här gången var jag liiiite smartare, stoppade min handväska i en ryggsäck. Fötterna hade inte lika stora klagomål efter den dagen. 

Onsdag, dags för min taktil massage, redan kl 10 på morgonen =-O det är ju nästan mitt i natten för mig. Taktil massage är något av det bästa som hänt mig. Har dessutom fått lära mig av en klok, kunnig människa att det är faktiskt samma sak som healing. DÅ förstår jag lite mer av mina reaktioner efter en behandling. För reaktioner blir det. Hem och vilade en stund, sen kom min, ja, jag tror faktiskt hon är min äldsta goa vän Cicci på besök. Ibland kan det gå flera år utan att vi ens hörs, men så rätt som det är så fortsätter vi där vi slutade. Hon är en fin, underbar människa som jag uppskattar mycket :-* 

Torsdag, dax för jullunchen med kollegorna, som jag har sett fram emot den. Mådde sådär när jag vaknade, hade feber, men bara i ena örat :-\ så tog jag då ett medelsnitt, så vips var det ok. Jag åkte iväg och njöt av ett par timmar. Som jag saknar dom :'( 

Justja, så var det det där med försäkringsbolag. Igen. Fan! Jo, det är ett bra ord ibland, faktiskt för det mesta. Sonen är ju som bekant nu i Indien, han åker till Australien den 26 dec. Då tar hans försäkring som han har genom Lara slut. Han måste då få en egen. Jag ringde till Gouda, tji fick jag, eftersom han varit försäkrad via Lara anser dom att han har varit oförsäkrad under dessa 3 månader och vill inte försäkra honom =-O . Ringde då till Europeiska, nix, samma svar? Jag fattade absolut ingenting alls? Varför? Han har ju varit fullförsäkrad hela tiden! Jag börjar få panik, det drar mot jul, Sverige stannar, alla är lediga och han måste bara försäkras. Ger en kort version av alla mina samtal nu, men hittade tillslut ett försäkringsbolag som heter Gefvert. Jag har aldrig hört talas om dom, så nu kan jag bara hoppas! Dom gick med på att försäkra honom. Nu gällde det andra priser kan jag säga. Skit samma, nu är ungen försäkrad i ett halvår framåt i varje fall. 

Igår efter jullunchen hämtade jag den 7 åriga hjälpredan Prinsessa Ida från fritids. Hon har nu sovit hos oss inatt, 3 st som legat sked. Jag, Ida och katten Julia. Så gott som vi har sovit. 

Anna! Luciafirandet blev inställt, liten prinsessa sjuk :-( 

Min nya ide håller jag på med att öva på för fullt, tror det blir bra, det var det där med att få till en snygg " knäppning". 

Jag har nu sålt armband för 17.000 kr. Helt otroligt!

TILLÄGG: glömde säga att i morse när jag vaknade och skulle kliva ur sängen, så bara vrålade jag till, lilla stackars Ida blev fruktansvärt rädd. Under natten hade jag fått en knöl ovanpå foten, en sån som jag brukar få på handlederna. Jag gillar inte att gnälla men en sådan där knöl gör satan så ont. Ida kollade in knölen och kände på den och så kom vi fram till att det är nog bara på morgonen, sen försvinner den. Så får det bli! ;-)

Dag 309. Vadå barnvakt?

Jag kan bara säga, Tack för att vi fick låna kidsen ett par timmar i lördags kväll. En sån fröjd. Nästan så att ni inte skulle behöva "barnvakt" Ida 7år tar alldeles själv galant hand om sin 3 åriga lillasyster. Hon pysslar med henne så man när tårögd. När vi hade ätit så var det lördagsmys. Ida hämtade deras godis, Lovis fick 4 st godisar i sin burk. Sen kröp dom ihop under en filt tillsammans och tittade på julkalendern. Efter det så ville lillskrutt att både jag och syrran skulle natta henne, så vi kröp ner i sängen alla 3, 2 minuter senare sov hon. Ida, Göran och jag fortsatte med lördagsmyset. Rätt som det var stod både mamma och pappa i hallen. Redan? Vi hade ju just kommit, tyckte vi :-)  

Jag skrev tidigare att jag skulle ringa Folksam, men att jag inte hade några som helst förhoppningar. Jag pratade med en mycket trevlig kvinna. Hon skulle grotta lite i mitt liv. Hon ringde tillbaka 1 dag senare och sa att jag hade ivarjefall rätt till en engångssumma, vet inte vilken, om jag skulle vara sjukskriven i ett år. Hon sa till mig på skarpen att hålla reda på det så att jag inte skulle missa det. Ibland blir man förvånad!

På fredagen ringde kuratorn som jag har bett om att få en tid till, varför vet jag eg inte, bara för att prata, få lite info om olika saker, typ rehabiliteringar man kan söka osv. Kände bara att jag ville träffa henne. Hon finns ju där för att hjälpa, varför då inte ta den hjälpen? Så började hon fråga hur mitt liv omkring mig ser ut. Min familj och om jag har hjälp och stöd ifrån dom, ja då var det dax att börja gråta igen. Jag har ju bästa familjen, jag har ju bästa stödet omkring mig, bästa vännerna. När jag inser det, då blir jag ju så glad, och vad gör jag då? Jo börjar gråta. Ibland känner jag mig mer än lovligt knäpp. Hon är även psykolog så hon är nog van med värre knäppisar än jag :-) Vi bokade ivarjefall in en tid för att träffas på riktigt.

Igår hade vi födelsedagsmiddag för Göran. Igen. Känns ganska bra att dela upp middagarna så det blir hanterligt för mig.

Nu ska jag kliva upp, sen ska jag ta bussen till stan. Jag har lånat ut bilen till Elin. I stan ska jag shoppa loss på SKAPA. Jag har fått en ny idé!

Dag 305. Piller, ännu mera piller?

Eller inte? Troligen inte.

Har blivit rekommenderad av en kvinna att köpa piller av henne. Dom är säker bra, men frågan är om jag verkligen behöver dessa?

Det är 3 burkar innehållande, koncentrat av bär, frukter och grönsaker. Bara nyttigheter. Allt onyttigt borttaget. Lät faktiskt intressant. Men när jag frågade om priset fick jag inget svar, utan vi skulle träffas så hon fick förklara hur bra pillerna är för att sedan ge mig ett pris. DÅ blir jag schalur :-\ Väldigt schalur, det borde en försäljare förstå.

När jag läste på om pillerna såg jag att allt det dom innehöll är exakt vad jag får i mina smoothies. Jag fick ett mail av kvinnan för hon ville boka tid med mig. Men jag svarade att det behövs inte för jag får ändå i mig alla dessa nyttigheter. Hon svarade att det är möjligt att jag får, MEN inte i den mängden jag behöver? 

Jag skrev tillbaka att jag skulle ta med mig informationen om dessa piller till min dietist och doktor för att dom skulle få läsa och ha synpunkter. Svaret blev:

"""Ja gör gärna det, men risken är att de inte har kunskap om detta ännu. Väldigt känt bland läkare utomlands men ganska okänt här. Vill onkologen veta mera så kommer jag gärna och berättar mera om vad det handlar om, kan vara svårt för dig att få fram produktens styrkor. Säg gärna att det finns 31 st oberoende vetenskapliga tester med mycket bra resultat. Dessa kan jag maila till onkologen om intresse finns."""

Jag träffade min dietist i går och berättade detta för henne, hon fick en speciell min. Det finns så oerhört många personer och företag där ute som vill sälja, ofta till hutlösa priser diverse tillskott. Oftast behövs dessa inte, för jag får troligen i mig det jag behöver ändå eftersom jag redan intar dessa ingredienser. Onödigt att käka ännu mer nyttigheter som jag ändå bara kissar bort. 

Nåväl, hon ville väldigt gärna läsa om dessa piller så jag lovade att skicka över informationen till henne. Min onkolog tror jag faktist har annat för sig än att ta emot försäljare som vill informera om en produkt så honom tänker jag inte ens erbjuda informationen. Han finns på plats 1 dag/veckan och har mer än fullt upp ändå. 

Efter massagen i går var jag däckad. Helt. Trodde jag var sjuk, jaja, det är jag ju, men vanligt sjuk alltså, som andra människor. Gick och la mig kl 19 somnade kl 18.55. Sov till kl 8.30 i morse =-O Jag var nog inte vanligt sjuk, ingen feber eller så, bara för vanliga personer ovanlig trötthet, för mig vanlig trötthet. Där rörde jag till det :-D 

I morse ringde jag till Folksam, för jag fick en räkning igår gällande försäkringen genom facket. Dags att betala. Vi har ett hälsoskydd som ingår. Tyvärr troligen inte för mig. Har inte varit medlem tillräckligt länge. Jag har varit medlem i fackförbund senaste ca 30 åren, så byter jag arbete och fack, och så verkar det som att jag ramlar mellan alla förbaskade stolar som står i vägen. Fan! Denna mycket trevliga kvinna skulle forska om mig, men jag misstänker att jag redan vet svaret. 

Ny dag, nya möjligheter! 

Dag 304. Tårar och tårar

Jag är ingen människa som gråter. Jag är en människa som biter ihop och stänger av. Men senaste halvåret har jag gråtit mer än dom senaste 50 åren. Men det gör inget. Ofta är det glädjetårar. 

Igår var jag och handlade när telefonen plingar till. Meddelande från sonen. Ett meddelade så fantastisk skrivet så jag försökte bita ihop, det hårdaste jag kunde. Det gick inte. Var tvungen att släppa vagnen och gå ut i bilen och gråta av mig. Folk stirrar så vansinnigt när man går runt i en affär och gråter. Det har hänt förr. Jag vet. Han mår bra, är tack och lov frisk igen, och är otroligt lycklig. Dom hade blivit hembjudna till en "lokal" (inföding) på middag.  

Träffat en man som var 120 år?! Trot om man vill :-)

I morse vaknade jag att telefonen plingade igen. Nytt medd från sonen igen. Fullt av kärlek. Jag började storböla. Igen. Göran kom och undrade vad som hänt. Men jag var ju bara glad. Nicke upplyste mig om att sluta med svarta tankar som att ....är detta sista gången som jag.... Är detta sista julen......? Det är det INTE! För nästa jul kommer han och Lara hem till vackra Aspö och firar jul. Lara har aldrig sett eller varit med om varken vinter eller snö. Då ska vi baka pepparkakshus med Sessorna och Lara. Då ska vi åka spark, åka pulka, bygga snögubbar och bara promenera. Jag har redan beställt snö till dess. 

En mycket bra start på dagen, tårarna är ju bara för att jag blir så glad :-D då är dom nog bara nyttotårar!

Nu ska jag åka till onkologen på taktil massage. Kommer att befinna mig mellan dröm och verklighet i en timme. En slags meditation. Man bara glider bort.

Ett annat glädjetillfälle igår var att chefen ringde och pratade bara. Då blir jag också så där härligt glad.

När jag läser vad vad skrivit låter det som jag har det bra, är glad och gråter mest hela dagarna. Hm.

Igår visade jag maken min uppskattning. Det var lyckat! 

Dag 303. Hemligt nummer

I söndags kväll kom min Finaste, en av mina äldsta vänner Mulle hit. Hon kommer inte bara förbi en sväng, hon packar väskan och kommer ett dygn. Vi hade en skön lugn kväll, badade tunna, åt middag och låg nerkrupna i soffan och tittade på Hamilton. Med Mulle kan jag prata om allt. Skönt. 

På morgonen låg vi i sängen och åt frukost. Hon tillhör den kategorin som är välkommen att krypa ner bredvid mig i sängen. Vi har rest en del tillsammans så vi har delat säng många gånger. Medan vi ligger i sängen och pratar ringer min mobil. Hemligt nummer. Hemligt nummer gör mig nervös. Hemligt nummer mellan röntgen och röntgensvaren gör mig inte bara nervös, utan även skiträdd. Det var min sköterska på onkologen, Marie. Högg till i magen. Hon ville berätta att mitt besök hos dr Andreas på torsdag blir inställt. Han har blivit pappa. Eftersom vi visste att det var på G så hade jag fått ett till besök inbokat, nästa vecka, hos en annan läkare. Det var också avbokat? Andreas hade gått igenom mitt röntgensvar och tyckte att jag kunde vänta tills han är tillbaka vecka 52. Jaha, och? Men snälla Marie, kan du säga något! Hon svarar att du vet att jag inte läser upp röntgensvaren för dig, men jag kan säga att längst ner står det att det är ingen förändring. INGEN FÖRÄNDRING :-D det innebär alltså att metastaserna fortfarande håller sig lugna, dom växer INTE än, behandlingen fungerar fortfarande. Just då älskade jag just detta Hemliga nummer. Och tack Marie för benet som du kastade till mig, det gnager jag så glatt på tills jag får träffa Andreas igen  :-* Jag blev så där härligt glad i hela kroppen. 

Sonen har sagt till mig att jag borde starta varje morgon med att ta en tur runt huset, barfota, eftersom trädgården är stor innebär det att jag går både på grus, mossa, gräs och klafsar runt i lera. Jag försökte lite försiktigt få med Mulle på en sådan promenad, hon var inte så sugen, det var dessutom frost. Jag tar det idag istället. Enligt Nicke är det bra för mig att göra det, för det är från jorden vi hämtar energi osv, jag går inte in på all nytta en sådan promenad gör.

Sen åkte vi in till stan och åt lunch, åkte hem till Sessorna som slutat tidigt, och där blev det lilla julafton, för Mulle hade med sig 3 kassar med begagnade kläder till Ida som hennes egna töser vuxit ur. Stor lycka. 

Mulle åkte hem och jag satte mig och gjorde några armband som jag hade beställning på. 

Idag, lunch med bästa x svägerskan. I morgon taktil massage, jag åker gärna en extra sväng till Eskilstuna för den. Underbar. Så måste jag förbi min Marie för att fylla på lådorna med gift.

Sen måste jag se till att ställa tillbaka mitt dygn. INTE sitta uppe till 02. På fredag är jag inbjuden till Lillskruttans luciafirande på dagis. Elin anmälde mig för hon vet att jag absolut inte vill missa, men hon var osäker på om jag skulle klara en så tidig morgon. Det finns ingenting i världen som skulle kunna hejda mig att vara med. Då ska vi vara på plats före kl 07. Alltså måste klockan väcka mig 05 =-O. Stortjejen går ju numera i skolan så hennes dagistid med luciafirande är över för oss vuxna. Tur att Elin såg till att få rätt ålder mellan kidsen.

Idag fick jag mig en tankeställare av en otroligt förståndig, och klok kvinna som jag fått kontakt med. Hon har fått mig inse vilken makalös Man jag har, och att han dessutom är norra Europas bästa bonusmorfar. Ibland behöver man ruskas om lite grann och inte ta saker för givet. Ikväll ska han uppskattas med en god middag, ett bad i tunnan och lite tända ljus och så där  :-* 

Idag känner jag mig glad och lycklig. Sitter fortfarande i sängen, och tänker på alla fantastiska människor jag har omkring mig. Jag är lyckligt lottad!

Dag 301. Söndag, tror jag?

Jag lever numera i en tid där jag varken har koll på dagar eller klockslag. Det kanske är dumt, kanske borde jag ha lite mer rutiner. Eller inte? Rutiner har jag ju haft i ca 50 år, det kanske är dax att bara vara, det är ju faktiskt ganska behagligt. 

Sover tills jag vaknar av mig själv, dricker kaffe i sängen och bloggar lite en del dagar. Ibland finns det tider jag måste passa, men jag försöker i möjligaste mån få till dessa tider på eftermiddagen. Mina förmiddagar i sängen ju så sköna, jag behöver dom, tar ganska lång tid innan kroppen går med på att börja fungera. Biverkningar! Efter att ha "studsat" upp ur sängen kl 05.00 dom senaste 15 åren för att släpa mig till jobbet gör nog att jag njuter extra nu  :-D Jo, det är nog så, jag är värd mina förmiddagar i sängen.

Igår var en Toppendag, var så där glad hela dagen, vaknade glad. F....n vet varför? Underbar känsla! Det behövde jag. För annars går tyvärr mina tankar käpp rätt åt skogen just nu. Vad jag än gör, speciellt med Ida så tänker jag, undrar om det här är sista gången som vi bakar pepparkakshus tillsammans? Undrar om det här är sista gången som jag gör iordning adventskalendrar till tjejerna? Undrar om det här blir min sista jul? Undrar om det här är min sista..................

Har tankarna väl fått fäste är det väldigt svårt att bryta dom, det finns dagar då det är helt omöjligt. Helt nattsvart >:o Tack och lov är dom inte så vanliga. Nu sitter jag fint och väntar på att få svar på vad röntgen säger den här gången. Har lärt mig att jag är helt hopplös dagarna innan. 

Torsdagen var en annorlunda torsdag, torsdagar är ju mormor-Pidi dagar då jag hämtar henne i skolan och har våran egna eftermiddag. Hon får bestämma vad vi ska göra. Men jag har ju så fruktansvärt dåligt samvete att jag aldrig hämtar hennes lilla syster. Men jag vågar inte, jag vågar inte vara själv med en 3 åring. Jag vågar inte ta det ansvaret. Litar inte på kroppen. 

MEN denna torsdag var verkligen en annorlunda torsdag. En underbar torsdag. Göran följde med och hämtade våran Pidi. Sen åkte vi och hämtade den lilla trollungen. Vilken lycka. För alla. Då är det inga problem, eftersom Göran är hennes favorit över alla favoriter, så följer hon honom som en liten hundvalp. Jag sa att hon är som en Porse, det stämmer inte, längre. Hon är lugn som en filbunke och lyssnar på allt man säger, drar inte iväg som en avlöning längre. Hon har vuxit till sig något otroligt sista halvåret. Så kanske, men bara kanske vågar jag vara själv med henne snart. Eller ivarjefall fall en av Sessorna i taget. Vill inte lägga något som helst ansvar på storasyster. 

I fredags sov Ida här  :-D Som vanligt. Tror jag. Man märker ju inte av henne. Vi avslutade fredagen nedkrupna under ett täcke i soffan, tittade på hennes favoritserie på Netflix, åt chips och drack alloe vera. Klockan 21 sov vi båda som stockar. I vanliga fall sover jag sedan som en medvetslös person till morgonen. Inte denna natt. Något väckte mig. Klarvaken. Gick upp och kollade genom huset om något hänt. Kollade att dörrarna var låsta. Gick ut och tittade på baksidan en sväng för att se om det var fullt med vildsvin kanske. Ingenting. Däremot var det ljust ute. Tittade på klockan, den stod 00.00. Ok, fullmåne och vargtimmen. Gick och la mig igen, somnade tvärt.

På lördagskvällen hade vi födelsedagsmiddag för "gänget" Göran skötte allt från all matlagning, bakning och till dukning. Jag måste erkänna att blev otroligt imponerad av honom. Jag behövde inte göra mycket annat än att gå runt och tända ljus, jag älskar tända ljus, så det är ingen lite syssla kan jag tala om! Jag slet hårt!

15 personer och allt gick klockrent! Dessa våra middagar är vansinnigt trevliga, vilka härliga vänner vi har :-* 

Dag 296. Idag ryker dom....

........ lockarna alltså :'( Jag måste klippa mig. Eftersom jag tappar så pass mycket hår att jag inte vågar kamma mig utan använder mig bara av litervis med balsam för att få ut trasslet och dreadsen som jag vaknar med.

Ja, alltså, jag tänker inte raka av mig krullet, men tänker korta av det ganska mycket, jag inbillar mig att det inte faller i samma takt då  :-) 

Igår skulle jag ha ätit lunch med Bästa X svägerskan Ylva, men var tvungen att ställa in, tog mig inte ur sängen, hade bara ingen ork. En sån dag alltså. Man vet aldrig när "såna dagar" dyker upp. Jag bara vaknar med dom. Tack och lov inte så ofta!

Sen fick jag ett samtal, ett sådant där samtal då jag nästan måste stanna bilen ( jag vet att man inte får prata och köra bil) för jag känner hur energin bara försvinner ur kroppen på mig (energitjuv), efter samtalet skakade jag på behållaren och den var så gott som helt tom. Då åkte jag hem till Prinsessorna och lämnade av deras paketadventskalendrar och varsin chokladkalender. Jag träffade inte tjejerna men vet hur lyckliga dom skulle bli när dom hittade dom, det räckte för att behållaren skulle fyllas på, dock inte fullt. 

På kvällen kom Görans syskon, och min bonusson på middag, alltid lika trevligt, och behållaren fylldes full igen. 

Dessutom sålde jag 11 armband igår! Så på, kvällen gjorde jag nya, likadana, ja, jag hann inte med att göra alla, men 4 st. På lördag är det marknad igen, men jag vet inte om jag ska vara med, har sålt så många nu att jag först måste göra nya för att fylla på. :-D 

IDAG blir inte bara nog, utan en bra dag! Jag är redo att kliva ur sängen för att göra iordning en smoothie, och inte en tår har trängt sig fram sedan jag vaknade. 

Nästa vecka kommer min bästis Mulle och hälsar på ett dygn. Längtar!

Dag 295. Ny väntan

Igår var det dags för min röntgen igen. Så nu är det ny väntan. Det är nog all denna väntan hela tiden som är jobbigast. Jag vet ju inte ens vad jag väntar på? Jag vet bara att jag hoppas på att metastaserna håller sig helt stilla, jag hoppas ju givetvis att dom minskat, men jag kan ju hålla mina förhoppningar på en lagom nivå, annars blir besvikelsen kanske för stor. Tja, jag antar att det är så här mitt liv kommer att se ut framöver. Röntgen, väntan, röntgen, väntan. Väntan på att medicinen jag ska kombinera nuvarande med släpps dj.....t snabbt så jag kan få den. Röntgen, väntan. Och hela tiden förhoppningen att allt håller sig lugnt och fint i min kropp. Jag försöker slåss mot cancern inte bara med mina giftpiller utan även med mina smoothies i olika gröna varianter som Göran gjort iordning åt mig varje morgon. Jag tycker numera att dom är goda, så pass att jag blivit beroende av dom. Något beroende måste jag väl få ha?

Igår efter röntgen fick jag ett bryt som hette duga. Jag får ju inte ha några smycken på mig. Men när Niklas kom hem från Australien bara för jag blev sjuk så hade han ett smycke med till mig, ett halsband med en stor vacker ädelsten, minns inte namnet på stenen, nåväl den har ivarjefall speciella egenskaper som ska skydda/hjälpa mig. Jag tar aldrig av mig den. Förutom då när jag ska röntgas, även av Elin har jag fått ett smycke, ett armband med fyrklöver, den tar jag heller aldrig av mig. Inbillar mig att dom båda smyckena gör mig gott. Knäpp som jag är så stoppar jag då båda dessa smycken i strumpan, så att dom fortfarande ligger mot kroppen. 

När jag var färdig gick jag in på toaletten för att ta på mig dom där dom egentligen ska sitta igen. Armbandet gick bra, men så tappar jag stenen, har ju en förmåga att tappa allt jag tar i, och den gick i tusen bitar. Så jag kröp runt på golvet och plockade stenbitar medan tårarna fullkomligt sprutade ur mig. Vid sådana tillfällen är jag glad att ingen ser mig. Då skulle jag förmodligen få en sådan där tröja på mig där man knyter armarna på baksidan. Åkte ner på stan och köpte superlim, satte mig på ett fik och skickade meddelande till sonen om vad som hänt. Fick direktkontakt med honom. Han hade redan köpt en ny sten till mig. Hem och la pussel med stenbitar och superlim, idag har jag lim över hela händerna, men fick ihop halsbandet ganska skapligt. 

När Ida var 3 år gjorde jag något riktig korkat, det tyckte jag inte då, men det upplyste Elin mig om. Hon frågade om jag förstod vad jag gav mig in på. Nej, det gjorde jag inte.

Jag gjorde en adventskalender till Ida med 1 paket att öppna varje dag. Lycka. Så kom ett syskon, lilla Lovis, vilket innebär att jag nu varje år ska göra iordning 2 st sådana. Alltså 2x24 paket. Idag förstår jag vad Elin menade  :-[

Idag fyller min älskade, stackars make år. Stackars skriver jag bara för att det blev inte mycket till fira i morse. Jag bad honom igår att komma upp med kaffebricka, eftersom jag själv inte kan rusa upp så där bara och fixa en. Det gjorde han, han fick ett paket av mig och så somnade jag om, tvärt. Han fick dricka kaffe i sängen för sig själv. Jag får kompensera honom senare idag ;-)

I helgen hade vi Ida boende hos oss, tror jag, man märker inte av henne, hon pysslar, och pysslar, och pysslar samtidigt som hon tittar på barnkanalen på datorn. Hon dök ivarjefall upp en sväng så vi hann göra ett pepparkakshus. Satan snygg blev den :-D. Jo, en sak till, vi försökte baka pepparkakor, inte helt lätt med Göran hemma, han käkar nämligen upp degen för oss.  

Idag ska bli en bra dag! Måste snabba mig att göra ett armband som jag påbörjade igår, Xet, barnens pappa har beställt 4 st till idag, och jag ska ha med mig ett antal som han får välja på, jag gjorde ett antal igår, men när jag höll på med det sista somnade jag, så jag insåg att det var bättre att krypa ner i sängen istället. Somnade även när jag åt middag igår =-O Sådär bara, hm, det var nog dagens bryt som hade tagit på krafterna :-(

Kan även tillägga att det räcker nu, jag vill ha hem mina Nepaleser/indier. Nu! Inte nog med att flickvännen Lara räddat livet på Nicke 2 ggr hittills under resan. Igår satt Lara på taket och åt papaya när en ilsken apa anfaller och snor den av henne, så sätter den sig på hennes dator och mobil. Hon skriker på Nicke och rusar därifrån, han försöker  jaga bort apan som är riktigt aggressiv. Aporna där är riktigt vidriga! Som om inte det vore nog så blev Nicke hundbiten i ansiktet dagen innan, han och hundar är inte kompatibla, och dagen innan den blev han sparkad av en mula. Snälla ni, kom hem till lugna Sverige och mamma. Nu!