Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1052. 60 års kalas

Den här nyårsafton skulle vi bryta alla traditioner. Vi skulle på 60 års kalas hos goda vänner. Oj, vad jag såg fram emot den kvällen. Jag skulle dansa med min man. Det har inte hänt nu på 3 år. MEN så kommer ett sms. Värdparet är sjuka. Stackars krakar. Jag kan bara tänka mig vad dom redan har lagt ner jobb på festen. Tänk att ta beslutet, vi måste ställa in. 

Så det blir en nyår som en nyår alltid är för oss. Vi blir hemma. Min IdiPidi skrek av glädje ❤️

För 2 år sedan köpte jag 2 st smoothiemaskiner. Den ena behöll jag. Riktigt bra och dyra. MEN den ena har nu gått sönder, en plastring som spruckit. Jag åkte till Elgiganten för att fråga om det går att köpa endast plastringen. Nej, då måste man byta hela glasflaskan. Men det var inga problem för vår del. Maskinen hade 5 års garanti??? Så om några dagar får jag åter igen göra smoothie. Dessutom fanns det visst plastringar som reservdel, upplyste nästa personal om. Helt galet att kasta hela glasdelen för en plastring. 

Förutom en mindre förkylning som tyvärr ger munnen full med blåsor så mår jag bra. Otroligt egentligen. På juldagen när sonen åkte hem för att jobba på en fest, så kroknade han i bilen, sådär bara. Blev varken fest eller jobb, det blev hög feber och en förfärlig hosta. Ändå lyckades han inte smitta mig 😷

Det känns inget vidare att då sitta hemma och veta att där ligger mitt barn utslagen i sängen, utan något i kylskåpet. Jag vill handla och åka upp till honom och lämna över en kasse mat via dörröppningen. Han var till doktorn igår och fick veta att han har åkt på influensan. Men han har varit med om det mesta, så han släpar sig till affären och handlar. Så ser ni en mager krake, med ansiktsfärg mycket blek ute och går, så är det min son. Han fick en juicemaskin i julklapp av sin syrra, den lämnade han här, kunde inte släpa på den. Just den maskinen skulle han behöva nu gör att få i sig lite näring. 

Igår läste jag den dummaste, mest korkade inlägg i DN som jag någonsin sett. Mannen som skrivit den lever kvar i dåtid eller så är han fullkomligt korkad. Han vet ivarjefall inte vad han skriver om. OMG 😳 

Jonas Mosskin, psykolog, organisationskonsult och frilansskribent

Vad säger man? Snälla människa, kliv ut i världen och se dig omkring. Den har tydligen förändrats en del sedan din barndoms dagar 🙄 

Dag 1045. Dagen före........

......... min 3e dopparedag sedan jag blev sjuk. Det är 3 mer än vad vi trodde att vi skulle få fira tillsammans. Ärligt så trodde vi nog alla att jag inte skulle få vara med och fira jul någon mera gång. Då 2014. 

Idag 2016, känns allt annorlunda.

Vi känner oss alla mycket tryggare eftersom min medicin tar så otroligt bra på mig. Det känns som ett sådant där spel på Grönan, där det hoppar upp grodor ur hål och man ska slå på dessa hårt med en klubba. Så tänker jag mig min medicin, den bankar skiten ur metastaserna, dör gör dom inte, men en rejäl smäll så den håller sig lugn, still och fin.

Om min kropp bara orkar med medicinen, den sliter ner min kropp bit för bit, så kör vi 3 år till. Till att börja med!

Veckan har inte varit något vidare. Faktiskt underbart vs urusel. Började med att mor var jättesjuk, över 39 i feber och hade nästan omöjligt att andas. Men nejdå, hon skulle INTE till sjukhuset, jag fick inte ringa 1177. Vi var rejält osams. Dagen efter blev hon inlagd på lasarettet. Idag, fredag är hon fortfarande inlagd. 

Dessutom har jag mått riktigt taskigt. Tröttheten höll på att slå omkull benen på mig. I tisdags sov jag hela dagen. Tvingade mig upp ur sängen vid 11 tiden, klädde på mig och satte mig i fåtöljen och somnade om igen. När Göran kom hem vid 16 tiden hade jag sovit mest hela dagen. Vi bytte om till träningskläder och så åkte vi till Enköping för att träna på gymmet. Jag var så trött att jag satt och blundade när jag körde dom olika stationerna. 

Min färg i ansiktet var läcker gråvit och ögonen hängde på halv stång, dessutom var jag var så fruktansvärt yr. La mig och sov vid 20 tiden. När Göran skulle krypa ner ruskade han på mig - Marie, hur mår du? Ähhhh, jag vet inte, vadåra? Du sitter upp och sover med lampan tänd? Troligen hade jag somnat innan jag hann lägga mig ner. 

Jag sov i 14 timmar i ett sträck. 😴💤😴💤

Dagen efter var det besök hos kuratorn, Göran väntade utanför, han hade hittat på en överraskning till oss som vi skulle iväg på. Vägen gick mot Västerås där vi tog in på hotell. På kvällen hade han bokat bord på restaurang Frank, det var en upplevelse. Det fanns ingen meny, man fick bestämma sig för kött, fisk eller vegetarisk. Rekommenderas varmt, ta med tjocka plånboken 😳 Tack min älskade make, överaskningar gör livet värt att leva❤️

Upp tidigt på morgonen för hemfärd, jag skulle byta om för att åka på lunch med mina underbara kollegor. Jobblängtan slog till med full kraft 😫 Tillbaka till Strängnäs för att hämta tjejerna för en fika på cafe Prinsen. Sen fanns ingen mer kraft än att åka hem och sova igen. 

Återigen trött ända in i märgen. Då kom Göran på att jag har nog en släng av fatigue. Klockrent, givetvis är det så. När man är så trött att man sitter och gråter en hel kväll egentligen utan anledning, då är det något som inte stämmer. Så är det ju. Det stämmer inte. Jag har cancer, jag har en kropp som inte har hälften av mina gamla krafter, när det dessutom varit aningen för mycket, ja då säger kroppen ifrån på skarpen till slut. Inse!

I morgon, själva julafton kommer våra 3 st 27 åringar, storasyrran med familj kommer på kvällen. Alltså blir mest hela dagen lugn. Juldagen blir lite häftigare, då firar vi återigen julafton, denna gång med syrran med familj samt Elin med familj. 

Igår var mina flickor här och gjorde julgodis. En alldeles fantastisk kväll. Jag sover aldrig så gott som jag gör när jag har en större prinsessa som ligger och drar i mina korkskruvar när hon ska sova. 

Idag var sedan bästa dagen på länge. Jag var barnvakt till båda Sessorna, föräldrarna åkte och inhandlade sista julisarna. Helt underbart. Vi spelade spel och Lovis fick göra pannkakor helt själv, vad gör väl lite kladd 😀. 

Vi 3 tillsammans= 10 i topp ❤️❤️❤️

Dag 1035. I huvudet!

Var cancern än suttit, så hamnar den i huvudet till slut!

Så är det! Jag har varit på rehab i 4 dagar. 11 tjejer med olika cancersorter. Dom flesta färdigbehandlade. Jag var den som stod mitt i skiten, jag var den som vet att min cancer inte kommer att lämna mig. Men hur frisk man än har blivit så stämmer första raden så bra. Det spelar ingen roll om du blir friskförklarad. Så fort du känner en knöl här eller där, får ont någonstans osv. Ja, då tror huvudet att cancern är tillbaka! Det var något vi alla hade gemensamt. 

Frötuna gård. Rehab betald av cancer och rehabförbundet. Jag kan bara säga STORT TACK för en fantastisk vecka. Den gjorde så gott. Bara det att prata med personer som vet exakt vad man menar, utan att behöva förklara. Som talar samma språk. Bara det gjorde allt så enkelt. 

Det har varit en tuff vecka, jag som i vanliga fall sover drygt 10 timmar/natt, satt nu och gjorde mindfulness kl 08 på morgonen i en vacker liten stuga där solen gick upp över oss. Det har varit samtal. Enskilda. Små grupper. Stora grupper. Allt för att blanda lite, eftersom en del personer lätt tar över och pratar hela tiden, och andra har svårt att prata, och får då alltså inte en syl i vädret. Men allt detta hade ledarna ganska bra koll på.

Jag är inte så mycket för att prata. Men det gjorde jag här, jag pratade både i grupp och enskilt. Det blir enklare när jag inte behöver förklara utan alla vet vad jag menar. 

Det har varit så otroligt mycket skratt, ett gäng kvinnor som antingen setat eller sitter mitt i skiten kan verkligen släppa loss och skratta. Givetvis har där varit tårar också. 

Den häftigaste upplevelsen var när jag tog behandlingen Shiatsu (Shiatsu kallas ibland för "akupunktur utan nålar" och syftar på att vi arbetar med samma meridiansystem som i akupunkturen. Ordet shiatsu är japanska och betyder ungefär ”fingertryck) Man ligger på en madrass i ett varmt rum. Jag försöker inte förklara mer, det måste provas. 

När min behandling var över, befann jag mig någonstans mellan dröm och verklighet. Jag tackade och gick ut ut rummet, men så ångrade jag mig, gick tillbaka och knackade på dörren. När han öppnade dörren så frågade jag helt enkelt om han hade känt något speciellt med min kropp? Han tittade på mig ett tag, funderade nog om han skulle eller inte skulle ta upp vad han upptäckt. Kom in och sätt dig sa han tillslut. Så berättade han vad han hade arbetat mest med på mig, han berättade var i min kropp som jag inte mår bra. Han berättade exakt var mina metastaser och tumörer finns. Allting är bara helt overkligt. Han hade ingen aning om någonting hos mig innan vi träffades. Han visste absolut ingenting 😳

Efter behandlingen hade jag en timme för eget bruk. Jag tog min bok och la mig på soffan i hallen i den stora Herrgården. Somnade tvärt. Folk kom och folk gick, jag var helt utslagen. Blev väckt till middagen. 

Maten ja, jag har ätit mer denna vecka än jag gjort senaste kvartalet. Trodde att jag hade gått upp massor. Men maten är ju så förbaskat nyttig, så nej, vågen hade inte rört på sig. Men däremot så var jag så otroligt mycket piggare än vanligt 😄

En sak som jag lärt mig är att: jag måste lära mig att säga nej, jag måste lära mig att välja ut och sålla bland alla "att göra" Prio 1 är barnen/barnbarnen/maken dom ger energi, glädje och massor av kärlek. Dessutom måste jag lära mig att välja bort energitjuvar, dom är bara så onödiga. Känner jag att jag inte orkar så måste jag våga säga NEJ. 

Göran hämtade mig. Vi skjutsade 2 av tjejerna till centralen i Uppsala. En del människor får man en speciell relation till, och det fick jag till en underbar kvinna. Det bara kändes så naturligt och riktigt i hennes sällskap. Förmodligen var vi ganska lika, ungefär samma värderingar och tankesätt, och dessutom något som inte går att förklara. Jag fann hur som helst en sådan tjej. Bara så underbar. 

Pratade med Ida på hemvägen, jag skulle eg ha varit barnvakt för föräldrarna skulle på julbord. Nu var halva familjen sjuk, så julbord fick dom drömma om. Självklart ville min Sessa komma hem till oss. Självklart åkte jag och hämtade henne. Göran var på herrmiddagar så vi fick en tjejkväll. Lyckan var fullkomlig ❤️

En dag i bilen förra veckan kom den. Frågan. -mormor, har du cancer? Då gäller det att vara på helspänn, det gäller att svara rätt och innan jag svarar måste jag tänka ut vad nästa fråga kan bli. Ja, mitt hjärta det har jag. Hon vet egentligen inte vad cancer är, bara att det är en farlig sjukdom. Jag förklarade att det finns massor av olika cancer. En del farligare än andra. Att dom flesta går att bota. 

Jag berättade att min cancer heter malignt melanom. Det börjar oftast med ett sjukt födelsemärke som man tar bort. Sen kan det hända att cancern kommer tillbaka, fast man har tagit bort födelsemärket. Som det har gjort på mig. Jag har ju fullt med elaka pluppar i kroppen. För att dom inte ska växa och bli större så måste jag äta den elaka medicinen som gör mig sjuk. Hon berättade om en flicka i hennes ålder som fick  cancer, men hon dog. Jag sa att cancer är elak sjukdom, men oftast går den att bota. Sen satt hon tyst, jag väntade på  frågan som jag är livrädd för, frågan som jag inte vet hur jag reagerar på, frågan som kanske slår undan benen för mig och jag kanske tappar fattningen. Frågan kom aldrig!

Har nu levt som jag försöker lära. Göra det jag helst av allt vill göra 🤗 

Har hunnit med Lovis gymnastikuppvisning  

Igår kväll var Göran och jag på Idas luciafirande i skolan. Jag får bita ihop så käkarna knakar för att inte börja gråta. Min IdiPidi ❤️

I morse ringde klockan 5 som vanligt, tog mina piller och gick genast upp och satte på kaffe. Dags för nästa Luciafirande. Den här gången utomhus på dagis. Finns det något sötare? Nej, troligen inte. Dessa barn kan mindfulness, dom kan fullkomligt koppla bort omgivningen och befinna sig helt i nuet. Solglasögon kan man inte ha i mörkret, men eftersom det är kallt så kan tårarna rinna av kylan! Jo, så är det 😄 Fotografering förbjuden ☹️

Nu är klockan halv 9, jag har krupit ner i sängen igen. Ska sova igen någon timme. Sen ska jag hämta Ida och vi ska göra pepparkakshus 😂