Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Så pass att jag faktiskt kom iväg till Dublin. 4 dagar innan var jag fortfarande tveksam, men jag blev bättre och bättre. Så när det var dax att åka så bestämde jag mig för att följa med. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle ta det lugnt. Elin körde, inte min grej längre, spec inte kl 03. Stor risk för insomnia då. 

Dublin visade sin bästa sida. En stor sol på himlen, 🌞 hela tiden. Irländarna var i chock och sönderbrända. Vi hade en underbar resa, sista dagen gick Elin och jag 19.600 steg. Där och då sprack mitt löfte att ta det lugnt. Upp i ottan igen för att flyga hem på förmiddagen. Jag sov medan vi väntade på att få gå ombord, jag somnade direkt jag satte mig i stolen, jag vaknade när hjulen slog i backen. 

Jag var sjukt trött. Jag kan ju verkligen använda det ordet 😜 på riktigt.

Dagen efter märkte jag att ingenting smakar någonting. Maten smakar inget, inte ens godis smakar, för att inte tala om mina drycker, som jag eg tycker så mycket om, dom smakade blaskig mjölk. Då tog tag ficklampan och tittade mig i munnen. Herreminskapare. Inte konstigt alls. Hela munnen och halsen full med svamp. Igen. Jag bryter ihop. Tack och lov så hade jag av någon anledning en förpackning med medicin för just detta på apoteket, så det var bara att starta omgående. 

Det finns bara ett MEN, det är ju den medicinen som förstärker min cancermedicin, och när den blir starkare då blir också biverkningarna värre. 

Midsommarafton var helt i min smak. Sillunch och sen middag med min Lilla familj, samt goaste vännerna Mulle och Ullie, med barn. Så lugn och så skön 🍽

Idag är det måndag, och jag är så trött, så fruktansvärt trött, sätter jag mig ner så somnar jag. Jag vet inte om det är nya medicinen eller bakslag från Dublin. 

Min sköterska bokade in mig till nästa provtagning efter att hon kommer från sin semester. Det är 6 veckor. Nej, det gillar jag inte, jag kan ibland tycka att 4 veckor är lång tid. Jag har mailat henne om att jag helst vill ta mina prover efter 4 veckor, hoppas bara att hon bokar in mig hos någon annan sköterska. 

Men det jobbigaste är nog att jag ska inte röntgas förrän i september och träffa min onkolog veckan efter. Det blir alltså drygt 4 månader. Det kan vara en hel livstid, men är min onkolog lugn, ja, där får jag hålla mig lugn och lita på honom.

På onsdag ska jag träffa mina kollegor. Lunch för en tjej som går i pension. Det är inte många kvar nu av dom kollegor jag hade. Det är bra, för då blir inte jobblängtan så svår. 

Sängen lockar, trots att solen skiner in i köket och kommer så att göra ett bra tag till.

Natti!

Inte ens skriva i min blogg har jag haft kraft och lust till. När man har så ont som jag har haft, då är ingenting kul.

Men, nu är jag FRISK! 😂

Jag fick  en medicin som ska ta bort nervsmärta. Det verkar som att den fungerade. Idag ringde Andreas för att höra hur jag mådde. Han ville veta på en skala hur illa det var för 2 veckor sedan, då var det en 9a. Jag kunde inte gå. Idag är det en 3a, jag kan gå, obehindrat. Springa tänker jag inte ens testa på ett tag. 

Ida, Göran och jag satt i bilen och hon gick igenom vilket djur som passar in på alla familjemedlemmarna. Då, när jag var sjuk var jag en sengångare 😳 Det stämmer ju faktiskt, när jag är frisk är jag en myra. Mamma Elin var en elefant 🙄 Låter ju inte så kul kanske, men när hon förklarade varför, då var det klockrent. En elefantmamma lämnar aldrig sina barn, hon skyddar dom intill döden, barnen är det viktigaste. 

Det har inte hänt något spännande i mitt liv, jag har ju liksom varit däckad, i veckor nu. 

Mitt liv har återkommit i och med att mina smärtor försvann. Jag ser allt i rosa och är lycklig och glad igen. Tänk att ont kan göra så ont, så ont att man nästan bara orkar tänka på sig själv. 

 Trött , något så fruktansvärt trött nu när allt börjar bli som vanligt igen. Men, ja, jag ska ta det lugnt, jag ska inte rivstarta och krascha. 

Tabletterna som ska ta bort nervsmärta fungerade lite ok tyckte jag, jag blev faktiskt bättre. Men så igår, söndag, vaknade jag och var tillbaka på ruta 1. Ont så ända in i helv..... Men nu biter jag ihop, jag ringer ingenstans, känner mig så otrolig tjatig. Ont här, ont där och så den förbannade hostan. Nej nu får det vara. 

Som läget ser ut idag blir det inte någon Dublin resa för mig, 4 tjejer har tänkt sig en långhelg i Dublin. Jag är en av dessa. Häromdagen när det kändes bättre, då var jag så glad och sa att jag blir med. Idag är jag på botten och känner att det finns inte en chans att jag klarar det. Någonting är fel i min skinka, jag vet inte vad och ingen annan heller. Tröstlöst 😡

Igår åkte Ida och Göran iväg och hämtade båten och la den i sjön. Endast för deras skull, om inte tjejerna bett honom med snällaste rösterna hade den inte kommit i sjön i år. 

Dessutom har jag kommit till skott och köpt en studsmatta till tjejerna. Deras föräldrar var här och satte upp den igår, Ida tränar på volter så jag vill helst inte titta på, tycker det är så läskigt med den där lilla nacken. 

Skjutsade hem Ida igår eftermiddag. Hon behöver hem och leka och inte gå och hasa med mormor dagarna i ända 😂😍 åkte hem, la mig i soffan och satte på ett avsnitt av House of Cards, somnade och sov till 19 tiden, ett par timmar alltså. Det behövde jag uppenbarligen, inga problem att somna vid läggdags.

Igår hade LillPrinsessan ❤️ sagt till sin mamma i bilen på väg från oss att - snart går det nog! Vad är det som går snart? - sova hos mormor utan dig mamma! Jag tror jag klarar det snart, och så är ju Ida med mig! Lilla Gullunge, mormors hjärta och mammas lillgris, mamma som hon helst ska ha inom synhåll hela tiden 😄

Jag är ju admin för malignt melanom gruppen på facebook, en låst grupp, endast för oss med sjukdomen. Jag måste säga att det är tragiskt hur många människor som får denna skitcancer. Det är mer eller mindre varje dag någon eller några som vill få tillträde. Dom flesta kvalar in, men så är det några som har födelsemärken som dom misstänker är malignt melanom. Dessa rekommenderar jag att först gå till doktorn eller ringa hud, ta bort märket och invänta vad analysen säger. Har dom tur, är det inte malignt melanom!

Nu har mina värktabletter börjar verka, humöret stiger, och det är ju faktiskt ett par veckor tills vi ska åka. Kanske jag klarar det då? Men någonting måste hända! 

Idag ska det bara bli lugnt! Så fort jag känner mig bättre sätter jag fart i 100%, alltid, så blir det bakslag. Just därför ska jag inte plantera blommor, bära krukor, köra skottkärra med jord, osv. Nej, det blir fåtöljen och några avsnitt House of...

Andreas var fruktansvärt stressad. Tyvärr. Fick inget vettigt svar på vad som var bättre med min cancer. Han tog sig an min onda vänstersida istället. Jag fick en spruta med en stark dos diklofenak. Kan inte äta dom i tablettform, då kraschar min mage, så istället fick jag utskrivet suppar att ta. En halvtimme efter sprutan så kändes det bättre. Det var bara lur, för på morgonen hade jag lika ont igen. Så fruktansvärt ont så jag har aldrig varit med om något liknande. Ville hoppa från trappen 😭

Ida kom hit på fredag eftermiddag. Hon är så enkel att ha och sköter sig i det närmaste själv. På fredagskvällen kl 18.30 ringde Andreas för att fråga hur det gick för mig. Då bröt jag samman och bara grät. Han skrev omgående ut en medicin som tar bort nervsmärta. Göran fick kasta sig i bilen för att hinna till apoteket. 

När samtalet var över satt jag på verandan och grät färdigt. Då kommer min Lilla IdiPidi och frågar - är du ledsen mormor? Ja, men nu är jag ledsen för att doktorn ringde exakt när jag behövde prata med honom. Då gick hon in, jag trodde att nu fick hon nog och visste inte vad hon skulle göra, men hon gick in och skrek i högan sky - Göran kom! Mormor är ledsen! Så kom hon tillbaka och kröp upp i mitt knä. Hon har aldrig sett mig gråta, supermormorn 

släppte för första gången på sin starka kontroll av sina tårar. 

Det värsta var att hon missuppfattade samtalet. Hon trodde doktorn ringde för att tala om att min cancer har börjat växa, att det var därför jag var så ledsen. Men det sa hon inte utan gick istället och grubblade för sig själv. Lilltösen ❤️

På måndagen hade jag 39 i feber. Suck 😫 Sov ända till halv 7, då ringde sonen och väckte mig. Jag ör övertygad om att min pencillinkur inte tog, utan jag drar fortfarande runt med min infektion. 

På tisdagen skulle jag äta lunch med Ylva, fick avboka, orkade bara inte, feber 38,5, fortfarande så ont i benet att jag vill bara sova bort tiden. 

Strulade dessutom till det rejält. Skulle till kuratorn kl 14. Det ville jag inte missa, så jag kastade mig i bilen, ser att dieseln är slut, dom renoverar våran väg, så det är växelvis åkning. Ringde och läste in meddelande till Laila att jag är sen, väldigt sen. 

Hasade in till henne när det är 20 minuter kvar av min tid, då säger Laila att det är i morgon vi skulle träffas 😫 Hon hade en halvtimme ledig så vi hann med 45 minuter ivarjefall fall. Hann även åka förbi Lovis dagis där dom hade sommarfeste. Jätteviktigt att var med på! Feber, ont i benet eller ej. Sommarfesten går först.

Sov hela dagen efter, 38 drygt i feber.

På torsdagen hade jag fått nog, ringde onkologen och berättade läget. Fick komma in för provtagning och träffa läkare. Under tiden dom väntade på provsvar fick jag en säng att vila i, somnade som en klubbad oxe. 

Läkaren ställde tusen frågor. Jag ville bara hem och sova. Fick ivarjefall nytt pencilin. Samma dag ringde Andreas och frågade om mitt ben, det var faktiskt liiiite bättre, jag ska fortsätta med nervsmärtborttagningsmedicinen. 

Det har varit en usel vecka, fast jag har fått veta att min cancer ligger still och dessutom har vissa metastaser och tumörer försvunnit, om jag har förstått rätt. DET är ett under, ett helt makalöst under. Ida kanske har rätt när hon säger att min cancer kommer att vara borta om ett år. För det vet hon ❤️ Men min gräsliga smärta, min feber och mitt allmäntillstånd har tagit bort en del av lyckan, som jag borde känna 😡

Det var som en spark i magen när Ida och Elin berättade att Ida trott att doktorn ringde för att säga att cancern börjat växa, Ida har inte kunnat sova, för hon trodde att jag skulle dö. Stackars lilla barn. Jag sa till henne att nästa gång hon undrar över något så måste hon fråga mig direkt, inte gå och grubbla. Det tog vi i tummen på ❤️👍

Idag kommer min Ida Pida hit igen. Jag har inhandlat en studsmatta till tjejerna, som dom har tjatat och jag sagt nej, jag vet att Göran inte vill ha en studsmatta i trädgården igen. Men härom dagen sa han, köp en studsmatta till tjejerna om du vill, det är ok ❤️❤️❤️

Men eftersom jag är handikappad och Göran har fullt upp, han har dessutom lovat få i båten i sjön i helgen, så måste barnens föräldrar sätta upp mattan. Det är väl en ok deal, jag köper mattan, för tjejernas skull, Göran fixar båten, för tjejernas skull. Föräldrarna sätter upp mattan för tjejernas skull. Det är allt dom behöver göra.

Idag, lördag känner jag mig något bättre, äntligen, ingen feber, ingen huvudvärk, mitt ben är bättre, kan nästan använda det. 🤒😷🤕

Livsglädjen börjar återvända känns det som 🙏