Nix! Himlen får faktiskt vänta!

....... Att jag kan åka på semester utan att bli sjuk. Att jag kan åka på semester och njuta av den. Att jag kan åka på semester utan att stå i kontakt med onkologen   Vi fick ett ryck. Vi åker på semester. Vi hade ingen i somras. Nu när maken har sagt upp sig som bonde är vi lite friare med tider. Sagt och gjort. Vi tog en sista minuten med ett specifikt hotell. ALDRIG mer sista minuten utan att veta var vi hamnar. Från tanke till handling 4 dagar. Det blev Gran Canaria, Bahia Felice. Lugnt område, perfekt hotell. 2 rummare, 5 m från poolen och 20 till stranden, 15 m till Bamse   Vädret var helt perfekt.  

Vi började vår första dag med att umgås med med min svåger och svägerska som också var där på semester och bodde en bit ifrån. Härlig em. Inte så ofta vi träffas bara vi. 

Vi har ätit gott, jag har gått upp 4 kg  bara det är lycka. Vi har slappat, och vi har promenerat. Göran tog en dag med vandring i bergen med guide. Jag blev hemma den dagen. En man halkade, satte sig på benen, som då gick av. Helikopterambulans. Jag behöver inte så mycket spänning. 

Göran tittade ut en alldeles lagom sträcka för mig att gå. Han skulle gå ner i en krater och jag skulle gå runt. Perfekt. Först ca 700 m, han mätte ut sträckorna för mig. Sen en restaurang som jag kunde sätta mig på om jag behövde vila. Sen 700 m till, där skulle jag vika av vägen in på en annan. Bilen stod där och väntade. 

Under tiden jag går ringer Sector alarm. Det larmar hemma hos oss. Tyvärr hade jag glömt var i skallen jag lagt lösenordet, det innebar att jag fick inte veta vad som larmade. Jag bad tjejen att ringa tillbaka till mig om 2 MINUTER. Efter 2 minuter hade jag lösenordet, men tjejen ringer inte tillbaka förrän efter 23 minuter? 23 dj...a minuter, då berättar hon att brandlarmet går hos oss. Sen började kalabaliken med samtal hit och dit med grannar och världens bästa vän Janne som hade tömt asktunnan hos oss på morgonen. Han åkte dit. Tack gode Gud för det. OM det hade varit på riktigt, DÅ hade vårat hus brunnit ner redan när larmpersonalen tar 23 minuter på sig att ringa tillbaka. 

När larmet går skickas dessutom Securitas dit. Man kan undra varför. För dom kom inte förrän efter 1 1/2 timme. Då hade hela byn brunnit ner. Det här ska jag gå vidare med! Enligt min åsikt fungerar det inte spec bra, men det kostar en skaplig summa pengar varje månad. Vad betalar man för? 

Det här innebar att jag missade min avtagsväg och fortsatte gå. Serpentinvägar, efter serpentinvägar. Fy fan! Vägen var så smal att jag kunde knappt möta en buss, som dessutom inte kan köra saktare än 90. Ärligt så var jag rädd. Flera gånger tutchade bilarna min vattenflaska som jag hade i handen som livräddare. 

Tillslut var jag framme i en mindre stad? Vilken? Göran ringde, han hade 1 % kvar på mobilen. När jag går på "vägkanten" som inte ens är så bred att min ena fot får plats, stannar en blå bil. Vår hyrbil var ca blå. Han öppnar dörren, jag kastar in ryggsäcken och skall just sätta mig när jag ser att det är ju inte alls Göran som sitter där? Vafan? Hinner kasta mig ur bilen, får med mig ryggan innan gubbslemmet drar igen.   

Efter säker en timme lyckas tillslut Göran hitta mig. Jag hade inte gått 700+700 meter.  Jag hade gått det många gånger om. När vi tillslut kom hem tvättade jag mina fötter i kallt vatten och smorde in dom. La mig med fötterna i högläge. Där blev jag liggandes. Idag, 4 dagar senare har jag fortfarande så svårt att gå. Dels är fötterna trasiga, men även vaderna eftersom jag gick och spände dom hela tiden i nedförsbacke. 

Elin tycker att Göran ska sätta en sökare på mig, så han lättare hittar mig. Eller alternativt, inte släppa ut mig på egen hand  

Jag köpte armband med vulkanstenar som jag klippte sönder och gjorde nya. Självklart hade jag mina armbandsverktyg med mig.  

Nu är vi tillbaka i verkligheten. Jag ska hämta min IdiPidi efter skolan. Hon ska sova här. Har hon bestämt  

Jag har fått klagomål. Jag skriver inlägg för sällan. Det gör att en del läsare blir oroliga för att något hänt. Gulligt  Ibland har det inte hänt något speciellt i mitt liv och ibland är jag bara helt enkelt lat  

I helgen var huset fullt av folk. I fredags hade bygdegårdsföreningen årsmöte hemma hos oss, med middag, men Ida sov över, så jag fick gå och sova kl 21. Resten av helgen flyttade mina föräldrar, så syrran med familj bodde hos för att kunna hjälpa till. 

Söndagen startade med ett herrans liv. Elin med familj skulle på fotografering. Hon ville alltså hem i god tid innan för att hinna göra iordning alla. Annars blir det som hon sa att hon hinner fixa tjejerna, men själv står hon i mysbyxor och okammat hår när det är dax att åka. Hon var irriterad, skulle fixa sovrummet, städa lekrummet mm. Tjejerna var trötta och ville inte vara med på noterna. Dom skrek, var osams och grät. Ida ville absolut inte åka ifrån mormor. Elin for runt som en iller för att fixa allt. Jag fixar inte gap, och skrik och gråt. Då blir jag ledsen. Då börjar mina tårar rulla. Usch.

Hela eftermiddagen var så tyst och lugn. Sen åkte vi och åt middag hos Lilla Familjen.

Lilla Lovis ha blivit medveten på äldre dar. Hon har förstått hur mycket jag umgås med Ida. Häromdagen frågade hon sin mamma om kanske mormor skulle kunna hämta henne på dagis någon dag. Det känns som att någon tar mitt hjärta och kramar ihop, hårt. 

Så i måndags skulle jag till min doktor på vårdcentralen för att få inhalatorer, jag fick även en ny dos med pencilin eftersom jag aldrig blir bra från förkylning och hosta. Hon är fullkomligt fantastisk, tar sig all tid i världen som behövs, inget stress. Var nog mer eller mindre 1 timme hos henne.

Sen åkte jag och hämtade Lovis  Hon satt på en stol och väntade på mig. Det enda hon sa var - när kommer mormor? Det var lycka när jag kom. Älskade Lilla Prinsessa. - vad ska vi göra mormor? Jag svarade att vi åker till bibblan och fikar och läser lite böcker. - ja, det gör vi. Så blev det, vi hade ett par underbara timmar. Självklart talade hon om för storasyster på morgonen att idag hämtar mormor mig. Det var inte populärt hos en Stor Prinsessa som har ensamrätt på mig    Idag är det hennes tur att bli hämtad  

Igår, tisdag, skulle jag ta tåget upp till Stockholm för att träffa 2 olika mäklare i lägenheten. Framme i Enköping ser jag att tåget är 1 1/2 timme försenat? Pga rådande väderlek? Fattar inte, det var ju inte ens något väder. Hann kasta mig på en buss till Bålsta för att istället ta pendeln in. 

Vilken eftermiddag, jösses. Bestämde oss först för den första mäklaren, han verkade kanonbra. Jag ringde till nästa mäklare för att avboka henne. Men hon bad på sina bara ben att åtminstone få komma och presentera sig och sitt. Efter mycket tjat sa jag, ok, kom då. Första mäklaren blev inte jätteglad över det. Men jag sa att vi har nog bestäm oss för dig, så det är lugnt.

In stormade en tjej, med karisma. Presenterade sig och sitt. Gav oss ett outstanding erbjudande, hon skulle bara ha detta objekt. Hon fick det! Till ett fast pris som ingen annan kunde slå.

Mailade på hemvägen den första mäklaren, han var inte glad. Förstår honom, men detta är inte personligt utan ett yrke där sådant kan hända. Sen kom ett mail till ifrån honom där han erbjöd oss samma arvode som hon hade gett oss, utan att veta vad det var  Huggsexa   Jösses, han har tillochmed ringt nu på morgonen såg jag.

Den här lägenheten är uppenbarligen mycket populär. Ja förstår det. Mitt på Söder, ett stenkast ifrån Skanstulls t-bana. Den absolut bästa affären jag gjort i hela mitt liv. 

Redan om en månad, typ, blir det visning. Så Nicke har en del målning att göra innan dess. Sen får vi se. 

Det enda negativa är att, sonen kommer alltså att flytta till Australien redan innan sommaren  Min Lillunge kommer att sälja av all sin egendom, och flytta till andra sidan jorden. Det känns hårt. Samtidigt som det känns bra. Det är där han har sitt liv. Det är där han har sin Lara. Han ska självklart flytta dit!  

När han har fått sitt sambovisa kommer han att söka in på skola. Han vill plugga. Helt rätt. Det gör mig så gott att veta att del av vinsten på lägenheten kommer att betala hans studier som verkligen inte är gratis i Australien. 

Dax att starta upp dagen!

Göran och jag planerar en liten resa, bara vi 2. Det har varit lite väl mycket nu så det känns som att det skulle sitta fint.

Men så fort jag tänker tanken, eller ibland till och med hinner iväg. Då blir jag sjuk. Igår vaknade jag med huvudvärk, det är ovanligt. Men jag stoppade i mig piller och körde på som vanligt. Åt lunch med min bästa X svägerska Ylva, det gör gott för själen. På kvällen köpte vi hem pizza, jag fick tvinga i mig en fjärdedel. Sen somnade jag i soffan. Kl 19? Förflyttade mig till sängen istället. 

Vaknade i natt av huvudvärk, tog tabletter. Vaknade i morse med huvudvärk, flera tabletter. 38 i feber. Faaaaaan!

Eftersom vi funderar på resa så ringde jag till mammografienheten. Ville veta om jag skulle bli kallad eller inte, och i så fall när. Kvinnan i luren sa att egentligen får jag inte ta detta över telefonen. Jag förklarade att om jag hade knölar så var det akut. För om det var nya malignt melanom så betydde det att min behandling inte fungerade längre och att jag då måste byta behandling. Så jag kan inte kasta bort flera veckor. Ok.

Då måste jag säga att det ser inte grönt ut för dig  tack och lov hade jag stannat bilen när det ringde, för jag blev alldeles stel i hela kroppen, det måste vara 2 läkare som tittar på bilderna. Jag ska försöka få tag på en läkare som gör det så skickar vi ett brev hem till dig. NEJ, snälla du, kan ni inte ringa mig istället så att jag får en tid via telefonen. Ok, hon lovade det. Satt kvar i bilen en stund, tankarna for runt som en karusell i huvudet på mig.

Fortsatte hemåt, då ringer hemligt nummer igen. Hej det är.......... från mammografienheten, vi pratade just vid. Nu har jag fått tag på en läkare som tittat på dina bilder, och allt ser bra ut. Du kommer inte att bli kallad hit   Vi hade pratat olika språk. När hon sa att det såg inte grönt ut så menade hon att mitt ärende inte var färdigbehandlad, en läkare till var tvungen att titta på bilderna. 

Ner som en pannkaka och upp som en sol. Tårarna rann hela vägen hem.

Annars är livet helt ok. Läser så många artiklar om min nästa behandling PD1 som verkar göra underverk. Flera personer som fått den har helt blivit av med sina tumörer/metastaser. Det ger mig hopp. Stort hopp.

Jag har haft Niklas och Lara här ute på landet ganska mycket. Men i söndags åkte Lara hem igen. Till andra sidan jordklotet. En kväll satt jag och sonen och pratade allvar. Många tårar skvätte den kvällen. Han vill flytta ner till Lara, men han vill inte lämna mig. Jag upplyste honom om att han måste leva sitt liv. Hans liv finns i Australien, inte här. Jag bad honom läsa en artikel om PD1, efter att ha gjort det så fick han en helt annan syn på mig och min sjukdom. Det är troligen inte så att jag kommer att dö om ett halvår. Jag kan med den behandlingen leva i mååååånga år till. Jag skulle bli oerhört ledsen om han stannar i Sverige när han har sitt liv i Australien. 

Självklart vill man helst inte ha sitt barn så långt bort som bara är möjligt. Men man får bara inte vara självisk, och det är ju så att mår mina barn bra, då mår jag bra. 

Det är ungefär så jag känner mig. Fast en snögubbe i töväder. Som bara blir mindre och mindre. 

Vet inte varför, men jag mår inte bra? I morse hade jag 38 i feber. TRÖTT, så ända in i bängen trött. Och så denna förbaskade vikt som bara sjunker. När jag träffade min första man vägde jag 53 kg. Snyggt som tusan  Idag 35 år senare klär jag inte i 53 kg. 

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ringa onkologen för att ta prover, jag ska ju ändå dit på måndag. Hm

Allt detta kan även vara blandat med oro. Oro är lika med att inte äta för mig. Har haft olika saker att oroa mig för på senaste tiden. Tex så fick Lilla familjen åka till akuten mitt i natten med min Stora Prinsessa, fruktansvärd huvudvärk och feber. Jag blir livrädd  En oro till som jag struntar i att ta upp. 1 månad kvar till nästa röntgen, värsta tiden i min cykel. Jag vill genast ha tillbaka min doktor Andreas. Nu. Men det får jag inte. Oro för Görans 60 års kalas i morgon. Ska jag orka? Tack och lov har vi en bunt med goda vänner som hjälper till. Jag är en äkta oroare. Hittar jag något att oroa mig för så gör jag det  Göran vill att vi tar en sista minuten    när alla fester och helger är över, bara för att vara och ta det lugnt. Då blir jag orolig. Jag blir ju alltid sjuk så fort vi åker bort. Men jag vill ju så gärna, bara vi 2   Visstja, så har jag ju mammografin att oroa mig för också. Även om dom hittar knölar, och hittar man knölar så måste dom tömmas för att se om dom innehåller cancer, så kommer jag att få vänta ca 3 veckor på svar? Jag trodde i min enfald att dom skulle göra det under samma besök. Icke. Personalbrist   Jag kan säkert hitta flera saker till oro om jag tänker efter, men det får räcka för idag.

Nyårsafton var underbar. Barnen var som änglar, lekte och var glada fast kl närmade sig 12 slaget. En halvtimme senare sov jag och barnen.

Lara fick sin snö tillslut. Lycka.  

Det var ett par år sedan sonen stod på miniskidor. Färden slutade i en taggbuske, placerad i ett stenröse. Han tog bort gipset på sin brutna arm dagarna innan hemfärd till Sverige. En släng av oro drog förbi.

Nu ska jag bädda sängar till övernattande gäster! 

GOTT NYTT ÅR önskar jag alla