Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 472. Bakterier. Nya vs gamla

Penicillinet fungerade. Efter 2 dagar var jag feberfri. Vilket innebar att sista dagen kunde jag tillbringa med gänget vid poolen, under mitt parasoll, återigen i min fantastiska tankini. Ända tills Ida kom på att tankinikjolen kunde ju faktiskt hon ha  :-\ 

Obegränsat med glass tar på krafterna 

Tankinin och nya Lyckostenen från sonen

 

Det var trots allt en underbar vecka. Nu återstår att se om min läkar räkning är på 8.000 kr, vilket jag misstänker. Sen blir det ännu mer spännande att se vad försäkringen ger tillbaka. Något som jag har lärt mig under detta år är att försäkringsbolag vill helst INTE betala något alls >:o 

Återbesöket på onkologen sköt vi på tills på måndag eftersom jag är feberfri och mår helt ok.

Klockan 9 gick bussen mot flygplatsen. Jag var trött som ett litet barn, fast dom små barnen var pigga. Ombytta roller. Vi höll på att bli en kort. När bussen börjat rulla räknade syrran in oss och skrek STOPP, en saknas =-O bussen fick backa tillbaka och ut ur hotellet kommer min man gåendes i sin egna takt. Helt oförståendes :-D Det är min man det!

På flyget satt jag bredvid honom för att hålla koll. Vid ett tillfälle tog jag upp min väska i knät, jag skulle hämta något. När jag setat med händerna i väskan alldeles för lång tid började Göran undra vad jag gjorde? Hm. Jag hade somnat. Vad jag skulle hämta vet jag inte längre. 

Hemma vid 19.30 tiden, sov 20.00.

Igår var det uppackning och tvätt som gällde.

Idag däremot är en tuff dag, för tuff. Först Elin som har 30 års kalas. Jag var tidig, har just avslutat en penc kur, är extra infektionskänslig och vill därför inte träffa nya baciller. Ida och Lovis är jag immun emot nu för tiden. När nya baciller började rasa in åkte jag hem. Kl 17 är det taklagsfest hos grannar, Göran har byggt en tillbyggnad. Många nya baciller, så jag avstår. Tyvärr, men jag vågar bara inte utsätta mig just nu. Kl 19 Ingelas 50-årskalas. Kända bakterier. Dessutom bara människor som känner till mig och mitt tillstånd, så är någon förkyld så håller sig den personen sig på ett visst avstånd från mig. Tryggt. Den vågar jag mig alltså till att besöka. Att jag sen börjar klippa med ögonen vid middagsbordet och måste ut och ta mig en promenad för att hämta luft och piggna till, det känner det gänget till. Dessutom blir jag ursäktad att jag och min kropp inte håller så länge utan måste hem till sängen är inte heller något problem. Så härligt med vänner som kan mig :-[ 

Dag 468. Ut och res med dig!

Sa min doktor Andreas till mig. Krasst antar jag att han menar innan det är för sent. 

Sagt och gjort. Elin skötte allt. Jag bara hängde på. Skönt, faktiskt, att för en gång skull inte vara reseledaren. Det enda jag behövde göra var att vara med och betala. Lyxhotell i Incekum, Turkiet. All inclusive, helt underbart när det är små barn med på resan. Enda smolket i bägaren är att ryssarna även tagit över detta ställe. Det är det enda folkslag som fullkomligt saknar skam i kroppen. Ett ex, en stor, överfetdam fyller en skål med lökringar. Ok. Dom kommer att rymmas i hennes kropp. MEN så stoppar hon hela skålen i sin väska??? Dom skulle hon endast ha till kvälls snacks. Så många av detta ryska släkte som stoppade mat i väskan? Ärligt! Jag var helt chockad =-O 

Nåväl. Det slutade med ett gäng på 12 personer, 4 generationer som drog på semester/rekreation.

Första 2 dagarna fick jag svassa runt och bada i min nya tankini. Så otroligt fin. Dagarna började som vanligt, Göran hjälpte mig att ta mina giftpiller och så somnade jag om. Resten av gänget gick ner och åt frukost, jag fick snällt stanna i sängen till min kropp började fungera. 

Sen kom febern krypande. Jag låg på en solstol under ett parasoll medan resten av gänget, mest yngre generationen började få simhud. 

Febern fortsatte stiga och jag fick snällt ta mig en sväng till doktorn. Han hörde något i ena lungan som han inte borde höra, inte ville höra. Fick en dunderkur med antibiotika, sen fick jag sitta med en kåpa över mun och nos i 30 minuter för att få andningen att fungera lite bättre. Tillbaka på kvällen igen för att få andningshjälp igen. 

I morse vaknade jag helt övertygad om att taket hade rasat ner över mig. Ont. Överallt. Inte en fläck på kroppen som inte blivit misshandlad. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag kan garantera att jag vet hur det känns att bli det. Dessutom hade den djävla febern stigit till 39.5.  :'( 

Jaha, bara att bryta behandlingen alltså. Det gör mig verkligen riktigt förtvivlad. Jag vill inte bryta den. Är helt enkelt livrädd för att bryta den. Tänk om mina metastaser och tumörer får tokspel om dom inte behöver slåss? Tänk om......

Klockan 10 satt vraket med febern hos doktorn igen för att på nytt få andningshjälp. Släpade mig upp till rummet, hängde upp "stör ej" skylten, och kastade mig i sängen och somnade. Någongång kom Göran med en skål yoghurt till mig. Måste ha ätit upp innehållet vid tillfälle, för skålen var tom när jag vaknade till ordentligt. 

Just idag skulle Göran och jag gå på Hamam som är helt fantastiskt ljuvligt. Men inte da, inte jag inte, jag är inte det minsta bitter. Min pappa fick ta min plats, det gör mig glad. Han  har aldrig fått uppleva en Hamam. Genast känns det bättre  :-D 

Resten av eftermiddagen, medan stora hela härliga familjen var vid poolen, då låg jag och sov på rummet. Igen. Pratade även med onkologen i Eskilstuna, jag ska dit på fredag, direkt på morgonen. Behövs troligen en röntgen. Lunchen hoppade jag över. Grannfamiljerna kom från poolen/stranden för att iordningställa sig till middagen och jag fick återigen släpa mig till doktorn för att få en bättre ansiktsfärg =-O genom andningshjälpen :-( 

Tja, vad säger man, det blev en annorlunda semestervecka. Fast härlig. Dessutom en inte helt oväntad komplikation. Jag visste ju att det kunde hända. Även om hoppet fanns. 

Sova. Återkommer!

Dag 455. Helg igen säger dom

Vaknade av att maken väckte mig för tablettintag. Jag har så förbannat ont så jag kan inte sätta mig upp själv i sängen. Hatar! Sen smörjer han in mina axlar och bäddar ner mig igen. Älskade, fina make :-* 

För mig är alla dagar lika. Med skillnad att på helgen kommer min IdiPidi hit och sover ibland. Helgen som var sov hon här en natt, på dagen bakade hon en kaka. Eget recept som hon skriver upp innan hon börjar. Jag låg på köksgolvet och halvsov, mådde sådär och hade ont. Kakan hon gjorde blev så perfekt att den kunde vi bjuda våra gäster på som dök upp på eftermiddagen. Makalösa 7 åring  :-* 

Annars har hon inte så mycket tid för mormor längre. Bra. Ulvhälls trädgård som dom flyttat till är nog det bästa stället ett barn kan växa upp på. Det kryllar av barn, alla leker med alla, vilket gäng dom är ibland. I samma radhusområde växte jag upp, sedan växte mina egna barn upp där. Allt går igen och stället ör otroligt populärt att bo på. Dessutom har dom egen badstrand, så Ida och pappa Tom brukar ta ett morgon dopp innan frukosten på sommaren. 

Tankinin kom igår :-D den var som sydd för mig! Helt perfekt.

Sen fick jag en släng av jobblängtan. Bästa chefen ringde och kollade läget. Jag önskar alla jag tycker om en sådan chef. Dom växer inte på träd!

Igår kväll vid 23 tiden satt jag i min kära fåtölj tillsammans med Frodo. Hade ställt upp paddan och tittade på Hollywood fruar. Har inte sett det på många år, herreejösses vad jag skrattade. ÄR dom så korkade eller spelar dom idioter? 

Då blir det kolsvart i huset =-O satt blixt stilla en stund och funderade. Då kom strömmen tillbaka. Gick upp på övervåningen och tittade ner mot gårdsplan. Det lyste i verkstaden? Någon som micklar med strömmen och tänker göra inbrott. Tror att det går att klippa av larmet utan ström kanske? Då gick strömmen igen. Rusade in och väckte maken. Han upplyste om att allt är som det ska. Det tänds i verkstaden en stund om strömmen bryts och kommer tillbaka. Han vände sig om och sov vidare. Hur kan man vara så lugn? Jag ville inte vara uppe själv längre utan gick och la mig. Fjolla? Ja, ibland :-[ 

Idag har jag inget inbokat. Ta en tur med dammsugaren kanske? Ska tänka på saken. Dessutom behöver jag fortsätta med att röja ur garderoberna. Har en tendens att påbörja saker, men inte avsluta. Hm. Inte likt mig. Måste bara, för det ser ut som ett ras på övervåningen där jag har plastbackar ståendes överallt. Dessutom har jag 2 st tyggarderober fulla med långklänningar, den ena snyggare än den andra. Dom ska jag packa ner till tjejerna. Dels har jag ingen nytta av dom längre, inte så ofta det är sådana fester längre, dels kan jag inte ha dom. Har bytt storlek. Slut på glitter och glamor ;-) 

Lunchen igår var en av veckans höjdpunkter. X svägerskan Ylva är en av mina goaste vänner! En sådan som jag är oerhört tacksam att ha i mitt liv. 

Dags att ta tag i dagen!

Dag 454. Livet fortsätter

Det stora som hänt är att Frodo kom tillbaka efter 5 dygn. Maken och jag satt vid köksbordet när han säger att jag hör en katt jama! Båda rusade till dörren och öppnade. Jodå, där satt han den lille rymmaren och jamade. Han hade helt klart fått nog av rymmarlivet. Kastade sig över matskålen. Kastade sig över oss. Så kelig så det var inte sant. Tyvärr alldeles full med fästingar. Annsan var just då på väg ut till oss med sin gammelkatt för att försöka locka fram Frodo. Lyckan var fullständig. På kvällen höll jag honom i famnen och Göran plockade fästingar. Han låg som en Ragg Doll och bara spann. Njöt verkligen att bli av med dom. IdiPidi sov hos oss så Frodo och Göran fick sova i annat rum. Frodo var alldeles galen av kelning hela natten. Han är verkligen en mysig katt. Nu går han inte långt utanför tomtgränsen. Håller sig i närheten av mig när jag är ute i trädgården?

Den andra händelsen var att i går Skypade jag med Nicke i 1 1/2 timme. Första gången sedan september. Det var skratt och det var tårar. Från båda två. Så underbart. Han trivs inte New Castle. Tyvärr. Andra planer på G.

Det kanske finns någon som vet ett sjukhus i Stockholm som tar emot läkarstudenter. Lara måste ut och praktisera igen, som hon gjorde i Nepal. Så varför inte Stockholm denna gång? Tacksam för tips!

Idag är det tisdag, tisdag är lunchdags med X svägerskan. 

Idag kommer dessutom min tankini från Örebro. Måste prova den omgående och skicka med vändande post om någon del inte passar för att byta. Tack snälla, söta Eva för all hjälp, och allt besvär  :-* Du är en ängel. Eftersom vi i det tjejgänget har känt varandra i 40 år, så vet jag att ingen av oss har vita vingar :-D Vad gör väl det? Kul hade vi :-[ 

Om 9 dagar fyller min dotter 30 år =-O vad hände? Samma dag fyller sonen 26. Hon önskar sig en cykel, jag vill ge något roligare. 

I morse när Göran gick släppte han tydligen ut Frodo, nu ville han in och låter som en mistlur, finns inte en chans att missa honom. Han lärde sig en läxa, den goa lilla katten  

Läser just nu en bok som heter "Att stå bredvid cancer" av Ola Ringdahl. Hans dotter fick cancer som barn och hans fru. Han vet vad det betyder att stå bredvid. Många kloka ord i den boken. 

Det står tex att något av det allra viktigaste är att ha en närstående med sig när man får ett cancerbesked. Den hör boken borde personalen på kirurgen läsa. Med tanke på att dom 2 gånger har serverat mig obotlig cancer genom att bara dumpa beskedet i mitt knä. Tack och lov hade jag första gången Elin med mig och andra gången Göran med mig. För på deras kallelse står det absolut ingenting om att man bör ha någon med sig. Fullkomligt URUSELT. Kirurgen i Eskilstuna får verkligen tummen ner! 

Dag 450. Vilken pärs!

Kvällen innan dagen D tog jag på mig fullkontrollövermigsjälv kostymen. Bita ihop. Inte visa hur skräckslagen jag var. Inte gråta. Bara låtsas som ingenting. Det fungerade. 
På morgonen hämtade vi Elin och åkte iväg. Hon skulle prompt med, och jag vill gärna ha även henne med. Hon var nog lika orolig som vi andra, för jag trodde nog faktiskt att min behandling inte fungerade längre. Hade inga belägg för det. Bara trodde. Elin trodde nog också. 
Pratade och skrattade i bilen som ingenting. In och satte oss och väntade på doktor Andreas som tillslut kom och hämtade oss. Fick min vanliga kram. In på hans rum där jag berättade att jag var skräckslagen. Han tittade på mig och sa att det behöver jag inte alls vara. Han hade försökt ringa mig en vecka tidigare för att tala om att allt var lugnt. Men jag hade inte svarat. Kanske lika bra det, hade jag fått samtal från honom hade jag förmodligen dött på fläcken. Han såg genast att jag hade gått upp i vikt :-D bra, mycket bra. Tänk att få beröm för att man går upp i vikt  :-\ 
Ingen förändring på röntgenbilderna. Allt såg ut som förra gången. Ingenting bakom ögat fanns. Jag är lite ovanlig. Tafinlar brukar fungera ungefär 8 månader innan metastaserna kommit på ett sätt att strunta i tabletterna och börja växa och föröka sig. Jag har nu ätit dom i 1 år, och då på 75% dos. 

Nu ska jag vänta i 3 månader till nästa röntgen och besök. Jag tycker det är för lång tid, men det tycker inte Andreas. Eftersom jag gått upp i vikt och verkar må bra så kommer jag att känna om något händer i kroppen och kontaktar dom då. Sjukskriven september ut  :'( 

Han är mycket glad för att jag åker iväg på semester. Påpekade endast att jag ska ta det lite lugnt med solen. Mina dagar liggandes i solstol för att bli så brun som möjligt finns inte i min värld längre. Nu är det parasoll, solskyddsmedel och kläder som gäller, dessutom tankini. Jag får inte tag på den jag vill ha, dessutom inväntade jag faktiskt gårdagens svar, om det var någon mening med att köpa någon. Men nu har jag sådan tur att vännen Eva bor i Örebro, hon hoppar in och köper en åt mig, vet vilken jag vill ha och så skickar hon den till mig. Ibland ska man ha tur.

Jag ligger fortfarande i sängen. Har grymt ont i kroppen idag. Förmodligen spänningen som släppt. Fötterna djäklas och jag går återigen på glasskärvor  >:o 
Dags att kliva upp, har en massa samtal att ringa. Tex till trygg Hansa >:o som inte direkt är mitt favoritföretag. Blä

Sammanfattning: igår fick jag bästa födelsedagspresenten :-* 

Dag 448. Skräckslagen

1 år. Jag har varit sjukskriven i ett helt förbaskat år nu. Jag fattar inte var tiden tagit vägen. 

I morgon är dagen D igen. Jag, maken och Elin ska till doktor Andreas. Jag är skräckslagen, fullkomligt livrädd. Fungerar behandlingen fortfarande? Ibland tycker jag att min tumör i armhålan har vuxit, ibland tycker jag att jag inte känner den. Jag vet inte vad som är rätt >:o Men det får jag veta i morgon!

Jag har varit usel på att skriva. Inte orkat. Har börjat skriva, men inte avslutat.

(Anna) Jag mår ganska ok. Har inte ramlat ner i gropen någon mer gång. Har satt järnstängsel omkring. Gråter, det gör jag till och från. Det har blivit en del av mitt liv.  Mest när jag är ensam. Men vi skrämde slag på grannarna. Vi har alltid flaggan uppe. Jag tycker den är vacker och vill ha den fladdrandes i vinden jämt. Men så hade den börjat gå sönder så maken tog ner den för att jag skulle laga. Vilket fick en del grannar att tro att det hänt något med mig. Underbara grannar, det har jag det! Jag fick sätta fart och laga flaggan, så nu är den på topp igen.

På valborgsmässoafton har vi brasa på våran gård. Som alltid. Efteråt hade vi pub i bygdegården. Jag tog med mina armband för att sälja, endast på grund av att goda vänner till oss har sin dotter i Nepal. Hon var där när jordbävningen startade. Hon och hennes vän försöker samla in pengar för att hjälpa till genom att köpa tält och förnödenheter. Jag sålde för 1.500 och dom pengarna gick till Nepal och Sofia.

I måndags var jag på taktil massage. Var lite orolig för massagen. Om det nu var så att det var den som utlöste min ångest förra gången. Å andra sidan kanske det var meningen att den skulle komma ut? Jag pratade med min massösrska om detta och visst, en sådan massage kan utlösa allt möjligt. Men det behöver inte vara av ondo utan det kan vara saker som helt enkelt behöver lösas upp och komma ut. Men det känns lite jobbigt för mig som alltid ska ha full kontroll. Nu blir det till att lära om, jag behöver faktiskt inte bita ihop jämt. Tycker jag börjar bli bra på det :-D 

På kvällen fick jag vara med om något speciellt. Det är helt ok att tycka att detta är flum. Jag fick distanshealing av en person som jag av en slump stötte på. En person som jag nästan är uppvuxen med. En person som är barn till mina föräldrars bästa vänner, nu tyvärr döda sedan många år. Hon är medial och håller dels på med healing. Hade ingen aning?

Det var en riktigt skön upplevelse. Jag förberedde mig genom att krypa ner i sängen med ett tänt ljus bredvid mig, och Frodo på magen. Jag kan inte förklara mer. Man måste vara med om det själv.

Ikväll ska vi på Melanomföreningens årsmöte. Intressant!

I söndags kom en god vän hit med sin katt. Hon har flyttat från landet in till stan och katten vantrivdes i lägenhet. Det fungerade ganska bra. Katten älskade att ligga i min skaparfåtöljen tillsammans med mig och mysa. Igår tyckte jag det var dax att släppa ut honom en sväng eftersom han skrek förtvivlat och stod och krafsade på ytterdörren.  Jag tänkte att han kunde vara med mig i trädgården och pyssla. Blåsning. Han lurade mig. Han hade bara väntat på att bli utsläppt, för han drog som en avlöning. Jag tillbringade dagen med att gå Aspö runt och leta och ropa. Sen tog jag cykeln och letade över ett större område. På kvällen gick Göran och jag ut och letade och ropade. Ingen katt! Kattens matte/husse kom ut och gick runt och letade och ropade. Nix, ingen katt. Han är förmodligen halvvägs hemma till det landet han bodde på tidigare. Känns fruktansvärt. Här tar jag hand om en kär familjemedlem, så tappar jag bort honom. Han har halsband så jag hoppas att han kommer till rätta igen.