Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 592. Ibland händer det

Sitter på Espresso House i Eskilstuna och undrar vad som hände?

Igår hittade jag ett nytt födelsemärke, vaken Göran eller jag kände igen det. Dessutom blödde det. Likamed, inte bra  >:o. Kastade ut en förfrågan på vår Malignt Melanomsidan på facebook. Undrade hur dom gör som går på samma behandling som jag gör med sin hud och dess kontroller. Svaren rasslade in. Nja, nu överdrev jag, vi är väl kanske 6-7 personer som behandlas med Tafinlar eller typ lika. Det jag upptäckte var att alla av dessa personer går och kontrollerar sin "kostym" var 3e månad  =-O Varför inte jag? 

Så, först ringde min klocka 04.30, vi skulle kolla månen. Blåsning, det enda vi såg var moln. Tillbaka till sängen. 06 ringde den igen, Göran petade i mig mina tabletter. Nästa väckning var 07.30, onkologens telefontid börjar, skulle bli uppringd 11. Kl 08 ringde jag till hudkliniken, uppringd efter 5 minuter :-). Dom hade ett återbud kl 09, jag tog den. Kastade på mig kläderna och drog iväg. Tur att golfen är pigg. 

Hann. Doktorn gick igenom hela kostymen, för senaste gången var 2013. Studerade mitt märke mycket noga, trodde inte att det var en elaking, men han skrapade bort den och skickade på analys. 

Jösses, vilken start på morgonen :-\ Sitter nu och väntar på att onkologen ska ringa. 

I lördags fyllde jag på energibägaren så den rann över. Borde haft en kasse med mig och lagt överflödet i för att fylla på vid behov. För behov finns i massor ibland. Jag och Göran var med Ida till ridningen. Hon lyste upp hela ridhallen med lycka. Hon sken som en sol. Innan dom skulle sluta ridningen för dagen frågade fröken om det var någon som ville att dom skulle trava en sväng igen innan det var dax att klä av hästarna. Ida skrek JA så taket höll på att lyfta, körde sina nya stövlar i magen på hästen och drog iväg  :-D -Mormor, det här är verkligen min grej <3 . Jag tänker viga lördagar hädanefter till Idas ridning. Dessutom är jag själv uppvuxen på häst, så jag blir så sugen på att börja rida. Men jag vet på ett ungefär var min gräns går. Ridning är på fel sida gränsen. Men jag kan vara med och mysa, känna, kela, klappa, krama. Hästen alltså. Jag tror att hästar är bra för själen. 

Nu har Göran byggt in "min" veranda. Helt inglasad, men den går på räls så den är lätt att öppna upp. Nu ska jag hem och städa iordning den till mys igen. 

Dag 586. Lugnet har lagt sig :-)

Jag börjar väl med sonen, fast denna blogg egentligen handlar om min sjukdom så skriver jag om hela livet. Men hela mitt liv blev ju förändrat. :-\ 

Jag är glad, så oerhört glad :-D Det slutade med att det bara var en bruten handled. Gipsad 6 veckor. Jag antar att han känner sig som att han blivit överkörd av en buss dessutom. Brutna handleder, stukade fötter osv, det har varit vardag för mig hela livet. På sonen alltså. Jag vill inte ens veta hur många timmar jag tillbringat på akutmottagning med honom. Efter att ha stukat fötterna för många gånger så är hans ledband som gamla trasiga gummisnoddar. Idag kan det räcka med att han vickar till foten så blir den stor som en stenbumlingar. Allt tack vare hans skateboardåkning. 

Åkte in till jobbet i god tid för att hinna träffa mina underbara kollegor. Chefen hade papper jag skulle skriva på. 

Iväg till onkolog Marie. Berättade att det står en del felaktigheter i min journal. Ang min medicin. Jag misstänker att det kan vara viktigt att just den biten är rätt. Så skriver Andreas att jag inte har så svår värk. Där har han missuppfattat. Vi pratar mycket sällan om min smärta. Vad hjälper det att tjata. Vi pratar istället om framtiden och dess behandlingar. Marie skulle se om journalen var låst, annars borde någon ändra så det blir rätt. 

Vikten. Nja. Kunde vara bättre. Har gått ner ett par kilo. Inte bra. Är jag enda kvinnan i världen som önskar sig att gå upp i vikt?  :-\ Fick mina dosetter med piller. 

Åkte ner till stan för att gå in på Myrorna. Dom brukar alltid ha smycken som jag vill ha. Jag gömmer min påse med mina giftpiller långt ner under alla prylar i bakluckan. Dels är det en förmögenhet. Dels vore det inte bra om någon stal dom och började knapra. Eller förresten, det kanske vore lagom åt dom. Dom kan gott få mina biverkningar som straff ;-) 

Hittade några smycken, samt ett par ridstövlar till Ida. Har ingen aning om dom passar, men till det priset spelar det inte så stor roll. Nu måste jag leta reda på ett par ridbyxor åt henne också. Jag har tagit på mig självmant att hitta utrustning åt henne. Jag har ju lite mer tid än vad hennes mor och far har. 

Min kropp är nu redo för att starta upp, efter ett långt samtal med min chef. Bra start på morgonen (y) 

Dag 585. Lite väl mycket nu :-(

När vaknade vaknade i morse såg jag att Lara, sonens flickvän hade skrivit att dom befann sig på sjukhuset. Min son igen som vanligt. Det enda jag vet i dagsläget är att han låg nerdrogad av smärtstillande och väntade på att röntgas. Har jag förstår rätt så hade han åkt skateboard som hade slutat riktigt illa. :'(  Grabben är uppvuxen på skateboard, men det är ju många år sedan nu, så han "tänkte" väl inte på att man blir ringrostig. Hjälm? Nej, troligen inte >:o 

Oron ligger som en stor klump i magen. I vilket tillstånd befinner han sig? Hur trasig är han? Slog han i huvudet? Hur gick det med hans redan trasiga rygg?

Nu ska jag alltså oroa mig för honom, samtidigt som jag ska befinna mig i boxningsringen med Stygg Hansa. Jag fick min journalkopia till slut i fredags, skrev ett brev och skickade iväg till handläggaren. Jag hoppas det blir som min kurator sa till mig, det finns ingen möjlighet att dom nekar dig. Inte en chans (y) 

Javisstja, så har jag ju min egen sjukdom också. Glömde för en stund  :-\ 

I helgen hade jag min lilla familj här, Ida sken som solen i Karlstad, hon kom från ridningen. Mormor, det här är min grej :-D samtidigt kom syrran med familj. Vi hade en underbar helg. Men som vanligt håller inte jag så länge. När barnen lagt sig och dom vuxna började spela plump, då kröp jag ner i sängen hos IdiPidi och somnade. Jag hade tänkt att hon skulle få sovmorgon, men på morgonen väcker hon mig och ber mig stänga av larmet på telefonen. Mitt tablettintag. Jag hörde ingenting. Stackars skrutt. På morgonen var det dax för min LillSessa att skutta iväg till sin Bamsegymnastik. Rosa gymnastikdräkt med tyll, 2 st hästsvansar och sen ett par ballerinaskor. Så söt så man skulle kunna äta upp henne. 

Idag ska jag till onkologen för att hämta nya tabletter, tömmas på blod och vägas. Känns bra att dom tar blodprov, för jag känner mig inte 100. Febern ger sig inte. 

Jag ska också passa på att hoppa in på jobbet och hälsa på, det var en evighet sedan sist. Har lite papper jag ska skriva på. Det blir dagens feelgood aktivitet :-D Vi har fått 2 nya kollegor jag ska hälsa på. 

Just nu känns dagen ganska tung. Det enda jag kan göra är att invänta vidare besked från Australien. 

Dag 582. Vänner :-)

Det finns vänner och så finns det vänner. Jag är utrustad med så otroligt många fantastiska vänner. Dom bara finns här för mig när jag som mest behöver dom. Ibland undrar jag vad jag gjort, varför just jag har dessa underbara personer omkring mig. Hursomhelst så är det lycka :-* Dessutom har jag min underbara familj. Elin, min älskade unge, vi hörs flera gånger om dagen och så Nicke, mitt Lilltroll, vi hörs inte så ofta, men när han skriver, så skriver han så makalöst att jag storbölar varje gång jag läser hans meddelande. Göran, bästa maken, vad gjorde jag utan dig? TACK för att ni finns <3 

I måndags hade jag en låg, tråkig, hemsk dag. Mörka, negativa tankar. Tårarna kom och gick hela dagen. Pratade med Elin på kvällen, försökte trycka bort tårarna men hon hör ändå. Hon skällde på mig -Du får inte sitta själv hemma och deppa! Längtade bara till kvällen för att få gå och sova.

På tisdagen åt jag min veckolunch med X-svägerskan Ylva. En av veckans höjdpunkter :-D. På eftermiddagen kom min fantastiska, fina vän Cicci Anduri. Vi har känt varandra i 55 år. Ibland har det gått många år utan att vi haft kontakt. Men sen fortsätter vi där vi slutade förra gången. Hon är min klippa (y) Tiden bara rinner iväg när vi träffas, vi har så mycket att prata om. Och vi kan prata om allt. På kvällen kom Susanna, bästa, finaste grannen med en burk nyslungad honung. Det är då den är som nyttigast, och jösses så god :-* Alltså blev tisdagen lika bra som måndagen var usel.

Igår fick jag spel. Gick och hämtade posten, fortfarande ingen journalkopia från onkologen. Det är nästan tur att man inte får prata med någon med en gång när man ringer, utan får en tid då man blir uppringd. Då hinner ilskan lägga sig lite. 

På eftermiddagen ringde sekreteraren och berättade att det varit struligt med min journal, dom hade varit tvungna att kontakta pappalediga Andreas för att klara ut vissa  saker dom inte förstod. Men NU la hon brevet på posten. Framme idag eller på måndag. 

Dessutom ringde min härliga kurator för att kolla läget. Vi bokade in en ny tid innan nästa läkarbesök. 

Hämtade min IdiPidi på skolan. Mitt sockerpiller. Min guldklimp. Min energikälla. Min lycka. Vi var som vanligt till biblioteket. Numera är det helt slutfikat med allt som innehåller socker. Så nu jagar vi tillsammans allt sockerfritt. Ganska kul. Det blev nötter, utan chokladöverdrag och sockerfri Loka. Jag hade glömt mina glasögon hemma, så Ida var tvungen att hjälpa mig köpa nya, jag ser ju förtusan inte ens vad det står för styrka på dom. TackGodeGud för en läskunnig mormorhjälpare. Hon fick bestämma, det blev ett par lila =-O

Vi gick till lekparken en liten stund, men eftersom hon vet att jag är en fryslort, så ser hon till att ta med en filt som hon lindar in mig i :-* Gullunge. Hur är det möjligt att en 8 åring är så omtänksam och vårdande?

På vägen hem till hennes mor och far hade vi ett allvarligt samtal. Ett ämne som hon bara pratar med mig om? Inte ens med sin mamma.

Min sjukdom :'( 

Hon har så många frågor och jag är så glad att hon frågar om allt som hon vill ha svar på. -Mormor, kommer du någonsin att bli frisk igen? -Var sitter din sjukdom? - Hur fick du den sjukdomen? -Varför fick just du den sjukdomen? 

Jag minns inte alla frågor, det här är bara en del!

-Nej Ida, jag kommer aldrig att bli frisk igen. Dom där elaka pillerna jag äter gör så att sjukdomen inte blir sämre, men dom gör mig inte frisk. 

-Sjukdomen sitter inuti min kropp som små pluppar, och medicinen gör att att dom inte växer och att det inte ska bli flera pluppar. Plupparna syns inte på mig, och det syns ju inte på mig att jag är sjuk. En del som äter den här medicinen tappar allt sitt hår, men inte jag, jag har fått mer :-D 

-Jag fick sjukdomen för att när jag var barn och ungdom så använde jag aldrig solkräm, och ofta brände jag mig i solen så att hela kroppen var full med blåsor. Så därför fick jag den hör sjukdomen. Så snälla Ida, var aldrig arg på mamma när hon ska smörja in dig. Det gör hon bara för att hon är så rädd om sina Prinsessor. Ok? Ok!

Tack och lov kom aldrig frågan jag bävar för. -Mormor, kan man dö av den sjukdomen? Jag tänker inte tänka ut i förväg vad jag ska svara, det blir alltid bäst spontant. 

Vi 2 har en helt makalös relation, hon läser av mig som ingen annan gör. Det är lätt att glömma att hon är faktiskt bara 8 år. 

-Mormor, du är som en extramamma för mig <3 Bättre betyg kan man inte få :-D 

Jag är lyckligt lottad 8-) 

Dag 577. Nu r ä c k e r det

Söndag och jag vaknar fortfarande upp med feber. Inte så mycket, men ca 38. Inte så att jag är sängliggandes men tillräckligt för att ta på krafterna. 

Jag har fått många förfrågningar hur jag orkar? Orkar? Jag har inget val! Jo, jag skulle kunna krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och ge upp. Men, nej, det är inte min melodi. Herrejösses, jag är överlycklig att min behandling fortfarande fungerar, alla dessa minuspunkter tar jag så gärna. Det finns en sak som är både på gott och ont. Det syns inte att jag är sjuk. Jag har inte tappat håret, tar jag kontinuerligt mina piller så kan jag nästan röra mig som andra människor, lite saktare bara. Jag är fruktansvärt trött, men jag kan gå undan och vila, dessutom sover jag ju 11 timmar per dygn. Jag har tappat en massa vikt, så pass att jag inte får gå ner mer, därför väger dom mig vid varje besök på onkologen och tvingar mig att dricka en massa näringsdrycker. Det går att dölja genom att klä sig rätt. Men det innebär att en del har svårt att förstå att jag inte alltid orkar eller tackar nej till vissa saker. 

Något jag däremot inte kan är att jobba! Av många orsaker. 

Vad onkologen håller på med just nu förstår jag inte. Den 24 aug var jag på senaste besöket där. Skulle då få en journalkopia på dagens besök eftersom Stygg Hansa kräver in det. Idag är det den 13 sept och jag har fortfarande inte fått den, trots flera påstötningar. Jo, dom ringde faktiskt och sa att nu låg journalen i receptionen, hämtade de, det var hela min journal, MEN inte senaste besöket. Det var fortfarande inte inskrivet? Lite läskigt tycker jag. Att det tar sådan tid att skriva in. Tänk om jag blir sjuk och det står något viktigt från senaste besöket, men det finns inte med att läsa för den läkaren. 

Igår gjorde jag något som gav mig så dåligt samvete så tårarna :'( kom och gick hela eftermiddagen. En sak som gör att jag förstår att jag inte är mig själv. 

Jag blev arg och skrek på tjejerna??? JAG skrek åt mina Prinsessor >:o JAG som fullkomligt avskyr när folk skriker åt sina barn. Jag tror aldrig jag har skrikit åt mina egna barn ens. Man behöver aldrig skrika åt sina barn om inte en olycka är på väg att hända. Då kan man skrika, då reagerar dom. Det gör dom inte om dom är vana med gap och skrik. 

Jag tappade tålamodet =-O Vi satt i bilen och tjejerna var på dåligt humör och retades med varandra hela tiden. Dom hade en burk med Loka som dom skulle dela på, så fort den ena drack, skrek den andra och vise versa för att den andra inte skulle få för mycket. Då skrek jag GE MIG BURKEN NU! Tvärtyst. Dom har aldrig hört mig skrika. Jag fick burken och hällde upp hälften i en mugg och gav tillbaka. 

Herregud så dåligt jag mådde sen. Så fruktansvärt onödigt av mig. Låter förmodligen skitlöjligt, men det är inte jag som gör så. Hade det varit vanliga Marie hade jag stannat bilen, bett att få burken och delat upp innehållet. Istället så skrek jag åt dom. Det fick jag lida för hela eftermiddagen sen. Skämdes som en hund :-[ 

Vi som hade haft en sådan underbar förmiddag och så slutade den så tokigt :-\ 

Idag är det söndag. Vilodag :-D 

Dag 574. Åh, nej :-(

Vaknade efter 11 timmar sömn. Så länge jag låg still var allt bra och behagligt. Men så var jag tvungen att besöka toaletten. Kunde inte sätta mig upp, kunde inte röra överkroppen. Fan! Såg att mina tabletter som Göran brukar ge mig kl 06 fortfarande låg kvar. Det är vid sådana tillfällen som jag förstår vilken nytta mitt kl 06 morfinpiller gör. 

Rullade ur sängen, satte försiktigt ner fötterna, ställde mig upp och kände att någon under natten krossat mina knäskålar. Stapplade mot toaletten hållandes mig i sängen och i väggen. Tack och lov stod dörren öppen, för jag kan inte använda händerna för att trycka ner handtaget. Det gör helt enkelt för ont.

Tillbaka till sängen och tog en näve piller. Helt sjukt egentligen. 2 st "giftpiller", 1 morfintablettt som verkar i 12 timmar, var även tvungen att ta ett akut morfinpiller för att snabbt bli av med värken, och ett antal piller för annat också. Herregud, att jag inte blir förgiftad. 

Göran kom in en sväng för att kolla läget. Olämpligt eller lämpligt tillfälle, jag vet inte. Det var då jag behövde honom, men samtidigt vill jag helst vara själv när jag ligger i sängen med tårarna rullandes.  :'( 

Nu har jag legat och bläddrat i min kompis "paddan" ett par timmar, värken har gett sig och jag kan börja dagen. 

Igår var jag med min IdiPidi vid stora lekparken, <3 nere vid västerviken en stund på eftermiddagen. Där gick det omkring en tiggare och sålde någon slags tidning. Ok. Han gjorde åtminstone något för att få pengar. Jag hade ingen växel, den kostade 100 kr. Men det hade han. Jag tog upp 500. Då tyckte han att jag skulle köpa 3 st??? NEJ tack. Han gav sig inte förren jag var tvungen att höja rösten ett par decibel. NEJ TACK. Sen gick vi utmed Trädgårdsgatan mot bilen, vet inte vad som hänt, i vanliga fall har vi  ett antal tiggare sittandes på sina platser med ca 20 meter emellan sig. Men nu kryllade hela gatan av tiggare med tidningar. En tant stoppade mig för att jag skulle köpa en. Jag sa nej och visade att jag redan köpt. Hon gav sig INTE utan ansåg då att jag istället skulle ge henne pengar, utan att få tidning?? Hon var mycket påstridig, och då blir jag förbannad. Nu får dom ge sig! Hur man än gör så gör man aldrig rätt. Köper man 1, ja då ska man istället köpa 3. Köper man ingen ska man betala ändå?  (n) 

Jag ger aldrig pengar i mugg, jag anser att det är helt fel. Men nu tänker jag även strunta i att köpa något. Ingen blir ju någonsin nöjd, och jag blir på otroligt dåligt humör >:o 

Under tiden jag var med PidiPhu var min chef förbi hemma hos mig. Faaaan. Här har jag setat hemma för mig själv hela veckan, så åker jag iväg ett par timmar, DÅ kommer han. :-( Jag som så gärna hade velat träffa honom. Snälla kom snart tillbaka! 

Dagen innan ringde storchefen. Dels för att kolla läget och dels för att tala om att jag fått löneförhöjning  :-D Jag får nästan dåligt samvete. Löneförhöjning när jag går här hemma och inte lyckas göra mer än nödvändigt. GulleDig!

Dag 572. En låg vecka :-)

Har dragits med feber hela veckan. Var in till onkologen i fredags för att ta prover. Den som tog proverna var den manlige personen som jag i somras råkade kalla för sjuksyrra till en annan av personalen. Som mycket otrevligt upplyste mig om att att han minsann inte var sjuksyrra. Tydligen en mycket känsligt ämne. 
Hur som helst så frågade jag honom om han hade fått smaka kakan som jag köpte till personalen, bara för att han så vänligt hjälpte mig med ett problem, och bara för att han var så hjälpsam så kom vi iväg till Åland några dagar. Jodå, meddelandet hade gått fram. Hans åsikt var att kan man hjälpa till, ja, då hjälper man till! 
Tack Kent! (y) 

Jag har inte hört något om provsvaren, så det är väl ett vanligt virus jag dras med. Idag är första dagen jag så gott som är feberfri :-D 
Jag la ut ett meddelande på FB ang killen som kom in på Multeum och tiggde pengar. Det delades i flera omgångar och tydligen hade flera råkat ut för honom. Nu stannade jag inte kvar efter att jag ringt till polisen, men tydligen så dyker dom alltid upp när man ringer dom för att jaga bort dessa lågt stående varelser >:o 
När jag var på onkologen så hämtade jag mitt kuvert med journalkopior som låg i receptionen och väntade. Stygg Hansa väntar ju på att få kopia på senaste besöket. Innan jag åkte hem så satte jag mig i bilen och skummade igenom journalen. MEN sista besöket fanns inte med?  :-\ Stoppade in nya pengar i automaten och gick tillbaka till onkologen. Receptionstjejen ringde till sekreteraren som efter mycket om och men hittade Andreas anteckningar. Hon hade alltså ännu inte skrivit in dessa. Suck. Jag har inte tidigare läst journalen, lite spännande läsning. Där stod tex att det alltid är jag, Göran och dottern som kommer på besök. Det stod också att jag är påläst, jag vet vad som finns och jag vet vad jag vill ha. Jag har ju alltid ett A4 papper fullklottrat med frågor med mig. Men Andreas hinner alltid svara på mina frågor innan jag ställer dom :-D  

Jag vill snarast få iväg papperna Stygg Hansa vill ha. Dessutom finns ju en person som vill ta tag i detta med sjukdomar/försäkringsbolag/spec spridd malignt melanom. Spridd malignt melanom är ett ämne som står högt upp på intresselistan sedan ett tag tillbaka. Lina Baldenäs tex var en ung småbarnsmamma som fick min sjukdom, hon fick skrika sig till hjälp, hon blev illa behandlad överallt, hon fick inte medicinen hon skulle ha behövt. Hon fick inte röntgen i tid utan fick åka dit varje dag för att tjata sig till den. Hon var med i debatt, och det har skrivits spaltmeter om henne.  

Lina är idag död. 

Själv har jag fått all hjälp som finns att tillgå sedan jag tillslut hamnade på onkologen. Mitt problem är Stygg Hansa som aldrig velat hjälpa mig, där har jag fått skrika mig till ersättningarna jag har rätt till. 
Min högsta önskan vore att denna handläggare som har hand om mitt ärende fick prata med min läkare. Det vore nog enda chansen att få henne att förstå vad jag råkat ut för och vad min cancersjukdom innebär. 

Ny vecka, nya utmaningar. Idag är det tisdagslunchen med X-svägerskan Ylva. En av veckans höjdpunkter. Min Goa Fina Vän <3 
Sen ska jag till 12 korgar för att lämpa av flera kassar med kläder. Samt alla mina 73 par glasögon med styrka 1,5. Har insett att jag nu behöver 2.0 =-O 

Dag 568. Slängen håller i sig :-(

Har fortfarande feber som kommer och går, nu har jag blivit vrålförkyld och fått en grym hosta. Ska prata med onkologen om 1 timme. Kanske någon borde lyssna på mina lungor? 

Jag måste ändå åka till onkologen för att hämta ut mina journalkopior som försäkringsbolaget har krävt in och nu ligger och väntar på mig.

Igår hämtade jag min IdiPidi efter skolan, hon hade sin kompis Alma med sig. Då kommer Idas fröken fram till mig och berättar att idag hade dom fått skriva vad dom tyckte var allra roligast att göra. Ida hade skrivit "att vara hos min mormor"  <3 Det värmer i ett mormors hjärta kan jag lova.

Tjejerna och jag åkte till bibblan, där låg dom i varsin saccosäck och läste. En underbar eftermiddag alltså :-D Sen gick vi till fiket och dom lekte i lekhörnan. Då kommer en kille i 20 årsåldern fram till mig med ett papper han vill att jag ska skriva under och ge honom pengar. Enl honom själv var han både döv och stum. Just då. Jag upplyste honom högt och tydligt, både på, svenska och eng om att det är FULT att lura av folk pengar genom att ljuga. Skäms! Han gick vidare till nästa person som skummade igenom och tänkte skriva på, jag gick dit och bad honom läsa igenom vad han just skulle skriva på, att han nästan blivit grundlurad. Dom varnar om detta både på tv och i tidningen. Han funderade en stund så sa han -så rätt du har, hur tänkte jag nu? Tack snälla du! Nu var den unge mannen mycket irriterad på mig så när han gick förbi drog han en lång harang på för mig obegripligt språk. Stumheten hade tillfälligt gått över? Då blev jag ännu mer förbannad och ringde polisen, vilket jag också ropade till honom. Killen var svarthårig, svarta byxor, svart tröja med en svart väst utanpå! Snälla alla! Gå inte på detta! Att säga att man samlar in pengar till handikappade barn och sen stoppar dom raka vägen ner i fickan är för mig såååå lågt. Förb....de pack >:o 

Tjejerna tyckte detta var oerhört spännande och Ida frågade vem jag ringde, polisen svarade jag, men varför mormor. Jag förklarar för er sedan när vi kommer till bilen så jag kan förklara i lugn och ro. Det var ok!

Min lilla IdiPidi är oerhört känslig och uppmärksam för att vara så liten. Hon visste att jag inte mådde bra, men rätt som det är stannar hon mig, tittar mig i ögonen och frågar -är du ledsen mormor? (då kom nästan tårarna) -nej mitt hjärta, jag är inte ledsen, jag mår inte bra bara. Hon är otrolig på att känna av mig :-* 

Igår var en bra dag, fast jag inte hade en bra dag :-\ Jag Skypade med min son i en timme. Det är nog ett halvår sedan sist. Vilken fantastisk känsla att få se honom, att få höra honom. Landet uppochner är ett land som är riktigt struligt. I söndags hade han packat sin väska för att åka iväg på sin 3 månaders volontäring, ute i buschen hos en gammal dam. Han ringde henne för att tala om vilken tid han skulle komma. Då berättar hon att det 2 dagar tidigare hade blivit nya regler. Man får inte längre volontära gratis. Nu ska man istället ut och jobba på tex en lantgård, MEN man ska ha lön, inte jobba gratis. Hon hade ingen möjlighet att betala honom. Då var det alltså bara att packa upp väskan. Nu måste han försök leta rätt på ett annat ställe att volontära på med lön =-O Låter nästan omöjligt så här sent. Jobbet han hade var han ju tvungen att säga upp sig från, pga att han skulle iväg. Så där står han nu. Suck  >:o Hur som helst kommer dom ivarjefall hem i början på december. Lara åker tillbaka i januari för att sedan återvända igen i april, OM hon får tag på något sjukhus där hon får göra sin 4 veckors läkarpraktik. 

Livet är inte lätt, livet ska väl kanske inte vara lätt? Men snälla, ibland kan det väl få flyta på lite smidigt ivarjefall?

Smiley smiNu var den unge mannen mycket irriterad på mig så när han gick förbi drog han en lång harang på för mig obegripligt språk. Stumheten hade tillfälligt gått över? Då blev jag ännu mer förbannad och ringde polisen, vilket jag också ropade till honom. Killen var svarthårig, svarta byxor, svart tröja med en svart väst utanpå! Snälla alla! Gå inte på detta! Att säga att man samlar in pengar till handikapp

Dag 565. En släng hoppas jag!

Av feber. Tillbringade hela helgen med mina lyckopiller. Alla mina 3 tjejer <3  Det gör mig så ofantligt gott  :-* Men det har blivit mycket promenerande. Visserligen jag i min takt, dom skuttandes i sin takt. Tänk om man bara hade en liten bråkdel av deras energi. Det är så nyttigt för mig att röra på mig, men fast jag bor i landet lagom så har jag fortfarande inte lärt mig vad som är lagom för mig :-\ Måndagen tillbringades med fötterna i högläge. 

I morse vaknade jag tidigt, 7.30. Uppenbarligen alldeles för tidigt. För när jag satt med min kaffekopp i handen så somnade jag. Igen. Eller så berodde det på att jag inte mådde bra och hade feber redan då? Istället för att fortsätta sova gick jag upp, tisdagar är ju min lunch dag med X svägerskan Ylva. Den vill jag för allt världen inte missa. En av veckans höjdpunkter. 

Efter lunchen skjutsade jag tillbaka Ylva till jobbet. Mådde inte bra, men tänkte att jag kanske har tråkigt och därför mår pyton. Så jag drog till Eskilstuna för att se om jag kunde hitta några smycken att göra om till egna armband på rean. Väl där så orkade jag inte gå i affärer, gick och tog en stor vaniljlatte istället. Passade på att köpa hem vaniljsirap till egna latte. Åkte hem igen.

Placerade mig på verandan, har fått beställningar på blå armband, så jag tänkte göra en bunt att välja mellan. Inte ens det fungerade, jag var skakis så det var svårt att pilla in tråden i pärlorna. 

Innan jag klev upp i morse "pratade" jag med våran "lilla" Sergej från Ryssland. Den lilla gossen, uppvuxen på barnhem, boendes hos oss på somrarna, är numera 2 barns pappa. Han envisas med att ringa mig, jag envisas med att inte svara. Vi kan inte prata med varandra! Han kan inte svenska, han kan inte engelska och jag har glömt min ryska. Han har idag hunnit bliva 20 år? Tack och lov har det gått bra för honom (y) 

Har nu förflyttat mig till soffan, nerkrupen bland en massa filtar. Tänkte försöka läsa ett par sidor i min bok. Jag som är van att läsa 3 böcker i veckan från min pendlingstid, hinner numera läsa max 2 sidor innan jag somnar :-(