Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från januari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 354. Guantánamo

Varje morgon när Göran väcker mig för att stoppa i mig mina piller tror jag att jag befinner mig på Guantánamo. Han torterar mig. Han tvingar mig att sätta mig upp och det gör så fruktansvärt ont. Baskade karl :-( Men samtidigt ställer han kaffebrickan på andra sidan sängen. Misstänker att dessa Guantanamofångar inte får kaffe på sängen. Jag är en bortskämd kvinna, med en underbar make, lite tortyr är helt ok. 

Igår träffade jag mina kollegor. Dom gör mig så glad. Jag saknar dom något så vansinnigt. Men den här gången var jag inte ledsen på vägen hem. Bara glad, nöjd och upplivad. Bara det att dom hela tiden håller mig uppdaterad ger mig känslan att även dom räknar med att jag en dag kommer tillbaka. Det är verkligen mitt mål. Jag ska tillbaka! Ska!

Agneta lämnade över ett kuvert med armbandspengar! Tack Agneta och Yvonne! Ni har hjälp till med att spränga 20.000 kronorsgränsen :-D . 20.000 kr till barncancerfonden, snacka om att jag är nöjd! Mitt mål från början var 2.000 kr =-O 

Den här gången lämnade jag kvitto till chefen på min vattengymnastik, men det tar emot. Jag vet att jag har en massa förmåner, men varför utnyttja till max? Nej, det känns inte ok. Jag skulle kunna lämna in kvitton på läkarbesök, på uttagen medicin mm, mm. Men nej. Det känns inte ok O:-) . Jag hann ju faktiskt bara jobba 8 månader. 

Ikväll är det pub afton på Aspögården. Jag tillhör gängen som är ansvariga denna gång. Men, jag tror faktiskt att dom får klara sig utan mig, jag har ont i kroppen, knoppen och halsen, så jag smiter undan denna gång. Jag gör det utan dåligt samvete, för det är första gången jag inte gör min plikt. Så får det bli. Jag tänker prioritera mig själv =-O och sitta hemma framför brasan och göra armband istället samtidigt som jag tittar på Downtown Abby. En engelsk serie som jag har fastnat för, händer egentligen inte speciellt mycket, men det passar mig ganska bra. Finns på Netflix! (Reklam)

Har även fått kontakt med en man nere i Skåne. Även han har samma skit sjukdom som spritt sig. Han äter medicinen som jag skulle ha fått om dom inte hade tappat bort mitt blodprov. Den har samma verkan, men mycket elakare biverkningar. Han hittade min blogg och kontaktade mig. Bloggen gör nytta, helt klart. MEN även han får kroppen kontrollerad, 1 gång/månad för att leta nya födelsemärken. Varför görs inte samma kontroll på mig? Jag fick höra av kuratorn att Södermanland är ett snålt landsting. Kan det vara därför? 

I och för sig spelar det ingen roll, eftersom medicinen söker upp alla tumörer/metastaser och försöker banka skiten ur dom, så egentligen är det oväsentligt om jag har cancer på flera ställen. Men jag bara undrar varför det är sådan skillnad på landsting. Hm

Dag 352. Tänk vad gott ett meddelande kan göra :-)

När jag till slut lyckades öppna ögonen som bara inte ville idag, så fann jag ett medd från sonen i Australien. Jag blir så lycklig när han hör av sig och berättar att allt är bra. Han söker jobb för brinnande livet och håller på att ta körkort. Tack älskade make för att du bidrar även till hans körkort  :-* Om han sen får använda det i Sverige har jag ingen aning om. Men jag har en känsla av att han kommer att bli kvar, där långtbortistan. Jag har alltid varit förberedd, han är helt enkelt sådan sort som måste iväg. Någonstans. Australien tycker jag är helt ok  :-D 

Jag säger som Ida, 7 år, dagarna går så fort. I måndags fick jag besök av Susanne, känt varandra drygt halva livet. Men ibland kan det gå flera år utan att man varken träffas eller hörs. Hon hade laddat med stavar, termobyxor, kängor med broddar. Sen gav vi oss ut. Var ute och gick i 1 1/2 timme. Underbart. Lagom kallt och snön vräkte sådär lagom ner. Tack för en härlig em Suss! 

Vi var ett gäng tjejer som höll ihop, ganska många år sedan nu vi träffades alla. Tappade kontakt osv. Sista gången vi hade fest tillsammans var hos mig. Ojojojoj. Vi har väl lagom hämtat oss nu. Avslutade den kvällen med att sitta i vår dubbelsäng och dela på en flaska päronconjak. Då var klockan 5 på morgonen  8-) 

I går knöt jag på kängorna, drog på termosarna och ryggsäck. En gång i tiden var jag fåfäng. Det har gått över. Det som gäller nu är att inte frysa, inte halka och bryta lårbenshalsen. Jag tar tillochmed på mig mössa =-O det skulle aldrig ha hänt för ett år sedan. Jag gick till bussen, åkte in till stan och åt lunch med finaste X svägerskan Ylva. Gick sen till Elins jobb för att åka med henne och hämta Ida. Så gick jag från Finningeskolan till tågstationen för att ta bussen hem igen. Så knallade jag tillbaka hem. Blev på halva vägen inbjuden på en kopp kaffe hos ett par grannar. Det blev ett par kilometer igen. 

Känner mig duktig ;-) men jag har bestämt att min kondition ska vara bra, för en dag kommer jag att ha nytta av det! Nu ska jag till Eskilstuna för att träffa kuratorn 1 timme, för att direkt efter åka på vattengymnastik. Hejochhå!

Ser fram emot morgondagen, då ska jag återigen till Eskilstuna för att äta lunch med kollegorna och vara med på ett möte. Längtar! 

Jag mår bra, (det onda kan jag ta bort), jag känner mig harmonisk och lycklig, livet känns faktiskt helt ok :-) Jag passar på att njuta av det tillståndet.

En fundering har jag, jag har kontakt med en tjej nere i Småland som har samma diagnos som jag har. Hon äter samma gifter som jag, fast 1 månad längre. Men, skillnaden är att hon går och tar PET röntgen var tredje månad, och går till hudläkaren var tredje månad för att kontrollera hudkostymen. Varför gör inte jag det? Varför tas ingen sådan röntgen på mig? Hm. Måste ta upp det med min Andreas nästa besök. 

Dag 348. Slö, slapp dock ej likgiltig

Kalas igår. Så fort någon i vårat födelsedagsgäng fyller, ja då bjuds det på middag  :-D Jag är inte riktigt van att komma sent i säng. Sent är alltså klockan 01. Vilket innebar att Göran fick väcka mig strax efter 11. Fan, hade alltså missat att t mina piller kl 06, så nu får jag inte äta något förrän vid 1 tiden. Kvällen var som vanligt mycket trevlig. Men min kropp klarar inte att sitta still vid ett middagsbord i flera timmar, jag blir så trött så jag måste nypa mig. Jag får då smita ut en sväng och röra på mig i friska luften, lånade Karins kängor med dubb, NU vet jag att det är exakt sådana jag behöver köpa mig. 

När vi skulle åka hem frågade Anders - hur mår du? Jag svarade som jag alltid gör, det är ok, upp och ner. Men han frågade igen- ja, men hur mår du? Då förstod jag hur han menade, han undrade på riktigt hur jag mår, mentalt, tankar osv. Han vet, han kan, han har själv varit där. Han förstår som ingen annan gör.

Missade att åka till PidiPhus skola där det var öppet hus och jag skulle komma och titta. Men jag har faktiskt varit på öppet hus där tidigare så ingen större skada skedd, mer än att hon förmodligen blir besviken. Hm, det gör ont i mig. Ska ringa och prata med henne sen och förklara. 

I torsdags hämtade jag PidiPhu på fritids, hon frågade varför jag kom så sent, hon hade väntat jättelänge. Men, vi hade ju inte bestämt att jag skulle hämta dig? Men mormor, det är ju torsdag i dag  :-[ Du hämtar ju mig alltid på torsdagar. Så var det med det, hon har full koll på torsdagar, hädanefter får jag se till att alltid hålla torsdagar tomma så jag kan hämta henne. Det är bra, för hur pyton jag än mår, så är det bara att dra iväg och hämta henne. Å andra sidan mår jag bättre då, hon får mig att skratta så jag får hicka.

Det var kallt och det snöade. Då kommer en kvinna (vet att det är en av stadens alkisar) klädd i kortkort, skor med skyhöga klackar och en tunn jacka. Ida tittade med stora ögon, och sa - tror inte du att hon fryser mormor? Jo, det borde hon nog göra. -hon har nog druckit vin. Ähhhh, jaha, varför tror du det? - jo du förstår att om man dricker vin så blir man lite konstig, så hon är nog lite konstig och förstår inte att hon fryser. Bita ihop, bita ihop för att inte börja skratta hysteriskt. Var får den lilla kloka ugglan allt ifrån? Jag tror inte hon har sett en onykter människa i hela sitt liv. Vem har berättat det för henne? Det måste ju vara i skolan eller någon kompis  =-O Vi inhandlade lite Sune böcker på bokhandeln, hon läser ju nu själv och det om något vill jag uppmuntra. Avslutade dagen med en middag i Präntaren. En alldeles fantastisk, underbar eftermiddag :-* Tack gode Gud för den ungen, hon förlänger verkligen mitt liv, skratt sägs ju göra det. 

Idag är det dax för nästa kalas. Mulles minsting fyller 13. Så mot Täby i em. Alltså blir det även i morgon en lång sovmorgon för fru Hennerstedt.

Justa. Har helt fått lägga om min nattning. Det hjälper inte längre med att ta med 2 glas vatten till sängen. Julia har helt enkelt bestämt sig för att hon SKA dricka ur det glaset som har en bok över sig. Så det är ett satans bånglande på natten när hon ska ha bort boken. Nu provar vi istället, ett glas till henne och en flaska till mig, kanske fungerar till hon bestämmer sig för att tippa omkull min flaska och dricka ur det som rinner ut :-\ 

Fick mail ifrån en kollega på Fortv som berättade att varenda person går numera runt i mina armband där! Kul, det sporrar mig att fortsätta min tillverkning.

Glömde, jag behövde inte gå hela vägen till Löt. Men jag hann gå en bit förbi silorna. Sen 1 timme hård träning, man bestämmer själv. Jag är tjurig och "kan". Dagen efter skrek min kropp som vanligt, men den skrev dubbelt upp. Träningsvärk tror jag det kallas :-P 

Dag 345. Lika glad nu som ledsen nyss :-)

Jag pendlar som ett litet barn mellan ledsna tårar och glada tårar. Nyss var det ledsna tårar, då jag trodde att jag efter ett år som sjukskriven skulle vara tvungen att leva på försäkringskassans ersättning= helt och fullkomligt omöjligt. Göran berättade en morgon när han försökte stoppa i mig mina piller att han hade kollat på datorn och jag skulle få max 17.000 kr. Innan skatt. Min värld rasade fullkomligt samman, han försökte trösta mig med att -vi fixar det här, vi drar bara ner på lite som vi inte behöver. Sen har du ju faktiskt mig också. :'( 

Jo, jag vet, men det är ju det jag inte vill. Jag vill ha mina egna pengar, jag vill inte leva på någon annan. Jag vill vara självständig som jag alltid varit. Jag vill fortsätta kunna skämma bort våra Prinsessor som jag vill och är van att kunna. Vilket jag i och för sig vet att han inte skulle säga något om. Nej, jag vet det är faktiskt inte alls synd om mig, det är inte det att jag vill beklaga mig, det finns dom som har det mycket värre, som är ensamma, som bara har en inkomst. Jag beundrar dom! 

Å andra sidan så vet jag hur det är, efter att ha varit ensamstående mamma med 2 barn på heltid, halvtidsinkomst och radhus. Det klarade jag galant. Mina barn är uppvuxna med begagnade kläder och inga pengar att rulla sig i. Men när vi pratar om det idag så kan dom inte minnas att vi troligen levde under det som idag kallas för "relativ barnfattigdom". Att dom inte hade senaste märkeskläderna eller mobiltelefonen eller att dom fick spara ihop till vissa saker själva och att jag fick prioritera hårt och vända på varje krona två gånger, det var ingenting som vi led av. Vi var glada, lyckliga och hade varandra, utflykter går alldeles utmärkt att göra utan att det kostar skjortan. Jag har lite svårt att köpa att barn kallas fattiga för att dom inte har samma saker som alla andra barn. Livet är inte rättvist. Jag vet att jag kör ut hakan nu, men vissa tjänar mer än andra, så kommer det alltid att vara, och så ska det nog vara! Jag kan båda sidorna  :-\ 

Nu kan jag ta igen det, och skämma bort både barnen och barnbarnen. Det gör mig glad, och mina barn har lärt sig hur man handskas med pengar.

Nåväl!

Jag har ring, både hit och dit och åt alla håll och kanter. Kommer ingenstans.

Sen kom lösningen, röjde upp bland mina papper och hittade ett häfte från jobbet som man får som nyanställd. Där såg jag att jobbet fortsätter att betala ut till mig även efter dag 365, inte lika mycket, men inte så vansinnigt stor skillnad. Hade lite svårt att tro på vad jag läste. Pratade med HR avdelningen som skulle kolla upp och återkomma. Återkommningen kom igår, det stämmer, så länge som jag får sjukpenning så får jag ersättning från jobbet. Jag blev så lycklig så jag började tjuta som vanligt. När Göran kom hem och jag fick berätta för honom fick jag knappt ur mig något för jag bara grät. Av glädje. Nu kan jag fortsätta skämma bort Prinsessor :-D 

Yvonne, min underbara kollega har kämpat på sitt håll och letat pengar åt mig. Du är min klippa Tösen. Tack!

Hämtade mina armband på jobbet i måndags, OMG jag hade sålt massor av armband. Tack Angeta, du är en fantastisk försäljare! =-O  Har dessutom flera beställningar som jag jobbar med just nu, kollegor från Fortv som har beställt. Så vansinnigt kul, jag verkar aldrig tröttna. 

Ibland är det bra att bo i en liten stad, att man tex känner igen folk på banken, och är igenkänd. I morse hade jag fått ett medd från sonen, han behövde hjälp med ett bankärenden. Lite svårt när man sitter i Australien och inte ens vet vem man ska prata med. Men han hade mailat dom och lämnat mitt telefonnummer om dom hade frågor. Jag hoppade in på banken och pratade med en tjej där, hon fixade omgående det han behövde hjälp med. Hon visste ju att just den pojken faktiskt var min son. Klart ;-) 

Idag blir en motionslag. Det behöver jag :-[ Ska in till stan, lämna bilen hos Elin och gå till Löt och vattengymnastiken. Jag kanske inte behöver gå hela vägen, det kan tänkas att jag blir upplockad på vägen. Ikväll kommer jag somna som ett barn, vilket jag i och för sig gör varje kväll.

Igår hade jag mina kära vän Cicci Anduri här och hälsade på, alltid lika kul när hon kommer, och hon kommer titt som tätt. Idag ringde min härliga kollega från Stockholm, "Farbror Mats" och kollade läget, det gör han också titt som tätt. Det gör mig så glad :-) 

Dag 338. Jobbångest

Är med ord med flera innebörder. Många får jobbångest när dom ska tillbaka till jobbet efter en lång härlig ledighet. Jag får jobbångest av att inte få gå tillbaka till jobbet :-( 

I måndags var jag på min taktila massage igen. En timme i himmelriket. Efter det åkte jag till jobbet, hade lovat att lämna av mina armband där. Då slår jobbångesten till som en spark i magen. JAG VILL TILLBAKA. NU! Att sitta i ett rum med mina kollegor och prata, och skratta är fantastiskt, och jag mår bra i hela kroppen. Jösses vad jag saknar dom. På vägen hem kom tårarna, jag vill också vara med. Lämnade över nya lappen med sjukskrivning till chefen. Sjukskriven maj ut. Kändes inte bra. 

Fick en ny idé av min chef. Att göra makram'e armband för män, alltså i mycket tjockare tråd. Nu djäklar, har jag inhandlat flaggstångslina, den tror jag kan bli bra. Ska provgöra en idag :-D 

Igår var det dax för en tur till Eskilstuna igen. Den här gången för att träffa en kurator. Bara för att. En oerhört trevlig kvinna. Vi pratade om allt och inget. Hon ville veta från början till nu, hur min familj tar hand om mig, hon blev förvånad hur väl dom tar hand om mig, tex att det varje morgon står en kaffebricka på sängen och väntar på mig. Hur jag mår på dagarna, hur jag tog beskedet att jag faktiskt aldrig kommer att bli bra igen. Jag berättade att jag i början var iskall, låtsades som inget, släppte aldrig kontrollen för att gråta, allt det för att jag var livrädd för hur jag då skulle reagera, så väl kände jag inte mig själv. Tänk om det skulle bli fritt fall och jag helt tappade kontrollen över mig själv. Hualigen så hemskt. 

Men att jag nu lärt mig att visa känslor, att jag gråter minst en skvätt varje dag. Inte inför andra, men jag bryr mig inte längre om att min familj ser mig böla och snora. Fan, jag har ju all anledning att göra det. Jag vet ju ingenting om min framtid, inte ens en månad framåt.

Just därför, har jag nu bokat en resa till Turkiet. Jag kan ju inte gå och vänta på vad som ska ske. Elin har så rätt när hon säger att man numera tänker på ett annat sätt - vänta inte, utan gör istället. Man vet aldrig vad som kan hända, det gäller alla. 

Alltså åker vi hela tjocka familjen, 12 personer, på en vecka semester. Göran och jag delar boende med Lilla Familjen. Han har helt rätt när han säger, ska vi nu åka med knoddarna, ja då ska vi njuta av dom hela tiden, så mycket som möjligt. På morgonen känner jag att, nej, det kommer inte att gå, jag är ju helt trasig på mornarna. På eftermiddagen känner jag att, johodå, det här kommer att gå superbra. 

Underbart att ha något att se fram emot. Längtar :-P 

Tyvärr så kommer vi att sakna Lillebror, men han är lycklig där han är. Dom har tillslut lycktas  hitta ett boende. Litet och dyrt =-O Nu ska han bara fixa jobb och ta körkort. Han kommer att fixa båda, han är en person som det bara löser sig för, han är inte rädd för att ta tag i saker och ting.

Igår hade jag kontakt med en tjej som även hon har malignt melanom, och äter samma medicin som jag gör. Men hon har tumörer på andra ställen. Hon hade fått ersättning från både AFA och Folksam, varför lyckas inte jag hitta någon som betalar ut försäkring till mig? Tack och lov så lovade Yvonne på jobbet att forska lite åt mig, kolla upp facket osv. Tack snälla Yvonne!

Idag börjar vattengymnastiken, ska bli härligt, det är jag, ett gäng äldre damer, och en man. 

Häromdagen hade maken och jag ert samtal ang mig och min sjukdom, vi har inte det så ofta, varken jag eller han orkar älta och prata om den jämt och ständigt. Den finns ju där hela tiden, och ingenting blir bättre av att tjata om den. Vi kommer ju liksom inte undan den. Jag är inte så mycket för att prata om hur jag känner och mår, eftersom han läser min blogg så ser han det mesta här. För jag har lättare att skriva än för att prata. 

Nåväl, vi kom fram till att ibland behöver jag nog berätta lite mer för honom, han trodde nog att jag mår bättre än vad jag eg gör. Fast jag mår för det mesta helt ok. Men tex på natten när jag ska på toa så har jag så ont i kroppen att jag får hålla mig i väggen för att ta mig fram, han tycker jag ska väcka honom så han kan hjälpa mig. No way! Aldrig i livet. Kan själv! Eller att jag är så trasig i kroppen på morgonen att jag knappt kan vända mig, och att jag måste ta värktabletter innan jag kommer ur sängen för att börja min dag. Sånt kan vara bra för honom att veta kom vi fram till.  :-[ Så, ok, jag ska skärpa mig, jag ska prata lite mer med min man, men kommer fortfarande inte att tugga om det varje dag. Det blir ingenting bättre av! 

Tillslut måste jag bara berätta om knäppa mig och knäppa katten Julia. Numer när jag går och lägger mig så tar jag med mig 2 glas vatten till sängbordet. Ett glas till mig, och ett glas till henne. Mitt glas lägger jag en tjock bok över. Gör jag inte det, och glömt hennes glas så puttar hon bort boken och dricker ur mitt glas. Ärligt, jag har ingen lust längre att dela vattenglas med henne. Hon äter faktiskt råttor >:o Jäk.

Dag 334. Min dag idag :-)

När jag vaknade tyckte maken att jag kändes varm  :-(  Nej, nej, nej, inte idag, det går inte, vi skulle ju till Stockholm. Kollade med min knastermometer, ena örat sa feber, andra örat sa ingen feber, testade första örat igen, då sa den ingen feber. Bra, så fick det bli. Ingen feber.

Åkte iväg till Stockholm, var lite tidiga så jag hann springa in på röda korset, vilket jag egentligen inte gillar att handla på eftersom att jag anser att alldeles för mycket av deras pengar stoppas i fickor på dom som redan har. Mycket ska ha mer, dom som inget har behöver alltså inte så mycket. Eller? Nåväl, jag letade gamla smycken till min armbandstillverkning, hittade ett par halsband, jag köper bara sådana som har någon slags ädelstenar i sig. Hittade en liten hög halsband som jag sen klipper sönder, 80:- alltså ett fynd. Hann även hoppa in på myrorna där jag hittade ett halsband med turkoser. Det blev också mitt.

Upp till lägenheten och träffade det nya paret som vill hyra min lägenhet. Supertrevliga, dessutom så är dom vänner med nuvarande hyresgäst som är en kanontjej. Jag ansåg mig inte behöva mer referenser än så. Vi skrev kontrakt. Allt klart! Underbart, dom sköter själva om skiftet så jag behöver inte komma dit och styra och ställa eller för den delen städa. Så nöjd.

Satte Göran på ett café och sprang in på Åhléns, köpte en hel skräldus med ljus för halva priset. Eftersom jag har ljuslyktor står i trädgården och alltid lyser så gör jag av med ljus som ingen annan jag känner. 

Lycka nr 2: igår satte jag ut min kära veteranmoppe på blocket. Det är en turkos mustang som jag förälskade mig i för 15 år sedan, och som jag tjatade mig till att få köpa av en kollega. Jag körde den hem 1 och en halv mil, sedan dess har jag inte använt den. Hm. I höstas så servade min pappa moppen och bytte ut det som behövdes så den är superfräsch. Flera personer har hört av sig, men spec en man som bara VILLE ha den. Han var inte ens intresserad av att pruta, bara jag kunde se till att få igång den, för han hade båda tummarna i handen, så skulle han hämta den i morgon. Så bad han på sina knän om jag kunde hålla den till honom i morgon kl 18. Självklart. Lovar jag något, ja, då står jag för det. Han fick hela söndagen på sig. Så imorgon måste jag skicka ut maken för att hjälpa mig få igång pärlan, den har tillochmed originalväskorna kvar.  

Det har verkligen varit en dag som gått min väg idag! Hela dagen. Jag trodde det skulle vara jobbigt med Stockholm, men tvärtom, satan vad det piggade upp mig att få trängas, knuffas en stund. 

Jag måste ta mig dit snart igen, för en nyckel har kommit bort, och det är bara jag som får hämta ut den. Självklart så var nyckelsmeden stängd idag. Alltså måste jag ta en till dag i storstan, kanske passa på att luncha med några gamla kollegor? 

Idag mår jag bra. Idag har jag varit glad hela dagen. Inte en endaste tår har trängt sig fram. Idag, har varit min dag  :-D 

Dag 332. Dagarna flyter ihop...

... Och jag vet inte längre om det är helg eller vardag. Spelar väl i och för sig ingen större roll. Men jag tror av någon anledning att det kan vara bra att försöka ha lite normala rutiner. 

I går natt hade  jag min Pidi sov hos oss. Skolan och fritids har stängt, så då är hon hos mormor. Hon har sina skridskor med sig, för 3 dagar sedan var första gången som hon vågade prova åka igen. Sist hon åkte, för 3 år sedan bröt hon benet efter 10 minuter. Gipsad i 3 månader. Nu har skräcken släppt. Jag skulle eg åkt och tittat på henne i tisdags när hon åkte, hennes familj har tillbringat senaste dagarna på isen. Men förrgår vaknade jag med feber och gick mest omkring som en zombie här hemma, orkade inte åka in till stan. Att sedan ha henne här är inget jobb, det är bara omtanke. Hon bäddade ner mig i soffan, sen gjorde hon och Göran pannkakor. Jag åt!

Har nu bestämt mig för att jag MÅSTE upp i vikt, jag måste börja äta, inte bara suga i mig en näringsdryck för att jag måste ha något i mig. Tror jag har gått ner ca 18 kg. Nu får det räcka. Nog! Kläderna hänger som trasor på mig och jag vägrar köpa nya, för jag tänker inte fortsätta skramla runt som ett skelett. Fast å andra sidan så sa Pidi igår att - mormor, du ser så ung ut i dom där kläderna. Dom där kläderna är alltså mina jeans som hänger som trasor och en t-shirt. Hon är ett märkligt barn, jag borde skriva upp alla hennes tankar och kommentarer. 

Elin och syrran håller på att titta på resor i slutet på maj, dom vill att vi återigen åker alla tillsammans på semester. Det är bara det att pengarna rasar ju liksom inte in längre. Måste börja hushålla och snåla lite. Jag låter dom hållas, Elin har hittat ett bra ställe som inte ruinerar oss helt. Det är lika bra att boka, SEN måste jag se till att få röntgen och röntgensvar att stämma in med resan, så att jag får ett bra svar precis innan vi åker, om svaret inte är bra, då blir det ju en annan behandling, då kan jag inte åka. Nåväl, det ska nog gå att få till på något sätt. Underbare Andreas sa faktiskt till mig och Göran, - ut och res med er! 

Fick ett meddelande från sonen igår, Laras pappa hade berättat att det kommit en ny medicin mot malignt melanom, om det är det jag tror så är det släppt i USA, kanske Australien, MEN innan det kommer till Europa och innan det blir godkänt i Sverige, ja då har vi kommit en bit till längre in i framtiden. 

Idag måste jag ringa försäkringskassan, fick ett brev från dom häromdagen där jag tror att dom snart tänker sänka min sjukpenning? Trodde inte den kunde bli lägre  =-O

Har också mailat facket för att där finns ju något som heter inkomstförsäkring. Är tyvärr alldeles för dåligt insatt. Men det är dax att ta tag i saken nu. Min privata försäkring har jag ingen som helst nytta av. Fick en diagnosersättning för 6 år sedan, sen är det stopp. Den skulle jag kunna både ha och mista, men kan ju inte kliva av den nu. Bara att betala och se glad ut >:o 

Har ivarjefall fall fått godkänt av bostadsrättsföreningen att fortsätta hyra ut lägenheten i Stockholm eftersom Niklas befinner sig i annan världsdel. Annars skulle jag bli smått upprörd, om det vore så att jag har en lägenhet som inte får hyras ut och i så fall skulle stå tom, när det är sådan otrolig bostadsbrist i Stockholm. 

Idag ska jag lyxa till mig. En ansiktsbehandling hos Fia. Annars brukar jag bara färga ögonbryn och fransar. Nu finns inte så mycket kvar att färga, hon får väl leta upp dom stråna som finns och försöka få dom att synas :-\ 

Efter att ha kämpat med att leta snö för att få ihop till en gubbe så blev detta resultatet igår  

Dag 327. Nytt år, nya möjligheter!

Jag såg att min Älskade, Fantastiska dotter Elin gjorde en sammanfattning av 2014 på FB. Självklart började tårarna att spruta. 2013 var ett helt fantastiskt år, 2014 blev av en annan sort.

2013 var ett fantastiskt år! Vi gifte oss, vi köpte hus och mamma blev friskförklarad från sin cancer. Året var fyllt av lycka och kärlek!
2014 blev ett helt annat sorts år. Det började med att vi fick ett besked som gjorde att det kändes som att vi kraschade med huvudet före in i en bergvägg- mammas cancer var tillbaka, och denna gången här för att stanna. Förtvivlan, sorg, hopplöshet och skräck! Men med detta besked lärde vi oss att se på livet på ett nytt sätt. Att inte ta något för givet. Vänta inte!
Året har, såklart, också vart fint på många sätt. Vi har fått njuta av vårt första år i huset, Nicke kom hem och hade dessutom med sig sin kärlek- Lara! Vi har firat födelsedagar, vår första bröllopsdag och haft en fantastisk sommar och jul. Vi ser fram emot 2015 med hopp och glädje! Cancern kommer alltid att ligga som en dimma över oss, MEN! - livet blir just så fantastiskt som man gör det till Så nu önskar jag Er alla ett Gott Nytt År
""""""""""

På nyårsafton ramlade Elin med familj samt syrran med familj in. På eftermiddagen kom min underbara kusin förbi och hälsade på. Han och hans familj brukar fira nyår med oss, men av olika anledningar så blev det inte så i år. Men vi fick ett par timmar tillsammans ivarjefall. 

Alla hjälps åt med att fixa mat, förrätt, varmrätt och efterrätt, vi rättar oss efter barnens tider, så det blir ingen middag vid 21 tiden, för då sover redan Lilltroll. Stortjejerna höll sig till 12 slaget, då stöp dom mer eller mindre trasiga av trötthet i säng. 
Så även jag :-[ grabbarna fortsatte kvällen med att spela poker, här ändrar vi inga traditioner inte :-D 

Vi hade som vanligt en underbar nyårsafton i all enkelhet!

Jag slog rekord tror jag, sov till 11.30, då väckte dom mig :-\ 
Första dagen på 2015 kände jag mig som att jag hade haft en som i gamla tider tuff nyårsafton. Herreejösses så fel, jag drack inte ens champagne utan drack hallonsoda som småtjejerna gjorde. Jag var låg helt enkelt. Många tankar en sådan dag. Var det min sista nyårsafton pluppar upp hela tiden, fast jag inte vill tänka så, jag knuffar bort den lille elake fan som sitter på axeln och tjatar, men fanskapet kommer tillbaka och fortsätter tjata, och gnata.

På em när alla hade åkt hem röjde jag det sista, dammsugningen får vänta tills idag. Hade varken ork eller lust. Satte mig och gjorde armband, sen tog vi en restmiddag i soffan och tittade på "den fjärde mannen".

2015. Jag hoppas, jag vill, önskar att jag kunde bestämma, och det kan jag till viss del att detta blir ett bra år! 

Jag kan bestämma, genom att tänka rätt, tänka positivt, sköta om mig, motionera, och umgås med folk som fyller mig med energi! Undvika sådant och sådana som istället tömmer mig.

2015 SKALL bli ett bra år! Nu är det bestämt och kan inte tas tillbaka :-D 
Jag har inga planer på att lämna min älskade, fina, fantastiske make. Vi ska ju för tusan bli gamla tillsammans, vi har ju fortfarande resor kvar att göra som vi har bestämt. Jag tänker inte lämna mina underbara barn, jag fattar ff inte hur jag kunde få sådana ljuvliga, ödmjuka, fina barn, dom behöver mig fortfarande, även om det har blivit omvändavärlden och det numera är dom som tar hand om mig. Och mina barnbarn, mina älskade knoddar, mina prinsessor, mina allt, dom ska jag se växa upp, jag vill ju även vara med när LillSessan går till sin första skoldag. Och så syrran, bästa syrran, vi är ju bara 2, så henne kan jag absolut inte lämna.

Nej, så lätt ger jag inte upp. Min bästa doktor Andreas har så mycket i bakfickan att ta till när det gäller mig, och nya mediciner kommer hela tiden. 

Nu känns det bättre! Och jag börjar med att idag skall bli en bra dag! Snart ska jag gå upp och dammsuga! Ska bara torka bort dagens tårar :-) en viss dos måste tydligen ut varje dag. Hm

Gott Nytt 2015 på er alla!