Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från januari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1077. 10 i topp läkare

Eftersom ingen ringde mig igår så skrev jag ett meddelande på mina sidor och bad att Antonis skulle ringa upp mig. Det gjorde han redan kl 10. Han var inte glad över att sköterskan inte ringt upp på min tid igår.

Han skriver ut nytt recept som jag kan hämta ut. 😄 Nu kanske jag äntligen kan få bli pigg igen? 

Jag mår uppenbarligen inte bra. När jag hade pratat med Antonis så somnade jag om igen. Klockan 12.00 kom Göran hem och hittade mig sovandes. Han väckte mig och talade om att nu blir han orolig! Mm. Han återgick till jobbet och jag somnade om igen. Den här gången till 13.30. Då ringde sköterskan och ursäktade att hon ringde tidigare, jag hade fått telefontid till 16.00. Jag sa att allt är klart, eftersom ingen ringde upp mig igår  så skrev jag ett meddelande, så Antonis har redan ringt mig. Jag är övertygad om att hon fått en tillsägelse. Hon var mycket trevlig, och undrade om det var något jag behövde? Nej tack, jag har allt jag behöver för tillfället 😂 Slutet gott, allting gott. Nu måste jag kliva ur sängen och åka in till stan för att hämta ut mitt penicillin! 

15,5 timmar är INTE normalt att sova 💤😴💤

Dag 1076. Utvilad och pigg

Skulle inte tro det. 

På torsdagen ringde min doktor och frågade hur jag mådde. Nu när han hade fått provsvaren såg han att jag hade fått fel penicillin. Då klarnade mitt liv en aning. Jag gick alltså runt med en skaplig infektionen i kroppen fortfarande. Inte ett dugg konstigt att jag var trött, så ända in i skelettet trött. En förklaring på varför jag inte kände mig glad och hade så lätt till tårar. Jag kände inte igen mig själv alls 😳. Jag skulle höra av mig när jag kom hem.

Det gjorde jag i morse, men ingen har ringt upp mig än? 20.58. Nytt försök i morgon alltså. 

En av dagarna hade vi bokat in oss på en utflykt. Som vanligt somnade jag så fort jag satte mig ner. Vi skulle gå 1 km i en tunnel som var 7 km lång, då var man framme vid vattnet. Vi gick ner en bit och stannade till, jag kände mig olustig. 

Sedan gick det rakt ner, trångt, man var tvungen att gå duckad, ju längre ner vi kom, desto svårare blev det att andas. Vi stannade till en sväng till, jag tyckte jag såg fladdermöss och hela taket full med träck. Där och då tog luften slut. Flåsade till Göran att jag måste vända, han förstod, men jag ville inte att han skulle avbryta, jag klarar mig själv tillbaka upp, väste jag.

Vände och stapplade tillbaka upp i luften och ljuset. Jag överlevde. Men det var riktigt obehagligt. Vi fortsatte utflykten med stopp här och där. Jag sov hela tiden vi befann oss i bussen. 

Det var inget överflöd av sol, ej heller värme så vi tillbringade högst några timmar vid poolen på hela veckan. Däremot så gick vi mycket. Men det var ett skönt miljöombyte 🤗 Hemfärden började fredagens morgon 10.30 trodde jag. Så jag jagade ut Göran med väskorna till entrén. En buss kom, jag ville gå på, inte Göran eftersom det inte var våran buss. Jag hade alltså jagat ut min make 1 timme för tidigt, vi skulle inte bli hämtade förrän 11.30. -Men varför sa du inget?

Jag hade bestämt att jag skulle hålla mig vaken tills vi var uppe i luften och man fick spänna av sig bältet igen. Då tog jag sats mot toaletten. 

Somnade sen omgående. Blev väckt till maten och somnade sedan om igen när vi gick ner för landning. 

10/10 att komma hem. Åkte in och hämtade Ida vid 17 tiden på lördagen. Då skulle hon sova här. När det närmade sig läggdags, alla var klara så skulle jag bara ner och hämta en mugg, när jag kommer tillbaka så sitter hon i trappen. - Men lilla vän varför sitter du där och väntar, in i goa sängen med dig! - Nej, vet du mormor, ❤️ jag är så rädd att du ska svimma och att ingen hör dig 😭 -Men lilla barn, jag har väl aldrig svimmar förr? Nej, men tänk om du gör det! 

Troligen tänker hon på vår bilfärd när jag fick blodsockerfall. Eller så har hon läst eller sett på tv?

Det lilla barnet har full koll på mig. Hela tiden. Hon ser allt som händer och hör allt man inte tror! Har nog aldrig träffat på en så omtänksam 9 åring. 

Sen drog vi till affären. Ida läser från recept i min mobil och går och plockar efter den. Plockade upp en lite syster som blir överlycklig när vi kommer. 

Hem och stekte amerikanska pannkakor tills brandalamet gick 😱 Då vet vi att det fungerar 😂

Idag, vid 9.30 ringde jag onkologen, fick en uppringningstid vid 2, somnade om tills Göran kom hem på lunch och väckte mig. Då hade jag sovit i 13 timmar. Skickar nu istället ett meddelande till onkologen om att jag vill bli kontaktad i morgon bitti. 

Vill nu bara bli frisk och pigg och glad igen!

Dag 1070. Lanzarote

På torsdagskvällen åkte vi till ett hotell i närheten av Arlanda, minns aldrig vilket. Hade fortfarande feber, mådde skräp 😤 men påbörjat pencilinkur. Vi gick upp kl 05 för att vara på Arlanda 06. Det är för tidigt för mig, jag går upp, åker iväg, men kraschar, förr eller senare. Det blev ungefär mitt i flygningen. Jag somnade medan vi lyfte, vaknade efter halva tiden kanske av att jag var i AKUT behov av toaletten. Självklart satt jag längst in. Helvete. Matvagnen på väg, några rader framför oss. Sa till Göran och damen bredvid honom, ursäkta, men jag måste på toaletten NU. Kan du vänta ett tag så vi kan få vår mat först blev svaret. Förbannade idioter 😫 Säger jag NU så menar jag INTE snart, om en kvart eller så. Då brast det 😭 Då fattade min man att jag menade NU! Jag bad honom och damen att fälla upp sina bord så jag fick kliva över dom på sätena. NU! 👿 Flygvärdinnan hade en något snabbare handlingsförmåga än mina grannar. Hon såg att jag var ledsen och att det var akut. Hon drog undan vagnen åt sidan och vinkade förbi mig. Tack underbara, förstående människa 🙏 Kröp sedan upp i min stol igen och somnade om. 

När vi sedan skulle hämta våra väskor så måste jag på toaletten igen. Alltid. Efter det tappar jag bort Göran. Har nu hänt 2 gånger alltså en vana numera. Gick ut, gick in, ut igen, hittade tillslut en person som det stod TUI på och frågade henne efter vår buss. Jösses, det var minst en halv km att gå. Där hittade vi varandra igen. Allt gott. Not. 

2 dagar senare skulle Göran vandra upp på vulkanen, då tänkte jag ta en promenad till stan. Det tyckte inte han, min make. Eftersom jag nuförtiden tiden har en tendens att gå bort mig och inte hitta tillbaka. 

Han gick iväg. Jag gick iväg, åt höger. Gick ca 2 km, letade efter en affär jag hade för mig att jag sett där. Det var fel. Gick tillbaka 2 km, missade grindarna till vårt hotell, så jag fortsatte mot stan. Upptäckte jag efter ett tag, då hade jag kommit så långt att jag likagärna kunde fortsätta gå, ca 4 km. Väl där ringde Göran och undrade var jag var, han var klar med sin promenad utmed vulkanen. Hm, i stan, men jag är på väg hem nu, kanske tar en taxi. Stannade på ett fik, tog en kaffe och lånade toaletten innan jag började min färd hemåt. Ringde Göran och sa att jag hade stannat och fikat. Säkrast att avlägga rapport. Jag gick hem, alltså 4 km till. 12 km. 😫 Det är INTE vad min kropp tål, speciellt inte med en infektion i kroppen. Jag vill och tror att jag kan så mycket mer än jag fixar. Just då går det bra. Sen kommer straffet. 2 dagar efter promenaden hade jag behövt permobil. Kunde inte gå 😱

Det som skrämmer mig mest av detta är att han, min make har rätt. Mitt minne har blivit uruselt. Det gör mig fruktansvärt rädd. Jag vet ju om det, vilket dessutom gör mig stressad, och då tappar ännu mer minne. Ibland måste jag till och med vrida till en mening så att jag slipper använda ordet som jag tappat, snyggt, så det inte märks 🙄

O

Nu måste jag sova. Igen. Somnade 2 timmar på eftermiddagen 😏 Sen, i morgon ska jag skriva om berättelsen när vi skulle på utflykt. Suck 

Dag 1063. Neeeej Nejjjjjjjj

Faaaaaan! 39,8 i feber inatt! Nu är frågan kommer vi iväg eller inte? Tack och lov ska jag till min sköterska på onkologen för provtagning, nu får dom kalla in jourläkaren för att kolla upp mig! Jag har mått riktigt risigt ett par veckor nu. Hosta, huvudvärk, ont i halsen, och fullt med blåsor munnen. 

Gårdagen började som en vanlig dag. Vrålförkyld sedan lång tid tillbaka. Petade i mig några piller som gör att jag känner mig ok ett tag. 

Kl 14 hämtade jag IdiPidi, hon var så glad och på ett strålande humör. Hon hoppade in i bilen och sa att idag ska vi leka att jag är mamma och du är min dotter. Jaha, ok 😳

Så nu åker vi till affärern, jag ska handla en del. Hon letade upp ett recept på min mobil. Hon gick och plockade i korgen, jag fick inte titta, men om jag betalade vore det bra 🤔

Färdighandlade drog vi till dagis och hämtade Lovis. Ida berättade om leken och syrran var på 😂

Hemma åkte bunkar fram, varsin, och sen gjordes det smet. Jag fick inte hjälpa till. När smeten var klar så började Ida göra amerikanska pannkakor, så även Lovis. Vi gjorde en sats till så att den skulle räcka till middag👍 Dom smakade verkligen mums!

Så sa Ida att jag är så glad idag. Det är nästan så det är jobbigt, för jag ler hela tiden, och då kan jag inte äta 😘 Sen visade hon mig en dikt som hon har skrivit "världens bästa familj" Oj, vad jag fick hålla ihop för att inte tårarna skulle börja skvätta eller öppna sig som ett vattenfall. Hon förstår inte än varför man gråter när man är glad ❤️ "Mormor var bääääst.............. och jag älskar att vara hemma hos mormor och bonusmorfar Göran" Så förklarade hon att när man skriver en massa prickar, då betyder det att men menar det ordet flera gånger. 

Det högg till rätt i hjärtat, som bara smälte. Det är det goaste och finaste man kan få höra, samma känsla som när lillasyster kommer med sina magra armar lägger dom runt halsen och kör in händerna i mitt hår och säger -jag älskaj ditt hår mojmoj ❤️❤️❤️ Otroligt att två så små varelser kan göra mig så gott. Fina Älskade. 

Jag åkte iväg till onkologen, hur mår du då, frågade Marie? Som jag ser ut blev svaret. Då bör du nog träffa en läkare! Det var en kvinna som hade jouren, jag vill inte ha en kvinna. Jag har aldrig haft en kvinna, annat än den gången som jouren ringde ang min medicinlista, hon tänkte ändra i den, vilket jag inte ville, men det lyssnade hon inte på. Jag visste att jag skulle träffa Andreas veckan därpå, och han ändrade tillbaka.

 Jag såg att min andra läkare var där, men han gick iväg på en rond, men jag satte mig för att invänta honom. Marie hade nog förvarnat honom, för när han kom tillbaka sa han att jag ska snart kalla in dig 🙏. Tack, tack, tack 😄

Jag fick förklara hur jag mådde, om min feber, och allt annat som jag inte orkar rabbla.  Sen lyssnade han på mig. Han talade om att han tänkte skriva ut pencilin, inte det jag brukar få, utan ett som tar lite mer än bara luftrören. Jag tror att det är exakt det jag behöver. 

Så kom vi att prata om mina blåsor jag har dom dels på tungan och ibland i hela munnen, jag har ju absolut ingen matlust, men dessa blåsor gör att jag helst inte äter något alls eftersom det gör så satans ont att äta 😡 Så han skrev ut bedövningsvätska  som jag ska gurgla mig med. Så talade vi om min vikt. Då brast det och jag började gråta 😭 Från i julas har jag gått ner 5 kg. Min stackars läkare blev helt förtvivlad, han visste nog inte hur man handskas med en 56 årig kvinna som gråter för att hon väger för lite, det brukar vara tvärtom. "Men snälla du" då skriver jag ut kortison så tar du en kur på semestern och förhoppningsvis blir du både hungrigare och piggare. 

Hur kan jag ha haft sådan tur. 2 st helt fantastiska läkare som pysslar om och har koll på mig 😘 Känner mig fullkomligt trygg med båda två 🙏

Klar hos doktorn, in i provtagningsrummet där dom snodde massor av blod och körde upp pinnar i bihålorna? 

Innan jag hann publicera detta igår så somnade jag i min fåtölj. Vaknade kl 04.35. Tog mina kl 05 tabletter och kröp ner i sängen. 

Vilket betyder att jag kan upplysa om morgonens tillstånd. 

Tillstånd: 37,7 i feber och en fruktansvärd huvudvärk, värk i vänster öga och har verkligen ingen lust med någonting ☹️😤

Ska sova en stund till, sen ska jag packa! Fötr vi SKA komma i väg 👿

Dag 1059. År 2017

År 2017 ska bli ett bra år! Jag ska fortsätta med samma behandling som jag går på idag. Den kommer att fortsätta fungera på mig 👍 

Ida har pratat väldigt mycket om min cancer. Alltid när vi åker bil. Jag förklarar så gott jag kan. Tex att dom forskar på ny medicin hela tiden. Så när min medicin slutar  fungera, vilket man inte har en aning om när det händer, då finns redan en annan medicin som jag ska får. Men mormor hur hittat dom nya mediciner? Smart fråga från en 9 åring 🤔 Jo förstår du, dom ger möss cancer, dom sprutar in cancer i dom, sen provar dom olika mediciner på mössen för att se om dom tar bort cancern. Jag trodde hon skulle gå i taket, men nej, faktiskt inte. Senare talade hon om för sin mamma att när min medicin inte fungerar då har dom hittat ny som tar bort mormors cancer. Nja, Ida! Men, ok. Det är så hon vill ha det, det var så hon ville tolka det vem vet, hon kanske har rätt. 

Hon har bott här i 5 nätter nu, VVF (Våga Vägra Fritids) Det är något fel på hennes fritids, dom är så många av hennes kompisar som bara vägrar gå dit. Det ska vara kul att vara på fritids, men här verkar det bara vara förvaring. DET ÄR SÅ TRÅKIGT är vad hon och hennes kompisar säger. 

Efter 5 nätter var det nog skönt att åka hem, jag har blivit vrålförkyld, helt igentäppt i näsan, vilket innebär att jag snarkar och hon får inte tyst på mig det stackars barnet. Innan jag lämnade hem henne så hämtade vi Lovis och åkte till Präntaren och tog varsin smörgås, skulle handla nya strumpor på Kappahl, men det blev istället en kasse med kläder, REA, köp 3 betala för 2 🙄 Så hämtade vi mamman på jobbet och åkte till Leos Lekland som avslutning på veckan. Jag lekte som barnen, for som en galning uppför vulkanen, tappade greppen och rasade ner i golvet, upp igen, skam den som ger sig 😂 Elin satt i soffan och höll för ögonen.

Då kommer tanken upp på hur jag mådde för ett år sedan. Så mycket bättre jag mår idag. Jag hoppas anledningen är att jag har vant mig vid biverkningarna. Då hade jag aldrig kunnat springa uppför vulkanen, jag kunde knappast gå till vulkanen för jag hade så ont, i både fötter och kropp. Eftermiddagen fortsatte på samma vis, jag lekte full rulle med barnen, ibland var Elin med, då tävlade vi 😂 En alldeles vansinnigt rolig eftermiddag blev det.

Sen gjorde jag något som jag inte vet om jag gjorde rätt eller inte. Jag hämtade ut mina journaler från röntgen. Anledningen var att jag läste om en annan tjej som går igenom den journalen med sin läkare varje gång. Det gör inte vi, Andreas talar bara om läget. Allt bra, allt står still och jag har varit nöjd med det. Jag är egentligen fortfarande nöjd med det. Om inte Andreas säger något mer, så är det inte väsentligt. Journalen är mer eller mindre omöjlig att tolka, men jag förstår att jag har 2 fel till i magen, dessutom är det något mer som syns, MEN jag är för smal för att dom ska kunna avgöra status på vad det nu är. Jag har för lite bukfett, samma mening återkommer från varje besök. Men sen slutar det alltid med att ingen cancer i magen, ingen cancer i levern, ingen cancer i skelettet osv.. Status que!

Det räcker för att göra mig nöjd. Jag tänker inte ta upp detta med Andreas, då det inte känns viktigt, för då hade han sagt något. 

Idag är jag fullkomligt vrålförkyld. Huvudet känns som en sparkad fotboll. Jag gick upp, tog medicin, la mig och somnade om till kl 14. 

Efter en dusch känner jag mig så smått som en liten människa igen. Bygdegårdsföreningen kommer hit på möte ikväll, en gång om året har vi den hemma hos oss. Med middag. Göran fixar maten och jag ska ta och duka. 

Börjar så smått att dra ihop sig till semester. Jag MÅSTE bli frisk innan dess. 

Justja glömde! Vi har valt ett underbart hotell, ****+ dessutom är inga barn under 16 år tillåtna 👍 Har jag inga egna med mig så har jag inga behov av andras. MEN så läser jag omdömena för hotellet, jösses, dom senaste som var skrivna i december hade rubriken, "ÅK INTE HIT" "VÄLJ ANNAT HOTELL" osv. Kräksjukan har gått på hotellet sedan i november. Hm. Då blir man ju lite fundersam. Jag får INTE råka ut för någon kräksjuka. Vi har rest mycket senaste åren och jag har aldrig haft oturen. 

Jag mailade med guiderna på plats och frågade om det var sant och bad om ett ärligt svar! Eftersom det vore katastrof för mig om jag inte får i mig min bromsmedicin. Uppenbarligen tog dom illa upp. Jag fick ett ganska otrevligt svar, som slutade med att ombokning och avbeställning finns under..........😡

Jag svarade att det var tråkigt att dom tog illa upp av mitt meddelande, men att detta är oerhört viktigt för mig. Jag bad att personen som skrivit meddelandet skrev under med sitt namn. Svaret jag fick gör att jag förstår att det stämmer, dom har haft problem med kräksjuka, men har nu kommit tillrätta med problemet. Dom bad om ursäkt om dom hade verkat otrevliga! Samt underskrift, dessutom hade en dansk man skrivit ett meddelande till mig att om det inträffar igen så skall dom hålla mig informerad. Misstänker att det var chefen själv 👍

Kl är nu 15 och det är dags att ta tag i dagen 😜