SÄ pass att jag faktiskt kom ivÀg till Dublin. 4 dagar innan var jag fortfarande tveksam, men jag blev bÀttre och bÀttre. SÄ nÀr det var dax att Äka sÄ bestÀmde jag mig för att följa med. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle ta det lugnt. Elin körde, inte min grej lÀngre, spec inte kl 03. Stor risk för insomnia dÄ.
Dublin visade sin bĂ€sta sida. En stor sol pĂ„ himlen, đ hela tiden. IrlĂ€ndarna var i chock och sönderbrĂ€nda. Vi hade en underbar resa, sista dagen gick Elin och jag 19.600 steg. DĂ€r och dĂ„ sprack mitt löfte att ta det lugnt. Upp i ottan igen för att flyga hem pĂ„ förmiddagen. Jag sov medan vi vĂ€ntade pĂ„ att fĂ„ gĂ„ ombord, jag somnade direkt jag satte mig i stolen, jag vaknade nĂ€r hjulen slog i backen.
Jag var sjukt trött. Jag kan ju verkligen anvĂ€nda det ordet đ pĂ„ riktigt.
Dagen efter mÀrkte jag att ingenting smakar nÄgonting. Maten smakar inget, inte ens godis smakar, för att inte tala om mina drycker, som jag eg tycker sÄ mycket om, dom smakade blaskig mjölk. DÄ tog tag ficklampan och tittade mig i munnen. Herreminskapare. Inte konstigt alls. Hela munnen och halsen full med svamp. Igen. Jag bryter ihop. Tack och lov sÄ hade jag av nÄgon anledning en förpackning med medicin för just detta pÄ apoteket, sÄ det var bara att starta omgÄende.
Det finns bara ett MEN, det Àr ju den medicinen som förstÀrker min cancermedicin, och nÀr den blir starkare dÄ blir ocksÄ biverkningarna vÀrre.
Midsommarafton var helt i min smak. Sillunch och sen middag med min Lilla familj, samt goaste vĂ€nnerna Mulle och Ullie, med barn. SĂ„ lugn och sĂ„ skön đœ
Idag Àr det mÄndag, och jag Àr sÄ trött, sÄ fruktansvÀrt trött, sÀtter jag mig ner sÄ somnar jag. Jag vet inte om det Àr nya medicinen eller bakslag frÄn Dublin.
Min sköterska bokade in mig till nÀsta provtagning efter att hon kommer frÄn sin semester. Det Àr 6 veckor. Nej, det gillar jag inte, jag kan ibland tycka att 4 veckor Àr lÄng tid. Jag har mailat henne om att jag helst vill ta mina prover efter 4 veckor, hoppas bara att hon bokar in mig hos nÄgon annan sköterska.
Men det jobbigaste Àr nog att jag ska inte röntgas förrÀn i september och trÀffa min onkolog veckan efter. Det blir alltsÄ drygt 4 mÄnader. Det kan vara en hel livstid, men Àr min onkolog lugn, ja, dÀr fÄr jag hÄlla mig lugn och lita pÄ honom.
PÄ onsdag ska jag trÀffa mina kollegor. Lunch för en tjej som gÄr i pension. Det Àr inte mÄnga kvar nu av dom kollegor jag hade. Det Àr bra, för dÄ blir inte jobblÀngtan sÄ svÄr.
SÀngen lockar, trots att solen skiner in i köket och kommer sÄ att göra ett bra tag till.
Natti!
5 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS