Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från augusti 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 923. 6 året i rad

Helgen som gick var våran Astrid Lindgrens helg. Jag och mina flickor åker alltid den helgen, sover över i en campingstuga och köper 2 dagars kort. Senaste 2 åren har lillsyrran varit med. 

Det är en helg som förlänger mitt liv, det är en helg som jag får skratta så magen värker, det är en helg då jag får se tjejernas alla sidor. Hur dom helt oblygt showar loss och dansar och sjunger bland alla människor, för att ni nästa stund bli osams så det hörs över hela Småland. Jag mår så gott, så gott. Är lycklig på riktigt hela helgen. 

När jag vaknade på morgonen i campingstugan var det trångt  i sängen? Under natten hade Ida frusit och krypa ner till mig i min 70 cm breda säng. Du är ju så varm och go mormor ❤️ Det var min 3e resa som sjuk, och jag har aldrig mått så bra som denna gång. När jag fick min diagnos trodde jag att det var slut på våra ALV resor. Men icke, det är bara att bita ihop. Biter man ihop, då fungerar det mesta. Dessutom så är det helt enkelt en självklarhet för tjejerna. Det är VI som åker, ingen ursäkt i världen är giltig för att avstå. 

När vi var på väg hem, så lät det som det brukar. Är vi hemma snart? Ungefär var 10e minut den sista timmen. Tillslut kunde jag säga att NU är det bara 5 minuter kvar, för nu ser ni Mc Donalds skylten där borta. 

Då vände det för Ida 🙄 Hon blev förtvivlad. -Jag vill inte att vi ska vara hemma snart. Va? Varför det, som ni har tjatat. Därför att då åker mormor hem och jag får inte vara med henne 😢 -Mormor, när får jag träffa dig nästa gång då? OMG 😄 Älskade barn, jag hämtar dig efter skolan på torsdag kan vi säga. Ok? Mm, då blev det bra igen. 

På natten kroknade Elin i förkylning och på tisdagen jag. Ont i halsen, hosta, förbaskat ont i magen, trött som tusingen, sovit middag, det är verkligen inte likt mig. Vräker nu i mig vitaminer mm för att komma igen. Var förbi Elin med färsk Aspö honung av bästa sort. (Tack Susanna och Dag för att ni håller mig med detta guld) Tillbaka får jag sedan en flaska dunderdricka innehållande honung och ingefära, dels. 

Annars mår jag bättre än på mycket länge. Dessutom många knutar i magen som lösts upp. Tex sonens boende. Han slipper bo på soffor, han slipper bo i sin kappsäck. Den 16 får han nycklarna till lägenheten 🤗😄👌 Han har börjat köpa möbler. Det enda han har kvar från förra lägenheten är sin säng. 

Ja, då börjar givetvis nästa grubbleri. Jag vet att jag är hopplös. Men om jag dör. Vad händer då? Antagligen blir han bostadslös igen. Åhhhhh vad jag önskar att jag hade obegränsat med pengar, då skulle jag lösa lånen på lgh, vips, så var alla problem borta.  

I söndags natt hade vi gäster i trädgården. (Ej dom på bilden)  Förbaskade svin 😡 Så idag ska jag försöka bygga pussel och se om jag kan få ihop gräsmattan igen.  

Nu ska jag skicka ut mina sjukskrivningspapper till alla som ska ha dom. Tror det blir 4 uppsättningar, som ska skickas iväg. Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk. Hur gör dom som inte kan, vet, orkar? 

*Det blir inget trädgårdsarbete för mig, somnade om och vaknade med drygt 38 i feber, munnen full av blåsor, och halsont. Hoppas av hela mitt hjärta att åtminstone febern är borta i morgon. Har ju lovat hämta prinsessor 😤*

Dag 917. Plötsligt händer allt och lite till.

Jag är så glad mig att jag höll min satta gräns när jag budade. Det är så lätt att tänka, men bara 10.000 till, bara en gång till.

Nej, envis som en röd gris, har jag bestämt mig så är det som hugget i sten. Vilket alltså betyder att jag har hoppat av ett antal budningar. Idag är jag så glad för det. Plötsligt så fanns den bara där. Typ ett inimini radhus i Årsta. En länga med 5 hushåll. Återvändsgränd, inga onödiga som åker förbi. En lite park utanför dörren. 100 m till kvartersbutiken. 50 m till bussen. Helt nyrenoverad. Nya köksmaskiner, tillochmed diskmaskin, och tvättmaskin. En veranda som är stort som ett dansgolv. 

Nicke är lycklig som ett barn på julafton och har redan börjat köpa möbler. Vi skriver och byter pengar mot ett iniminiradhus den 16/9. Var på banken igår och lyckades få till en riktigt bra ränta 🤗

Jag mår bra, verkligen bra. Har gjort det kanske 1 vecka nu. Sådär som jag mådde förr i tiden. Kan ha lite att göra med att jag startat upp en ny kur med kortison. Då mår jag bra. Andreas såg direkt på mig att jag gått upp 2 kg i vikt 😳 Jag fattar inte hur? Men det tog bara några dagar så hade jag rasat dom och lite till, inte bra. Noll och ingen matlust. 

När jag hade varit på banken gick jag till café Rogge och tog en vaniljlatte. Så hörde jag ett sabla liv utanför på torget. Bråk av något slag. Det drällde av, ja, jag vet inte vad jag ska kalla dom, men jag kan ta snorungar, skitungar, obehagliga trash som gör allt för att trackasera och skrämma folk. Drar runt med skallen gömd under huvan och dunjacka utanpå, skabbiga mjukisbyxor. Ett gäng på 10 st, vet inte om det är ett gäng eller 2. Det händer så mycket vidriga saker i lilla Strängnäs sedan ett par veckor. 3 personer har helt oprovocerat blivit nedslagna och misshandlade. Det är tydligen 3 st killar gömda under sina huvor och masker som tycker om att krossa unga kvinnors ansikten med att dunka stenar i det. På nätterna så går en man saaaakta över vägen när en bil kommer. Bilen blir tvungen att stanna, då kommer det ett gäng maskerade personer rusandes mot bilen. Personerna som råkat ut har haft sinnesnärvaro att snabbt som ögat trycka på låsknappen och dra därifrån, och klarat sig. Vad som händer med den som inte hänger med vill jag inte ens tänka på. 

Vad händer med min lilla fina stad. Vart kommer allt drägg ifrån? 

Ida är livrädd att möta dessa små äckliga kryp, så i veckan var vi på stan, då sa hon -att om jag ler mot dom, så slår dom nog inte mig. Men älskade lilla hjärta, dom rör inte dig! Men tusan vet, dom verkar ha väldigt klen tankeverksamhet. 

Så kommer då viktigaste frågan: VAR FINNS POLISEN? Eller har vi ingen i Strängnäs? Jag vet att svaret kan bli om man ringer polisen i natten att svaret kan bli, tyvärr, vi har ingen bil i Strängnäs. Tryggt. Det känns riktigt, riktigt tryggt 😡. Dom borde faktiskt befinna sig på torget där ligisterna håller till och rånar gamla tanter med rullator, dom borde visitera dom gång på gång på gång. Flera gånger om dagen. Dom ska störas, hela tiden. Men nej, någon polis ser man inte i Strängnäs. 

Igår sa jag till Göran - jag mår så bra, det är så skönt 🤗😃 Ofta kan jag se att jag behöver vattna blommorna, men jag orkar INTE, det finns bara ingen kraft, det går inte. Igår hade jag kraft, superkraft. Ändå hade vi för första gången den här sommaren  åkt ut med båten och sovit över på den. 

Sen kom det!

Det började med att magen började värka, hm. Ännu mer, hm. Började må lite illa, men va faaaaan, hm. 

Gjorde mig iordning snabbt som ögat och kastade mig isäng. Somnade tvärt.  Vaknade en lite stund senare då jag fick rusa ut till toaletten. Kräktes och kräktes. Kröp ner i sängen, somnade. Upp igen och samma procedur. Sen fick jag sova resten av natten. Jag tror det beror på att jag misskötte mig hela dagen igår. Ingen frukost, ingen lunch, middag kl 20 och så åt jag 2 barns med kanderade nötter. 

Jag är så glad att det var inatt, eftersom på lördag är det den årliga resan till Astrid Lindgrens värld. Den helgen är sjukdom förbjuden!

Har pratat med Försäkringskassan ang utlandsresor när man är sjukskriven. Jag vet inte om det gäller alla eller om det gäller mig som har en "Allvarlig sjukdom". Jag får åka utomlands hur mycket jag vill om jag håller mig inom EU, ska jag utanför så behöver jag ett intyg från läkare att lämna in. 

Dåså, beställde en resa till Mallis, igen. Köpte flygbiljetter och bokade in oss på In My Garden B&B. Ett par ifrån Mariefred som tydligen flyttat till Mallis och driver ett underbart litet B&B. Det kom ett medd från min Elin, hit ska du och Göran åka. Ja, då får det bli så 😘

(Allvarlig sjukdom enl FK =**betydande risk att dö inom fem år«** har nu bytts ut till **»betydande risk för mycket kraftig försämring inom fem år«.** Kul läsning, kul att gå under allvarlig sjukdom? NEJ)

Idag ska jag inte göra någonting. Jag ska inte träffa någon, vet inte om jag smittar 😷 Jag ska bara kurera mig. Har dessutom 38 i feber 😡

Dag 904. Dagen D är över

Dagen innan dagen D ringde Elin och frågade om Andreas hade ringt? Nej, det har han inte, men det kan bero på många saker. Han kanske just har kommit från Grekland och inte hunnit. Eller så är det inte bra och det vill han ta face to face. Eller så ser allt bra ut och det finns ingen anledning att ringa. Jag vet inte varför. -Ok, om han inte ringer under dagen tar jag ledigt från jobbet och följer med. Snälla, söta, älskade unge, du behöver inte. Inget utrymme för disskution. Hon skulle med.

Jag var orolig, för jag trodde att den här gången så........... ja, det kan inte vara möjligt att medicineringen fungerarar längre bara. 7 månader är medel. Jag läste lite i det nationella vårdprogrammet för Malignt Melanom, ingen munter läsning. Ca 2 av 100 lever fortfarande 5 år efter att man har fått diagnosen. 

Vi hämtade Elin och åkte till sjukhuset, fick vänta länge, efter ett tag kom en sköterska och sa att Andreas var försenad och det skulle dröja 45 min till. När han kom var han för första gången stressad, han brukar alltid vara lugn och ta sig tid. Att vara här en vecka/månad kanske inte är bra, han kanske ska hinna med alla sina vanliga patienter. Hursomhelst så såg allt bara bra ut, ingen förändring, inget nytillkommet i huvudet. Plan B finns.

Ren skär lycka 🙏

Måste berätta en sak som hände i fredags. Jag satt i bilen tillsammans med 2 st flickor i baksätet. Var på väg till Strängnäs. Jag ser i backspegeln hur en långtradare kommer närmare och närmare. Han lägger sig någon meter bakom mig, och så vräker han sig på tutan. Jag var skräckslagen. Om jag var tvungen att bromsa så skulle han krossa mig som en liten myra, min bil skulle vara platt som en pannkaka. Han var uppenbarligen mycket irriterad av att jag höll hastighetsgränsen som är 80, har har dessutom inte rätt att köra fortare än 80, och det visade han genom att skrämma oss. 

Yrkeschaufför ska han kallas. Enligt mig en riktigt usel sådan. Han borde inte få finnas ute på vägarna. Jag tog upp kameran och fotade honom, fibblade hit och dit med den, var säker på att jag inte skulle få någon bild jag kunde använda. Men, han såg uppenbarligen att jag fotade för då såg han till att öka avståndet till oss. Jag vågade inte låta Ida i baksätet fota, med tanke på hans usla humör.

Vi satte oss sedan och tittade på korten, ett par på mitt hår, nej, tyvärr inget som kunde användas. Men säger Ida då, titta på kortet med backspegeln, och där fanns det 😄 Om man förstorade och vände på kortet så såg man hans reg nr klockrent 👍 

På kvällen gjorde jag lite detektivarbete. Hittade firman han jobbade för, hittade telefonnumret till VDn och ringde. Telefonsvarare, jag berättade att jag ville diskutera en av hans chaufförer och bad honom ringa mig. Han ringde inom 15 minuter.

Jag berättade om incidenten, och jag kan lova att det var en upprörd VD som omgående skulle ta tag i detta och sedan återkoppla till mig. Han tackade mig flera gånger 😄

Dagen efter kom ett mail, det var VDn. Han hade nu noggrant kontrollerat upp den här chauffören, det var en vikarie som körde för dom i semester tider. Han var omgående bortplockad från företaget och fick aldrig köra för detta företag igen. Han skulle även ta denna incident med killens egna chef. VDn berättade att dom kan kontrollera hur fort chauffören har kört mm, mm. Allt finns loggat. Han tackade mig återigen för hjälpen 👌😃 Det finns inget mer skrämmande än en långtradarchaufför som lägger sig exakt bakom min bil, hänger sig på tutan, jag har tillochmed varit med om en chaufför som låg bakom mig och hela tiden blinkade med helljuset för att skrämma mig, samtidigt som han tutade. Hädanefter är det kameran som gäller. Jag har fått nog av idioter till långtradarchaufförer 😡

I två dagar har jag nu budat på en lägenhet. Men la mig när jag kom till min gräns. Nu har vi ett nytt objekt som har visning på söndag. Nicke har så mycket jobb och beställningar så han gör inget annat än jobbar. "Allt annat" säger han, snart till 😘

Har fått rekommendation att spraya mina fötter med silvervatten, likaså munnen med. Jag måste verkligen säga att det hjälper. Tack Anna ❤️👌Jag vet att det finns olika åsikter om silvervatten. Men när inget annat finns kvar att testa, då är jag inte rädd för att pröva okonventionella saker. Mina blåsor har torkat, sårskorporna håller på att ramla av, inga nya blåsor visar sig för tillfället. Det är svårt att förklara vilken underbar känsla det är. Har man inte haft en fot full med ett 20 tal vätskefyllda blåsor, ca 1 cm stora, mellan tårna, ovanpå tårna, under tårna, under fotsulan, ovanpå foten, som dessutom kliar mig till vansinne. Då är det omöjligt att förstå 🤔 Min böld vaknade till liv för 3dje gången 😡, det blev silvervatten kan jag lova. Bölden blev chockad och gick tillbaka igen 😅

I morgon är en fest som jag så oerhört gärna skulle vilja gå på, mitt gamla gäng från 70 talet samlas. MEN jag vågar inte gå 😭När jag för en gång skull inte är sjuk, inte har feber, inte har huvudvärk, och dessutom är så infektionskänslig så bara en baccilusk ser mig så går den till anfall. Då finns det bara ett val. STANNA HEMMA😷😩

Dag 899. Svarta hålet veckan

Det är onsdag morgon och jag sitter på röntgenavdelningen och tvingar i mig 1 och en halv liter vatten. Jag som är en stor vattedrickare mår illa efter att ha tvingat i mig en liter. En halv kvar  :-( 

Annars mår jag bra, igår inte. Elak huvudvärk. Nu visar det sig snart om min doktor beställt röntgen av mitt huvud också. Hoppas det, för är det något jag har blivit så är det hypokondriker. En helt ny egenskap för mig. Jag känner cancer överallt. Ont i huvudet, ja då är det nog cancer. Knölar som slår upp här och där ibland, cancer så klart. Blåsorna på tårna vet jag inte vilket fack jag ska placera i? Jo, det gör jag visst. Det är biverkningar. 

Inne i röntgenrrummet började jag frysa så jag skakade. Hon kunde inte sticka mig i armen för jag kunde inte vara still. Dom fick lov att öppna 2 påsar med filtar och stoppa in mig i. Vet inte vad som hände denna gång? Efter röntgen var jag så trött, så trött. Jag hade tänkt åka ner på stan och ta en vaniljlatte och morotskaka som jag brukar. Det var bara att tänka om. Helt omöjligt att göra något annat än att åka hem. Doktorn hade lagt till röntgen av huvudet! Så kan jag åtminstone få veta att det inte är cancer, utan något annat. Typ, trolig spänningshuvudvärk.

Tog mig hem utan att somna, fick stanna 1 gång och lufta mig, hemma la jag mig i hängmattan, stoppade in hörlurarna med P1, så bäddade Göran in mig i en filt. Millisekund och jag sov, sov och sov, mest hela dagen. 

Igår åkte Elin, jag och tjejerna åkte till sagostigen igår. Tyvärr. Det var något så överdjävlig med getingar så jag har aldrig sett maken. Jag la filten på gräset och bums var där ca 15 getingar som krälade runt, jag hade inte ens tagit fram fikat?

Tänkte att jag lagt filten på ett jorgetinbo, men nja, dom är så, aggressiva så då hade vi genast blivit stugna. Nåväl flyttade på filten, hjälpte inte, ropade på tjejerna som var hungriga, så vi försökte ta fram fikat. Flyttade runt och släpade på filten X antal gånger, sen gav vi upp. Vi gick till bilen. På parkeringen satt hälften av besökarna vid sina bilar och fikade? Där fanns inga getingar?

När vi kom till stället där man betalar så stannade jag bilen och försökte prata med damen som tar betalt. Jag sa att jag tyckte nog att dom borde varna gästerna för att det är fruktansvärt mycket getingar där. Är man allergisk så ska man nog vända där. Hon blev fruktansvärt arg och mycket otrevligt. Men det är klart, varnar man, ja då kan man ju gå miste om inträdespengar. Vi var väl där ca 1 timme, för det betalade vi nästan 400 kr. 

Igår, som vanligt har jag tappar dagar så mådde jag bra. Både Ida och Alma sov över. Dom har så vansinnigt kul ihop. Toppen är på kvällen när vi åker ner till badet och tjejerna kastar sig i vattnet. Charlie, som vi är hundvakt åt blir helt förtvivlad. Han vill ha alla i "familjen" samlade. Så när tjejerna är i vattnet och Göran och jag på stranden mår han inte bra. Men nu har vi hittat en stor pinne som vi kastar i vattnet som han slänger sig i efter. Mulle talade om att Charlie inte tycker om att simma/bada, jag har skickar över en bild så nu har hon fått lära om. Han fullkomligt älskar att bada  :-D 

Den här veckan är den stora, svarta hemska hålet veckan. Ångestveckan. Förtvivlad över allt veckan. Tiden mellan röntgen och röntgensvar. Att ha tjejerna här är toppen. Det finns ingen tid för mig själv, ingen tid att gå och grubbla, varken på det ena eller det andra. 

Idag, fredag säger almanackan, tog vi sovmorgon. Jag väckte tjejerna 10.15. Själv vaknade jag med feber. 38. Får se hur länge jag orkar, men töserna är ju inte till något problem så det ska nog gå bra. 

 



Dag 895. Vaknar i Linköping

Har bott på hotell inatt. En miniutflykt. Fast en dyster sådan. Var på begravning igår. En av Görans bästa vänners fru har gått bort. Det gick så fruktansvärt fort. Hon åkte till sjukan med lunginflammation. Där upptäcktes flera saker och 2 veckor senare fanns hon inte längre. En sådan fruktansvärd chock. 

Jag trodde att jag skulle klara av att följa med med, jag kände inte M speciellt bra, men ville följa med för Görans väns skull. Visa respekt. 

Det gick inte alls. Det enda  jag tänkte på var att nästa gång kanske det är jag som ligger därframme i en vit kista. Det kanske är mina vänner och min familj som sitter längst fram. Så tårarna började spruta, inget papper hade jag, så jag fick sitta och snora med min schal. Det var otroligt vackert, och underbar musik, men en mardröm för mig. 😭 Så här i efterhand, jag borde inte ha åkt.

Min huvudvärk blev inte bättre för att fatta mig kort 😫

På kvällen gjorde vi Linköping, snabbt gjort, hittade en grekisk restaurang, där vi åt en god middag. Sen var det rummet som gällde. Jag hade tänkt kika i några affärer innan maten, men det blev jag blåst på. Allt stängde 7. 

Som vanligt vaknade jag med feber. Nu skiter jag i febern. Allt under 38 är från och med nu inte feber. Huvudvärk? Ja!

Drog oss hemåt, jag sov, som vanligt. 

Väl hemma så kom Mulle och Agnes med Charlie. Vi ska vara hundvakter en vecka. Samtidigt var vi bjudna på fest men jag ansåg att det är inte ok att gå hemifrån eller ta med hunden innan den gjort sig hemmastadd. Alltså fick jag vara hemma. Göran lovade att komma hem vid 23 tiden för då behövde hunden gå ut. Vaknade ca 00.30 ingen hemma. Så det var bara att ta på kläderna och gå ut med hunden. Arg på en skala= 8. Ledsen på samma skala= 10. Han kom hem samtidigt som jag och doggen kom hem. Sen var hela dagen efter förstörd. Jag var ledsen och grät mest hela tiden och så var jag var besviken och så förbannad på mig själv som bär mig åt så. Kanske mest för att jag förstår honom. Självklart är det underbart att komma iväg och träffa glada, skrattande människor. 😄 Hur djävla kul på en annan skala är det att alltid gå här med mig som antingen har feber, är sjuk eller gråter. Fast jag försöker verkligen att hålla humöret uppe, jag gör allt i min makt för att vara glad. Göran säger att han älskar att gå här med mig. Han älskar att komma hem och jag är på plats. Han blir glad. 

Det är bara så förbaskat svårt att ta till sig det 🙉  Jag måste verkligen jobba lite med mig själv hör jag när jag skriver. Jag måste lyssna på vad han säger och ta till mig det 👍. Alltihopa beror nog på att jag är rädd, rädd för allt känns det som. Så fruktansvärt skiträdd, det är jag det 🙀

På onsdag är det dax för min röntgen igen. Har tappat räkningen. Rädslan lämnar jag på sjukhuset denna gång tror jag. Ska ivarjefall försöka. Avslutar besöket med ett toabesök, där spolar jag ner all ångest och rädsla. Är så trött på den. Jag kan ju inget göra ändå, än att vänta och se vad som händer. 

Så kommer jag ut därifrån glad, lugn, positiv och harmonisk❣ Alla blir nöjda och glada. Ja, så får det bli!

Har just fått ett meddelande ifrån en kvinna med samma skit som jag, en ny väninna, vi ska försöka träffas. Hon är i ungefär samma ålder, men, hennes cancer är så mycket mera spridd än min. Hon har metastaser i båda brösten, maghinnan, skelettet, lungorna och några fler ställen. Jösses, min spridning känns som en droppe i havet. Om det nu gick att jämföra, vilket det ju inte gör.

Idag ska jag tillbaka till vårdcentralen och få min fot omlagd. Tycker det ser ut som att jag håller på att tappa tårna. Bilderna gör sig inte rättvisa. Lilltån är nu som en enda stor blåsa. Dubbel storlek. Inte lätt med skor inte 😡