Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 894. Sparka tån i stol

Snart gör jag det. Sparkar tån i en stol för att det gör så ont så då glömmer jag huvudvärken. Igår var huvudvärken bättre. Dr Antonis ringde, vi bestämde att avvakta och ev utöka röntgen så även skallen röntgas. I morse var den tillbaka. Faaaan. Det kanske helt enkelt är spänningshuvudvärk? Det finns en person i mitt liv som mycket väl kan vara den som är orsaken. Igår var Hen så ilsk och så otrevlig, Hen tycker inte om att jag är ärlig och säger som saker är, så eg är det nog inte konstigt om min skalle protesterar. Jag behöver inte sånt just nu, känns som jag har så det räcker ändå, känns som att jag bör prioritera mig själv istället, för en gång skull, så jag tar nog och lägger Hen på hyllan ett tag framöver. Så nu får Hen ta hand om Hen ett tag istället. 

Just nu ligger jag i hängmattan och skriver. Har sovit en stund i regnet, riktigt mysigt. Skulle behöva ut och gå en sväng, håller på att tappa mina muskler. 

Igår var jag in till vårdcentralen och fick hjälp med att packa in mina tår. Jag har för tillfället 13 blåsor varav hälften spruckit och blivit öppna sår och jag är livrädd för att det ska bli infekterat. Nu ska detta sitta tills måndag då jag ska tillbaka för ny omläggning. 

Till det roliga i mitt liv. Nicke befinner sig i Dalhalla. I helgen pågår Into the valley där. Han har målat 400 kvadrat som ett av tälten ska inredas med. Kul, så förbaskat superkul. Det går framåt och uppåt för honom. Det är bara någonstans att bo som fortfarande saknas 😩

DET STORA idag är att min Stora Prinsessa fyller 9 år? 9 år har alltså gått sedan jag blev begåvad med mitt första barnbarn, så häftigt. Det är lika men ändå så olika att få barnbarn, eftersom man själv gått igenom själva födandet, så önskar att man kunde ta dotterns smärta, eftersom man ändå vet hur den är och det gjorde ju inte hon. Svårt att förklara. Jag lägger ner 🤔  

En Hoowerboard stora hjul så hon kan åka hemma hos mig 👍

Veckan innan fyllde Lilla Prinsessan 5 år.  

En Minicooper, eldriven. 

Alltså, det går ju bara inta att låta bli. Det är sådana saker som jag en gång velat ha! Nu får jag dom nästan 😜 Får ivarjefall låna Hoowerboarden 😂

Dag 891. Ungefär som tänkt

Idag ska vi ha mitt födelsedagskalas. Nåååågot försenat. När jag egentligen skulle ha haft det i maj blev jag sjuk. NU blev tillfälle. 

Trodde jag. Långsnok 😡

Vaknar med 37.8 i feber. Ungefär som väntat. Det är som att kroppen känner på sig. I morgon är det kalas, då slår vi till med lite feber, fniss 😩

Men se det skiter mitt glada hjärta i! Det ska bli kalas. Basta 

Jag var hos Marie på onkologen igår och tog prover och fyllde på mitt förråd med giftpiller. Då mådde jag bra, så då kör jag på samma känsla idag. Så får det bli!

Det har inte hänt så mycket i mitt liv på senaste tiden. Har varit in till onkologen en gång eftersom jag drev runt med hosta och feber, dag ut och dag in. Proverna visade virus. Så det var bara att vänta ut. Jag är så fruktansvärt infektionskänslig så egentligen skulle jag gömma mig i skogen. Men, nej, det känner jag inte för, jag får hålla mig på avstånd istället från dom flesta.

Snart är det dax för röntgen, 3 aug. Sedan kommer den fruktansvärda väntan. Jag har aldrig tidigare vetat vad ångest är, nu vet jag med råge. För tillfället känner jag mig ganska lugn. Det är tiden mitt emellan röntgarna som är värst. Jag mår bra i nästan 1,5 månad. Sen blir jag skör som tunnt glas och gråter för allt och inget. När jag närmar mig röntgentiden så lugnar jag ner mig av någon anledning. Kan inte förklara varför. 

Har haft ett besök hos min kurator i sommar. Hon är min klippa. Gudago  :-D 

Cancer och rehabfonden hade en artikel på facebook, på underrubriken stod 

-Ångest. Panikångest. Dödsångest. Längtan tillbaka till förr. Till innan.

Så klockren! Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte cancern flyttat in i mitt/vårat liv? Tyvärr har den inga som helst planer på att lämna oss ifred och flytta tillbaka till därifrån den kom. Så det handlar om att slåss, varje dag. 

Forsätter på samma inlägg!

Idag är det måndag den 25 juli. Jag har nu haft huvudvärk, svår sådan sedan i torsdags em. Bet ihop under kalaset så jag klarade av det. Sov till halv 2 dagen efter. Igår ringde jag till 1177, sköterskan bad mig omgående att åka in till akuten. Hon skulle faxa dom, så dom visste vad det gällde när jag kom. För första gången så var det tomt på akuten? 😳 Efter en kvart fick jag träffa en läkare. Han kliade sig i huvudet. Sitt eget. Mina prover visade inget konstigt. Han ville att jag skiulle röntgas, men han ville att onkologen skulle skriva den remissen, så att jag och allt om mig finns där. Så nu sitter jag och väntar på att dom ska ringa mig. 

Det här är verkligen SKIT eftersom vi skulle åka till Stockholm med båten idag och sova över på vägen upp i båten. Nu måste vi planera om, för jag vill verkligen att tjejerna ska få göra den utflykten. Troligen blir det en kortare variant och så får dom ta tåget eller bilen till grönan istället. Det värsta är inte min huvudvärk, det värsta är att det inte blir som vi lovat tjejerna. 

Dag 877. Barn..........

.......... Är så underbart enkla, kloka, pratsamma och okomplicerade. Faktiskt helt fantastiskt underbara. Ännu en vecka har gått, jag har lärt mig mycket nytt och fått skratta så magen krampar. Men vi har också många diskussioner om både ditt och datt. Internet tex. Där finns många förhållningsorder 😬 Nu är jag slut men full på energi. Jag var låg, så låg, efter att ha lämnat tillbaka min IdiPidi, då ringer sonen, ville kolla sin mammans status, samt gamla mormoderns status som befinner sig inlagt på sjukhuset, han gjorde mig glad och lycklig när jag behövde det som allra mest. Tack son ❤️

Jag har varit hängig sedan jag senast var in till onkologen för provtagning. Det är något skit, men jag vet inte vad. Dessutom hade jag ju för ca ett halvår sedan en sort elak böld som doktorn fick skära upp. 2x2x2 cm, som jag sedan fick åka in och tömma en gång om dagen. Det fanskapet har vaknat till liv igen 😡 Var in till min kontaktdoktor Maria igår. Hon gav mig penicillin, bara för jag är som jag är. På natten hade jag haft 2 st fantastiska flickor boendes här. Dom är helt självgående, inte det minsta till besvär, dom fick ett kvällsdopp på kvällen vid Oknöbadet och var så otroligt nöjda, själv står jag på bryggan och håller koll efter ormar, i vattnet.  

Men eftersom jag hade feber och skulle till doktorn så överlämnade jag dom till Idas kompis pappa så skulle Elin hämta efter jobbet, dagen efter. På kvällen kände jag mig ganska ok igen. Så, tja, det går nog bra med en natt till, så jag hämtade töserna igen. 

Vaknade och var övertygad om att någon gått lös på mig med en hammare under natten. 38,5 feber. Faaaaan 😡 Vad irriterad jag blir. Göran fick köra in tjejerna till kompisens pappa igen. För att hämta mig för vidare färd till onkologen. Jag ringde dit eftersom febern var så hög och Antonis ville få dit mig för kontroll. Jag talade om för Antonis att ibland känns det jobbigt att ringa, man känner sig tjatig. FEL, FEL, FEL var hans svar. Du ska alltid ringa om du inte mår bra. Vi har varje dag en läkare som tar hand om jourpatienter. Dra dig aldrig för att ringa. Det är vi som är experterna 🤗 Jag hade ju liksom ingenting att peka på, jag mådde dåligt sedan fler veckor, småfeber hela tiden. Sov ibland 80% av dygnet. Men jag har liksom inte ont annat än i lederna, som iof gör djävligt ont. Han lyssnade, klämde och kände. Beställde en massa prover. Så åkte vi hem och jag sov hela vägen såklart. 

I morse kl 10 ringde dr Antonis, jag sov ff så han väckte mig. Han ville veta hur jag mådde -jag vet inte än, visste inte heller hur mycket feber jag hade. Men proverna visade på att jag hade virus. Så jag ska återigen äta en kur med kortison. Kortison är inte bra att äta för mycket av, men jag får korta kurer, 7 tabl i 5 dgr, 5 tabl i 5 dgr 3 tabl i 5 dgr. Sen inget mer. Dom gör att jag blir piggare och ska få lite mer matlust, vilket är med blandat resultat 😏. 

Tur att jag har lite och engagera mig i 😄 Ekuriren skrev en artikel om den nya (vaddånya) varianten som tiggarna kör med. Den där dom hoppar på folk med sina lappar där man ska skriva sitt namn osv för att sen ge dom pengar. Ursäkta mig, men hur korkade kan folk vara? Jag skrev till Torsten Braf om mitt otrevliga möte med en av dessa personer inne på apoteket, hon som kastade in mig i väggen. Hans svar blev att - Du har inte rätt att förfölja en samhällets olyckssyster bara för att hon slängde dig åt sidan. ??? Säger en del om den journalisten enl min mening 😏 Strängnäs har tydligen en lokal stadga ang tiggeri, den ska jag se till att få, sen ska jag lära journalisten en del!

Stackars Jullan har antingen varit i slagsmål eller blivit ormbiten i svansen. Hon har sett väldigt risig ut ett par dagar, bara legat still, och igår lyfte Göran upp henne och hon skrek i högan sky. Efter en stund så fick jag gå igenom henne och såg ett sår på svansen. Jag lyckades smeta in svansen med sårsalva, återstår att se om hon blir bättre.  

Jag har redan fått tid för mitt nästa besök hos doktorn på onkologen, det besöket då jag ska få veta vad nästa röntgen säger. Jag är otroligt lyckligt lottad som har både Andreas och Antonis som mina läkare. Tydligen är Andreas på plats den veckan så jag får komma till honom. Lycka 👍 Har förklarar så bra, han förklarar så man förstår allt, han svarar på alla frågor man har, man känner sig aldrig stressad hos honom, för att nästa patient väntar. Någongång ska man ha tur också 👌