Denna fruktansvärda sjukdom. Cancer. Ett ord jag hatar, en sjukdom som borde förbjudas.
I tisdags var jag till min onkolog. Allt såg ju bra ut så vi hade inte så mycket att prata om. Nästa läkarbesök, då tror jag att "min" Andreas är tillbaka igen Jag tog ivarjefall fall upp min undran om proverna LD/s-100. Läkaren upplyste mig om att dessa prover tas inte någonstans, förutom då Sahlgrenska. Det finns inga belägg eller studier för att dessa prover skulle visa på någon aktivitet. Jo, jag har ett bevis på att det gör det. Det räcker inte, hon kunde haft tur. Svaret blev alltså nej. Jag tänker ta upp det med Andreas också.
Efter mitt läkarbesök hämtade jag blommor som jag hade i bilen. Jag skulle till Hospice. En god vän, en fantastisk kvinna blev från en dag till nästa sjuk. Kunde inte få ner maten längre. Efter några kontroller ser dom att hon är full i magen av denna djävulska sjukdom. Hon äter inte längre, hon dricker inte längre, hon tar ingen behandling. Jag vet att hon inte vill ha besök så jag bad en sköterska att lämna blommorna till henne. Men jag blev inbjuden till rummet. Det var ett underbart besök som jag är oerhört glad att jag fick vara med om.
Åkte och hämtade Ida som nu skulle bo hos oss resten av veckan eftersom det var sportlov.
En kväll kom hon rusandes genom huset och kastade sig runt mig. -Mormor, jag tänker alltid vara i närheten av dig, jag tänker alltid ha koll på dig. -Men lilla hjärtat, vad är det frågan om? -Jag är så rädd att det ska hända dig något. -Men, vad skulle kunna hända? -Du skulle kunna ramla och slå dig. -Men Ida, har jag någonsin ramlat? Dessutom är jag ju inte ens gammal! -Nej, jag vet, men när Göran är på jobbet och du är ensam hemma, tänk om det händer något. -Ida, när jag är ensam hemma, då har jag alltid dörrarna låsta och skulle det hända något då ringer jag efter Göran som alltid finns i närheten och då kommer hem direkt.
Jag frågade om det här är något hon går och tänker på? Ja, jo, det gör hon. Jag talade om för henne att det måste hon sluta med, ingenting kommer att hända mig, och hon kommer att få ont i magen om hon ska gå omkring och oroa sig för mig. Jag frågade vad hon tyckte vi skulle göra åt saken? Jo, hon vill att vi ringer varandra varje kväll, så hon får höra att allt är bra. Ok, det lät bra, så gör vi!
Just då ringer mamma Elin. Jag skulle berätta detta för henne och börjar givetvis att gråta. Hon är ju bara ett litet barn på 8 år. Hon ska inte gå omkring och oroa sig för sin mormor. Jag gick undan och låste in mig på toaletten för att prata med Elin. När jag pratat färdigt hittar jag henne utanför toadörren, där hade hon stått och lyssnat såklart. Den kvällen somnade vi båda i hennes säng. Hon ville ligga och pilla i mitt lockiga hår, som är det mysigaste hon vet.
Jag blir så vansinnigt rädd att hon knyter ann alldeles för hårt till mig. Jag älskar barnet så mitt hjärta nästan brister, men en vacker dag blir jag sjuk. Hur ska det gå då? Nu ska den dagen visserligen dröja länge, länge. Hon hinner bli äldre. Usch, jag vill inte tänka på saken, jag orkar inte.
I lördags åkte jag, Göran, Elin och Tom till Stockholm för att möta upp Niklas vid Hamburger börs. Där var vi på Niklas strömstedts show. Alla utom Nicke åkte hem för att göra lördagsmys. Nicke åkte hem för att hinna sova en stund. Han skulle jobba mellan kl 21-04. Premiär för en ny mystisk klubb ute vid slakhusområdet. Mmmmm, heter den. Känns ju sådär att veta att han ska gå hem själv ute i detta område vid 05 tiden på morgonen. Inte gilla. Bara bita ihop. Inte säga något.
Vid sådana här tillfällen, sådana här dagar, då glömmer jag att jag är sjuk. Helt underbart. Visserligen somnade jag en liten stund, med huvudet lutat mot Elins axel. Men det räknas inte.
4 gånger nu har jag varit på vårdcentralen och tagit blodtryck. Det var nämnligen för högt. Sa doktorn. Ett piller till och trycket är nu perfekt.
Det enda jag nu har att se fram emot, som är inbokat vad gäller sjukvården, det är en ny gastroskopi nästa vecka. Jiiiippppi Not.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS