Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från juni 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 502. Hur är detta möjligt.

 Drygt 500 dagar sedan den här skiten började? Helt otroligt. 500 dagar är nog mer än vad jag från början trodde att jag hade kvar. Jag har bra läkekött, även vad gäller metastaser, tydligen!

Flaggan är nere och jag har inte "hunnit" blogga på evigheter. Sorry att jag oroat många. Flagglinan gick sönder, flaggan hamnade på gräsmattan och Charlie käkade upp flaggan till oigenkännlighet. Min IdiPidi har varit här mycket, vilket innebär att jag inte har haft tillgång till min padda. För det är på paddan jag bloggar. Visst, då tänker en del att blogga då när hon har somnat. Går inte. Vi somnar samtidigt. 

Nu är jag tillbaka. Det tog 3 dagar efter röntgen som Andreas ringde, av någon anledning kände jag på mig att jag skulle få samtal just den dagen. Så jag gick runt med mobilen i handen hela dagen. Men i ca 1 timme befann Ida och jag mig i en affär där det inte fanns någon som helst mottagning. När jag kom ut till bilen förstår jag att jag missat 3 samtal. FAN >:o 

Jag ringde Göran för att höra med honom om matinköp, då berättade han att dr Andreas hade ringt honom och berättat att röntgen såg lika bra ut som vanligt :-D Inget som ökat, inget som minskat och inget nytt som tillkommit. Lycka. Lät tårarna rinna lite bakom mina solglasögon eftersom jag hade IdiPidi med mig. Svårt att förklara annars. 

Dagen efter kom min härliga kollegor och bjöd mig och Göran på lunch på Hornudden. En underbar eftermiddag. Och då slog jobblängtan till. Igen. 

Frodo har fått flytta hem till sin matte igen. Den här gången för alltid. Det var 3e bettet gillt. Elin låg i våran säng för att få Ida att somna. Frodo låg och sov i sängen. Rätt som det är vänder han sig om och hugger Ida i handen, så pass att det gick hål. Dags för ett nytt spritomslag. Tack och lov såg handen fin ut på morgonen. Om ändå den dumma karln förstod vad han förstör för sig själv. Om han fattade vad han går miste om. Att få bo på landet, att få gå ut och in som han vill, att vara kelad och älskad av dom mänskliga varelserna i hushållet. Men nehejdå då, istället gör han bort sig fullständigt. Kommer att sakna honom, han är verkligen en otroligt charmig och härlig katt, dock med för mycket kli i tänderna :'( 

Igår fick Ida följa med mig till onkologen. I vanliga fall så fylls mitt tablettförrådet på, jag vägs in och töms på blod. Klart. Därför tänkte jag att det blir bra att ta med henne för att få se vart jag åker. Men min sköterska hade semester så då fick jag ett annan bemötande, ett bemötande som jag troligen skulle ha vid varje tillfälle. Hm. Lotta pratade först lite med Ida, sen satte jag Ida med paddan för att få prata i lugn och ro med Lotta. Hon gick igenom hur jag mår, hur mina smärtor är, när dom är värst och var på en skala. Jag berättade hur jag gör, att jag är lite försiktig med att ta mina värktabletter, så att jag inte tar för många. FEL. FEL. Jag ska aldrig behöva gå med smärta. Någonsin. Jag trodde jag gick på dom starkaste, det gör jag absolut inte. Så hon hade ett annat förslag till mig, en speciell tablett var 12 timme, och svagare däremellan om jag behöver. Jag ska alltid ta innan jag får ont. INTE vänta. 

Det här borde jag ha fått reda på tidigare, med tanke på att jag har så ont på mornarna så det känns som om tåget prickat mig ett antal gånger under natten. Så ska jag INTE behöva ha det??? Till och med Ida har förstått hur hon ska hjälpa mig på morgonen för att kunna sätta mig upp. Behöver jag "pudra näsan" på natten måste jag ta mig fram genom att hålla mig i väggarna. Nåväl, denna nya sköterska skulle ta upp detta med min Andreas. 

När jag var på väg till Eskilstuna så ringde Andreas, bara för att kolla läget. Han berättade då att nästa röntgen kommer att bli inom 2 månader. För sen tar han pappaledigt och han vill träffa mig strax innan för att kolla av. Enl sköterskan är han den läkare som har bäst kontakt med sina patienter, han bryr sig verkligen. Han ville helst inte att jag skulle behöva träffa någon annan läkare, om inget speciellt inträffar. Sen hoppas vi att allt är lugnt då och att är lugnt tills han kommer tillbaka. Känns så otroligt bra :-D 

Ett sista litet inlägg ;-) Idag var jag med mina Prinsessor till badstranden, bara för att resten av deras gårds alla barn skulle dit. Brrrrr. Ida kastade sig helt hemningslöst i, den lilla samma sak, såklart. Sen fick jag hota dom för att få upp dom ur vattnet. Hur är det möjligt att ligga i och leka i 17 gr? Ett dopp ok. Inte för mig, men för en del. Men man badar INTE i 17 grader =-O 

Dag 494. Bra och ledsamt

Lämnade tillbaka min älskade Prinsessa IdiPidi. Jösses så tyst och tomt det blir. Men jag märker att det tar på krafterna, även fast hon sköter sig själv :-) Dagen efter sov jag mest hela dagen. En sådan där dag då jag sov mer än jag var vaken. 

På midsommarafton kom min Bästa Lilla Familj hit igen. Jag blir glad i hela kroppen. Vi började med en riktig midsommartårta med jordgubbar tillsammans med grannarna. Sen gjorde min Älskade tös Elin kransar till tjejerna. Jag är så glad att dom vill fira med oss "gamlingar". Tanken finns ju alltid i bakhuvudet. Det kanske är sista........

Känns inget vidare att se sig själv på bild, att se hur jag har förändrats detta senaste år :'( 

Sen blev det dans runt midsommarstången. Vi hade nog den märkligaste i detta långa land. Vi kan väl kalla den liten och smidig. Storleken spelar uppenbarligen ingen roll, för kul hade vi  :-D 

Tjejerna tillbringade lika mycket tid i badtunnan som på torra land :-* 

Kl 5 kom grannarna tillbaka, men en skottkärra full med mat. Mina Prinsessor älskar mat, så ett smörgåsbord är drömmen för dom. Den nyrökta laxen trodde jag Ida skulle föräta sig på. Det är en ren fröjd att se dessa barn äta. Sen följde en lugn, skön och härlig midsommarafton som passade mig som handen i handsken. 

Det enda som gjorde himlen mörk var att jag fick besked om att en vän i från min rehabvecka hade lämnat oss dagen innan. En otroligt levnadsglad, pigg och aktiv person. En tjej som var något yngre än mig, en tjej med yngre barn som alltså miste sin mamma. Det är nackdelen med att få nya vänner som har cancer, man vet aldrig hur länge man får behålla dessa :'( 

Jag såg en artikel angående en ny behandling på akademiska sjukhuset. En behandling som jag vill vara med i som testperson.

"""Som första sjukhus i världen behandlar Akademiska patienter med en ny antikropp mot spridd cancer. Antikroppen, som stimulerar immunförsvaret, injiceras direkt i metastaserna, i stället för via blodet som tidigare behandlingar av detta slag. Behandlingen ges inom ramen för en klinisk studie.

– Målgruppen är patienter med spridd cancer, till exempel malignt melanom och njurcancer, som redan fått etablerad behandling. Antikropparna ges som injektion varannan vecka direkt in i dottertumörerna och förhoppningen är att immunsystemet ska aktiveras och även angripa de metastaser som inte behandlas, säger Gustav Ullenhag, docent och överläkare på onkologikliniken, Akademiska sjukhuset, huvudansvarig för studien."""

Jag mailade till den ansvarige onkologen som omgående svarade mig att jag först måste genomgå den behandlingen jag går på nu. Sen måste jag genomgå ännu en behandling, även den triggar immunförsvaret. Sedan kan jag be min onkolog att skicka remiss på mig. 

Tog upp detta med min Andreas, men tji, så enkelt är det tydligen inte. Jag tillhör INTE det landstinget??? 

Mitt landsting betalar inte för att jag ska få vara med i den gruppen? Helt otroligt. Hur är detta möjligt? I så fall måste jag be om en second opinion, alltså be om en annan läkare, tex i det landstingen. Sen kanske. Det kan finnas en möjlighet till, och det är om jag skriver under på att jag själv betalar mina omkostnader. 

Vad som ingår i dessa omkostnader vet jag inte, men det tänker jag ta reda på. Är det möjligt, så ja, självklart betalar jag! 

Vi är ju inte så otroligt många, än så länge, med just denna cancerdiagnos. Alltså kan det inte finnas alltför många att välja på, och jag är villig, jag är intresserad, om jag är rätt person, varför då inte plocka ut mig till testgruppen? 

Jag vill. Jag vill. Jag vill!

Dag 490. Här går det undan :-)

Åkte till min härliga doktor Andreas. Han klämde och kände. Men fann inget nytt. Det onda sitter liksom längre in. Jag undrade om det kunde vara kattbettet jag fick för en månad sedan som kanske gett mig någon infektion. Den köpte han inte. Nåväl, han fixade en ny röntgentid, inom en vecka. 

Trodde han ja :-\ 

Igår ringde dom från röntgen och hade en tid på em som någon hade avbokat. Annars fanns inga tider förrän i augusti? =-O 

Ok, vad gör jag, givetvis vill jag ha den tiden, inget snack om saken, men, jag har Ida hos mig. Inga problem säger sköterskan, henne tar jag hand om :-D 

Så Ida packade väska med riskakor och en dricka, pennor och block. Så drog vi mot röntgen. När det var min tur ringde dom efter den underbara sköterskan Ingrid som kom och tog hand om Ida. Jag vågar inte och vägrar att lämna henne ensam i väntrummet, det finns alldeles för många knäppgökar som smyger runt på det sjukhuset. Röntgen går ganska snabbt att göra. In med kontrast som ger en häftig känsla. Håll andan, andas igen, andas in, håll andan, andas igen. Klart. 

När röntgen var klar var det brådis in på toan igen. Att dricka 2 liter vatten på en timme sätter sina spår. Jag hörde genom dörren hur Ida underhöll och pratade med alla i väntrummet. När jag var klar och försökte få med henne, då visste hon vad alla hette och diverse övrigt. Hon är så social så jag fick slita med mig henne.

Ida hade berättat för sköterskan att vi skulle leta efter en lekpark så hon rekommenderade oss att åka till Lilla stadsmuseet. Så blev det och där blev vi ett par timmar. 

Ja, så nu är det bara väntan, och ångesten som följer väntan i bakhasorna. 

"Pratade" med sonen och berättade om röntgen och ångesten, jag har lovat att alltid hålla honom uppdaterad. Svaret blev att vänta på ett bra besked behöver man inte ha ångest för :-* Han gör mig lugn. Han gör mig harmoniskt och glad. När han säger att det är lugnt, då taggar jag ner :-D 

Ida och jag åkte hem och gjorde hemmagjord pizza med Göran. Jösses så god den blev. Litet barnbarn och jag kröp sedan ner i sängen och slocknade som utblåsta ljus. 

I eftermiddag är det dax för återlämning av IdiPidi. Tiden går så fort när jag har henne och jag får sällan tid att grubbla på mig och mitt :-* Det är underbart att kunna hjälpa till, för hon vill inte till fritids, har inga av sina kompisar där. Nu är det bara 2 veckor kvar tills hon får semester. Hon är ju liksom inte till besvär, tvärtom, hon är till stor hjälp! 

Tack för att jag får ha henne!

Dag 488. Till doktorn

Jag har ont. Fan så ont. I hela kroppen är jag van att ha ont. Det är ok, det beror på biverkningar. Men jag har en längre tid haft värk i min högra armhåla. Berättade det för Marie och hon förde vidare till Dr Andreas. Så jag fick en tid hos honom idag. 

Nu är det inte bara den molande värken i armhålan, utan min arm börjar gå i strejk. Kan inte röra den som jag vill. Det känns som att det antingen ligger något i vägen eller om man tänker sig en gummisnodd som är alldeles för kort. Jag kan inte böja armen bakåt, tex knäppa upp bh bandet som jag är van med genom att bara slänga bak armen, men det fungerar inte längre. Inte heller att lyfta upp armen, eller att klia sig på andra axeln är det slut med. Något är fel.

Jag kände mig tjatig när jag pratade med Marie, men så sa jag till henne att det är mitt liv det handlar om, det är det enda jag har och det kan bli satans så mycket kortare om jag inte håller koll på mig själv. Då fick jag en tid till Andreas.

Eg skulle IdiPidi sova hos mig igår, men det fungerar inte när jag ska till doktorn. Hon hade funderingar över varför, varför jag skulle till doktorn.

Så då kom ett tillfälle igen att berätta om min sjukdom. Jag tar det i lagom doser, när tillfälle dyker upp, på hennes nivå. Jag sa att mormor har ju en sjukdom, det har jag ju sagt, och den sjukdomen gör att jag måste äta den elaka medicinen som gör mig dålig. Ja, jo, hon var med. Så talade jag om att jag hade ont i armhålan och att doktorn skulle titta på det. Ok, så långt var hon med. Men varför har jag fått den sjukdomen? Jo, för att när jag var liten, och när jag var ungdom så skyddade jag mig inte från solen. Jag använde aldrig solskyddskräm. För att det gjorde man inte när jag var liten. Och det har gjort att jag har fått den här sjukdomen. Så när din mamma vill smörja in dig och din lillasyster, bråka aldrig med henne då, bli inte arg för att det är tråkigt. Låt mamma smörja er massor, för det är jätteviktigt. Ok, hon var helt med på noterna.

Nästa gång jag ska till onkologen, för att ta prover och fylla på medicinförrådet, då ska du få följa med mig och se vart det är jag åker och vad jag gör. Men du ska veta att du kan få se en massa människor som inte har något hår! För i vanliga fall gör den här medicinen att man tappar håret. Men inte på mig :-D jag har istället fått ännu mera hår och ännu krulligare. Allt avslutades med ett skratt :-* Klara för denna gång. 

Men det är dax att inviga henne i mitt nya liv lite mer, pö om pö. I hennes takt, och jag hoppas verkligen att det inte finns någon därute som är så fullkomligt korkad och nämner något om min sjukdom för henne >:o DET är det bara jag och hennes föräldrar som gör! INGEN annan. Men jag är helt övertygad om att folk är så pass förståndiga att inte nämna det för henne. Det har varit en diskussion om det tidigare, och jag vet att i min vänskapskrets finns ingen så korttänkt. Jag hopppas och förutsätter att det är likadant utanför den kretsen. Jag tror gott om alla människor, och ska man nu prata om mig, och det är helt ok, så förutsätter jag att man gör det så att inga barn hör på! Basta!

Solen gassar in i sovrummet :-D vi använder aldrig rullgardin eller annan mörkläggning utan passar på att få så mycket solljus som bara är möjligt denna korta tid. Ja, möjligen då när Ida sover här, har ingen lust att hon ska vakna kl 5. Så nu är det dax att rulla ur sängen och börja dagen.

Känns tryggt att få träffa doktorn idag :-D 

Dag 483. Få blommor, aldrig fel!

Igår, onsdag, hände något speciellt. Det finns en herre i Skåne som följer min blogg. Dessutom så mailar vi varandra. Han har samma skit sjukdom som jag, men annorlunda. Han har tumörer på hjärnan och strålas. Han började med samma behandling som jag går på, Tafinlar, men dom pillerna höll på att ta död på honom, så han fick en annan variant, som har ännu värre biverkningar. 

Nåväl, igår ringde det på dörren, där står 2 herrar med en bukett blommor. Blommorna är  från min vän i Skåne, en av herrarna är hans son. Som av en händelse bor i Strängnäs =-O Min Skåne vän tyckte synd om mig när jag blev sjuk i Turkiet och ansåg att jag behövde muntras upp med blommor :-D När jag väl hämtat mig bjöd jag in männen på kaffe. Jag som älskar blommor blev så otroligt överraskad och glad. 

När vi sitter och pratar kommer vi fram till att min Skåne väns son har en, ja om det var en bonus son eller om det var en syster son, eller liknande kan jag inte minnas, men hursomhelst så bor han i Australien. I exakt samma stad som min Niklas, i samma stadsdel, i ett villaområde. Det skulle inte förvåna mig om dom bor grannar =-O Att en värld som är så stor kan vara så otroligt liten. Det var nästan så att håret reste sig på armarna. 

För en gång skull så är jag inte ensammen om att var sjuk. Nu har jag någon att pyssla om. På avstånd kan jag lova, om det nu inte är för sent redan. Maken ligger i halsfluss. Hög feber och så ont i halsen att han inte ens kan svälja saliven. I have been there och vet hur fruktansvärt ont det gör. Stackars liten. Tror det är första gången på 15 år som jag ser honom så sjuk. Må dom högre makterna vara med mig nu, så att jag slipper åka på samma sak. På lördag skulle vi ha min födelsedagsmiddag för vännerna, jag varnade att den kan bli inställd med kort varsel pga sjukdom. Men då var det ju faktiskt inte Göran jag hade i tankarna? 

Idag slutar IdiPidi 1a klass. STORT :-D Jag förstår bara inte hur det gick till? Var tog dom senaste 8 åren vägen? Jag får vara med på avslutningen, sen blir det middag på filtar i Månsons Trädgård. Det brukar bli en geggaröra utan dess like :-\ med mycket skratt.

Jag har ont. Ont i min högra armhåla. Tycker jag känner en ny knöl. Kan vara inbillning, inte värken, men knölen. Ska ta tag i det på måndag.

Har fått massor av beställningar på makram'e armband och makram'e fotlänkar med miracle pärlor. Alltså kan jag inte ligga här i sängen längre utan måste upp och aktivera mig. 

Just nu är det lika spännande att kontrollera posten varje dag. Väntar svar från Stygg Hansa. Dom har begärt ut mina journaler. Orkar inte närmare gå in på vad det gäller just nu, men, blir det avslag, då blir det också överklagan. Från mig! Det känns som att dom alltid försöker dra ut på tiden. Så att det hinner bli för sent för ersättning. Bara det kan göra att jag står på båda benen länge, länge till. 

Envis och tjurig, dom egenskaperna har jag fortfarande kvar >:o 

Dag 481. Igår lärde jag mig något nyttigt!

Först. Nu förstår jag varför jag sov mest hela lördagen. På söndag morgon vaknade jag med mer än vanligt ont i kroppen. Givetvis tillsammans med feber. 

Kl 13 skulle vi till grannarna på födelsedagslunch. Jag gjorde mig i ordning. Försökte till och med ta på mig mascara. Gick sådär kan jag väl säga. Jag skakade så det mesta kom utanför. Det var då jag gick och kollade min feber. Satt sedan finklädd vid köksbordet, händerna skakade som asplöv, ledsen för att jag inte kunde följa med. Jag blir så besviken på att jag aldrig kan planera något, att det inte är jag som styr mitt liv, utan sjukdomen. Resten av dagen satt jag i min fåtölj, ledsen och besviken och gjorde armband och tittade på en serie jag blev rekommenderad. Mest ledsen var jag för att min Lill Prinsessa ringde och ville att vi skulle komma och titta på henne, för hon har lärt sig cykla. Det var i söndags som hon knäckte koden. Hon har föräldrar som är så förståndiga, dom har vägrat stödhjul, utan tänkte vänta tills det var dax istället. Då hoppade hon upp på cykeln och åkte iväg. Själv. Sådär bara. Mormors Lovis 3 år. 

Igår vaknade jag feberfri? Jag bestämde mig för att ta bussen in till stan, bilen var utlånad. Skulle lämna av armband på Elins jobb. Stressade som tusan, men insåg att jag skulle inte hinna med bussen. För ett år sedan hade det inte varit några problem, men det är vid dessa tillfällen jag inser att jag är inte längre samma Marie. Ringde Göran som kom och skjutsade mig till bussen. Min bästa gubbe  :-* 

Tog upp telefonen för att kolla tiden, är ju inbiten klockvägrare. Stendöd telefon. Lyckades inte få igång den. Tillslut testade jag dubbelkommando. Telefonen ruskade till. Hm. Testade igen, samma sak. Då ringer min telefon, eftersom det inte fanns någon bild fick jag dra med fingret på ett ungefär. Det är min syster som ringer och frågar om jag är i nöd eller om jag fibblar med min telefon =-O Ähhhhhhhh?

Alltså, om man trycker in 2 spec knappar samtidigt, länge, då går det iväg ett nödanrop till 3 av mina närmaste. Där står att jag befinner mig i nöd och så skickas det med en karta var jag befinner mig. Hade ingen aning? Men är glad att jag lyckades med fenomenet, för det är bra att kunna göra skarpt. 

Handlade bort halva inkomsten hos Tina på Skapa affären. Nu ska här göra makram'e fotlänkar. Igår kom ett paket med tusentals pärlor jag skickat efter :-D Sommaren är räddad.

Gick till Elins jobb, en skaplig promenad, det behövde jag, hade gott om tid så jag kunde gå i min egen takt. Följde med henne och hämtade mina Prinsessor. Lycka. Får kolsyra i hela kroppen av glädje. Ida bestämde att vi skulle åka till Café Prinsen och fika. Avslutade med att endast titta runt i leksaksaffären. Äntligen fick jag sedan se Lilltroll cykla. Hon är makalös, men jag blir nervös. Hon tittade mera bakåt för att se så jag tittade på henne än framåt. 

På kvällen kom Frodo tillbaka igen. Vi gör ett nytt försök med honom. Han är ju så mysig, måste bara lära sig att det är inte han som står högst i rang här. Dessutom inget mera bita. Förra gången var faktiskt mitt fel. Jag tog på honom när han var stressad och full av adrenalin. Han och Julia höll på att göra upp om sängplatsen. Då tar jag på honom, han vänder sig om och hugger mig. Självklart trodde han att han blev anfallen bakifrån. 

Gör om, gör rätt!

Idag ska jag få vara med på avslutningsfest på dagis :-D Vilken tur att jag vaknat upp med skaplig kropp utan feber!

Dag 479. Scary

I onsdags kom Göran hem från jobbet. Gick upp i sängen för att vila en stund. Somnade. Så hör han hur jag kommer hem, slår igen dörren, trampar runt i köket, går upp för trappen, in i sovrummet. Han känner hur jag står och tittar på honom, tror väl att jag ska komma fram och ge en puss. Men jag vänder och går ner för trappen igen. Ok, hon ska nog sätta på kaffe och komma upp med. Efter en stund undrar var jag tog vägen. Han går ner och ser att jag är visst inte hemma, det står ingen bil på gården. Dörrarna är låsta. 

Jag var inte hemma. För jag var i stan. Då ringer jag honom, för jag vill att han ska komma och hämta mig, jag har ingen bil. Tja, vad säger man? Överlåter det till var och en. Jag har varit med om mycket konstigt i vårat gamla hus, så även min son, men aldrig Göran. Tidigare.  

Jag har flera dagar mått ganska bra. Känt mig harmonisk. Pysslat i trädgården, har lärt mig att pyssla lagom så det inte straffar sig. Badat i tunnan flera gånger, har tidigare inte känt någon lust till det alls. 

Men idag har jag mest sovit. Sov länge. Pysslade i trädgården. Somnade i stolen på verandan när jag vilade och jobbade på armband. Pysslade lite i trädgården igen. Satte mig i en skön stol utanför köksfönstret. Somnade. Göran kom hem, pratade lite, grannarna skulle komma över halv 7. Somnade om. Vaknade ute i duggregnet, men jag var inlindad i filt så jag hade det gott, men klockan var halv 6, panik. Men herregud, jag har sovit mer än jag varit vaken idag? Fattar ingenting?

Just nu gör jag makram'e armband och fotlänkar med miracle pärlor som blir självlysande i vissa ljus. Superhäftiga 

 

Jag var åtminstone pigg och vaken när vi umgicks med grannarna, Tina och jag har så mycket att prata om så tiden bara rusar iväg. Middag hos oss så avslutade vi med kaffe, glass och jordgubbar hos dom. Nöjd och belåten ska jag nu krypa ner i sängen och........ somna om igen. 

Dag 475. Varje dag, en ny dag

Återigen har jag fått lära mig något nytt :-D 

Men först. Igår var jag till onkologen, fick min underbara massage. För sista gången. Pengar och dåligt med personal gör att den glädjen för oss cancerpatienter plockar dom bort >:o Tack landstinget! Sen vidare till min "syster" för att ta prover, vägas och fylla på giftpillerlagret. Jag talade om för Marie att jag tycker det är för lång tid mellan röntgen. Förra var 21 april, nästa blir i augusti. Det är 4 månader. 4 månader är så lång tid att det kan vara en livstid för mig. Hon höll inte med mig. Hon tyckte nog jag var larvig. Men skulle prata med Andreas. Jag blir orolig, rädd, och går runt och grubblar och känner efter. Med andra ord ledsen. 

När Göran kom hem tog jag upp det med honom och han sa att, men doktor sa ju att du kommer att känna om det är något, du kan inte gå och oroa dig redan. Känna vadå? När han inte håller med eller förstår min oro, jag då blir jag genast jätte, jätte ledsen. Jag har inte varit ledsen på evigheter, så jag tog igen det igår. 

Då kom supergoa Inger förbi och bröt min nedåtgående spiral. Tack Inger för något du inte visste om ;-) att du hjälpte till med.

Min nya lärdom består i att hur man går tillväga om man blir sjuk i Australien. För det första, när man drar iväg på en Nickeresa, då ska man anmäla det till försäkringskassan? Just nu lever han i någon slags limbo. Verkar inte tillhöra svenska socialförsäkringssystemet, men inte heller Australiens? Han far runt någonstans i etern? Sverige har någon slags överenskommelse med Australien. Så bli han sjuk ska han till ett allmänt sjukhus, ha med passet som visar att han är svensk, samt papper som visar att han dessutom är försäkrad under tiden han är där. Han får själv betala för allt. Sedan går han till Medicare, med passet och kvittona för att få tillbaka pengarna. Jag kontaktade eg FK för att höra om han kan få sjukpenning när han är sjuk och inte kan jobba. Det var då jag fick veta att han liksom inte finns varken här eller där? Alltså, inga pengar. För han bor där, fast han bor här, och han bor här men jobbar där, och bor där samtidigt som han bor här och jobbar där  =-O Dessutom är den förfärliga ungen inte inskriven på arbetsförmedlingen? Varför han nu skulle vara det? Han kan ju inte skriva in sig på AF när han inte söker jobb, eller? Jag fattar NOLL :-\ 

Så något lärde jag mig, vet dock egentligen inte vad?  Herregud vilken soppa. 

Nu är det dax för tisdagslunchen med min bästa Ylva!