Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Något är kronfel! 😳 Sedan i torsdags så sover jag och sover och sover ännu mer. Jag missade att ta blodproverna i onsdags, kom för sent. Så det blev på torsdag förmiddags istället. Träffade sedan min goaste kusin på ett fik, där vi pratade så det bara rann ur oss. Det var senaste 8 åren som skulle ut 😂. När vi sitter och pratar säger hon, vad hände med dina ögon? Du blev alldeles simmig? Fick du feber? Jag har absolut ingen aning, men det var ungefär då det hände något med mig. 

Jag åkte hem, la mig på soffan och somnade, helt utslagen. Gick upp när Göran kom hem, somnade igen när vi satte oss i soffan. 

Dagen efter, alltså fredag, efter att jag sovit i 14 timmar så vaknade jag och fick knappt upp ögonen, det såg ut som att jag fått stryk under natten, speciellt det vänstra, det var svullet runt hela ögat. Läskigt 😫 Det fanns en liten, liten chans att dr A skulle ringa, om mina prover och röntgen var klara. Det var dom uppenbarligen inte.

Även denna dag tillbringade jag i soffan. Jag bara orkade inte resa mig upp, orkade knappt gå på toaletten. På kvällen skulle det vara pub på Aspögården, vi var ansvariga. Glöm mig. Jag orkade inte göra någonting. Stannade hemma i soffan istället.

Sov återigen 14 timmar i ett sträck. Tog en dusch, och gick ner till soffan och fortsatte sova. Jag sa till Göran att jag behöver verkligen ut och gå en sväng, men jag tar mig bara inte upp och ut. Han skulle fixa en fikakorg så skulle vi gå ut och fika i skogen. Men tiden rann iväg och rätt som det är kommer han till soffan med fikakorgen. Vi hann inte ut, vi skulle bort på kvällen, så utflykten gick till soffan, han plockade upp både kaffe och skorpor ur ryggan. Sen somnade jag om.

På kvällen skulle vi till goa vänner på middagskalas. Jag ville verkligen med. Jag skulle verkligen med. 

Så jag tog en dusch. Sminkade mig, man brukar alltid kunna sminka bort det mesta. Men, icke denna gång. Den vita färgen mitt ansikte drogs med kunde jag ta bort. Men tröttheten i mina ögon satt där. Den gick ju uppenbarligen inte att varken sminka eller sova bort. 

Det var som vanligt supertrevligt. Min mage var inte van med mat, så när den väl får mat tycker man att den kan vara tacksam istället för att vara riktigt elak mot mig. Orkade hela middagen, sen tog jag slut. Men jag är så glad att jag följde med, även om soffan lockade mest innan vi åkte. 

Nu har jag sovit till halv 2. Då väckte Göran mig, jag vet att han varit inne i sovrummet och strukit mig över håret några gånger. Men efter 13 timmar fick det vara nog. Tyckte han. Jag hade nog kunnat fortsätta ett par timmar till. MEN det är inte bra, eftersom jag inte får i mig någon näring, och får jag inte det blir jag ändå tröttare. 

Idag ska jag försöka skärpa till mig. 💤💤😴

Jag är på jakt efter berlocker med svarta bandet, har 2 st egna, men behöver många för att kunna sätta på mina armband som jag säljer. Svarta bandet är samma som rosa bandet, fast olika 😂 Svarta bandet = Malignt melanom.

Det har nu gått 11 dagar som jag inte fått äta min cancermedicin. Kroppsligt känns det bra, tåget har slutat med att köra en extra sväng genom vårat sovrum, kört över mig, kommit på att satan, det var fel väg, backat tillbaka över mig, men så tänkt att, va tusan, jag tar den här vägen, och kört över mig en tredje gång. Det är skönt 🚂

Mentalt är det mer jobbigt. Jag längtar efter mina tabletter fast dom gör mig så ont. Tyvärr vet jag ju hur fruktansvärt fort det kan gå om man slutar med dom 😫 Underbara, alldeles fantastiske doktor Antonis ringde i torsdags, för att fråga hur jag mådde. Han hade fått svar på första omgången prover som jag tog dagen innan 😳 Proverna såg bättre ut än gången innan, nu väntade han på att få se vad min magnetröntgen skulle säga, samt nästa omgång prover. Jag frågade om jag fick fortsätta med mina Tafinlar sedan. Jodå, men först ska vi se vad allt tillsammans visar. Jag har fortfarande väldigt ont på vänstra sidan under revbenen, men inte så jag hoppar högt om jag/någon råkar komma åt stället. Febern är borta, nästan, det var bara en dag förra veckan som jag fick en topp.

Så gjorde jag då magnetröntgen tidigt i fredags morse. Tack och lov så lider jag inte av klaustrofobi. Först ett par öronproppar, utanpå dessa en hörselkåpa, nål i armen, så sätter dom fast armarna utmed sidan av kroppen. I handen fick jag en stoppknapp, ifall jag skulle få panik. Det bästa är att få det snabbt avklarat, så jag blundade, hårt. Tyvärr hade dom musik i hörlurarna, så jag hade svårt att höra instruktionerna. Men det verkar som att det gick bra, men det tog lång tid. Väl hemma hann jag till soffan innan jag somnade. 

Eftermiddagen var en helt underbar, en riktigt fin höstdag. Jag hör till sorten som gillar hösten, bränner av en stor mängd ljus. Nåväl, en sak som är det absolut bästa med hösten är att den är nästan 100% ormfri 🐍 Vildsvin och älgar har jag inga problem med, men ormar, dom gör så att locket till luftrören slår ihop. Jag kan inte andas! Måste alltid ha ventoline med mig. Men eftersom jag älskar att gå i skogen och plocka svamp, så vägrar jag låta denna fobi få ta över. Så jag tog på mig stövlarna och cyklade till skogs. Hela skogen vimlar av höstkantareller. Plockade en kasse och satte mig och fikade i min ensamhet. Då njuter jag 🙏 Jag har nu plockat så mycket svamp till mig själv att jag har inte lust eller plats att ta hand om mer. Men eftersom jag älskar att plocka så blir det nu gebortsvamp. Den här gången var det Staffan som fick en kasse. Än så länge har jag bara tagit bort en fästing, hoppas det slutar med den.

I lördags mådde jag så bra att jag funderade på att låta båda min prinsessor komma och sova över. Blåsning fick jag. Har nu inte träffat tjejerna sedan i måndags, ja eller, lite i torsdags då, när Ida ville hit efter skolan. Jag får abstinens. Jag längtar så det gör ont. 

När dom inte skulle komma så stack vi på bio. "Vilken djävla cirkus" Kan bara säga, vilken djävla skitfilm. Familjen Nutley/Bergström måste ha setat vid köksbordet och plockat ihop den. -jo, men så måste vi ha en stum tjej med, och en cirkus såklart, så tar vi in en ryskt gammal grinig primadonna, hm, mer då? -men borde det inte vara någon handling, tanke bakom, sammanhållning. Äsch, det struntar vi i! -vad ska vi mer plocka in, jo, ett vildsvin och några cirkusvagnar, sådana som dom hade på 30-talet. Jag säger bara JÖSSES. No more Nutley. Vi var ensamma i hela biosalongen

Sammanfattning. Jag har sovit mer än jag varit vaken senaste 5 dagarna. Vikten håller sig på -60. Bara en dags feber. Ångest över att jag inte får äta mina giftpiller. Svår längtan efter prinsessor ❤️

Tappat bort dagarna som vanligt. 

Frågade för en stund sedan maken var han jobbar i morgon. Jag ska på röntgen och jag tycker INTE om att behöva be om hjälp, jag kör helst själv, i nästan alla lägen, MEN jag ska vara där kl 07.30, det är för tidigt för mig, jag är helt enkelt rädd för att somna vid ratten, och efter röntgen får jag inte köra bil på 3 timmar. 

Dessutom skulle min goa kusin komma och hälsa på. MEN hon skulle ju komma på torsdagen, idag alltså, var är hon, eller?

Idaaaa, vad är det för dag idag? (Ida ville att jag skulle hämta henne efter skolan så hon fick lite aspöluft och att göra slime 😬) Det är onsdag! Tack och lov för att man har familj omkring sig som har bättre koll, eftersom jag har 0 😳

Igår hade jag en märklig dag. Vaknade ganska tidigt, ca 8, tog en kopp kaffe, som står på en bricka bredvid mig och läste lite nyheter i paddan. Så kändes det som att någon slog mig i skallen, hann ställa tillbaka koppen innan jag somnade igen. Vaknade 11, gjorde mig iordning för att äta lunch med X svägerskan som jag gör varje tisdag ❤️ När jag kom hem så var det underbart väder, svampplockarväder, men jag var så otroligt trött så jag skulle bara vila en stund först. Vaknade när maken kom hem från jobbet. Kände mig allt annat än utvilad. 

Vi åt middag som vanligt i soffan, vilka olater vi har skaffat oss 😜. Så skulle vi titta på fråga Lund. Helt omöjlig, fullständigt omöjligt. Jag kunde bara inte hålla mig vaken. Kröp ner i sängen istället, somnade innan jag landade på kudden. 💤💤

Undrar om det kan vara någon konstig reaktion på att jag slutat med cancermedicinen?  Dessutom är jag rädd utan dom! Idag, onsdag 😄 har jag varit till vårdcentralen och tagit prover för att se om mina förhöjda levervärden nu sjunker eftersom jag slutat med Tafinlaren. Nästa onsdag är det dax för en omgång prover. När jag då går ut från vårdcentralen tänker jag kasta i mig medicinen igen. 

Undrar om det blir som att börja från början? Återkommer alla biverkningar som jag hade i början av behandlingen. Det blir i så fall tufft, förbaskat tufft, men det köper jag, huvudsaken att jag får mina giftpiller så länge dom fungerar, så att jag inte måste sluta med dom på grund av att kroppen säger ifrån. 

Först blev jag uppringd av en sköterska, när jag började berätta så sa hon att det är bättre om jag ber Marie ringa upp dig, ni pratar ju ofta med varandra ??? Gör vi? En gång i månaden om det inte är något speciellt. Hm, ofta?

Marie ringde upp och jag förklarade läget, upplyste om att jag vet INTE vad jag ska göra? Kände mig helt förtvivlad.

Nu måste jag göra något som jag aldrig gjort tidigare, måste tänka efter innan 🙄 Vara lite försiktig med vad jag skriver eftersom jag förstått att någon eller några just där läser min blogg. När det kommer folk runt hörnet bara för att se vem jag är, då säger magkänslan...... Jag kommer dock aldrig att utelämna något!

Nåväl, jourläkaren ringde upp mig, inte helt trevlig, han fick mig faktiskt att börja gråta. Jag borde visst kontakta kirurgen istället? Och hur f.n ska jag veta det, när kirurgen i söndags sa till mig att ringa onkologen om jag fick feber. På onkologen arbetar man faktiskt med cancer, och det var väl inte det mitt problem handlade om? Eller....... Så började han läsa om min cancermedicinen biverkningar och fick lite kalla fötter. Jag måste prata med A, jag ringer upp om en stund. A är en alldeles underbar läkare. 

Blev uppringd igen, och blev upplyst om att A sagt till att jag visst skulle in till onkologen. Han är alldeles för snäll, säger denna man om A. Nej, han är inte snäll, han är en riktigt bra onkolog! Kanske därför han är chef?

På plats blev det provtagning och röntgen. Blev inkallad till jourläkaren, han klämde och kände på min mage, och ansåg ff att jag var på fel avdelning, samma attityd som på telefonen. Trist! Skittrist faktiskt!  Han ansåg nog att han var klar med mig, jag fick kontakta kirurgen, men ett sista samtal med A. Du gillar A förstår jag, är vad han säger när han återkommer. Svar JA, han är en fantastiskt bra onkolog! 

Ja, nu är det bestämt att du ska röntga gallgångarna och sköldkörteln. Du ska till din vårdcentral nu på onsdag och nästa onsdag för att ta prover. Så kom det! Du ska dessutom göra uppehåll med dina Tafinlar i 2 veckor. Ok, är det A som säger det, DÅ gör jag det, han vet vad han pratar om. Då kom det, jourläkaren visste absolut ingenting om malignt melanom. Han arbetade med andra sorters cancer. Det är jag så tacksam över.

Efter 4 timmar satt jag i bilen på väg hem. Nöjd och helt slut. 

Nu kryper jag ner i sängen, är trött som en zombie. Hoppas, hoppas att jag slipper feber inatt 🙏

Nehejdå, vaknade med 38,3, har bytt nattlinne 2 ggr inatt ☹️ Ont i magen, och en värk i hela kroppen. Ska bli spännande att se hur kroppen reagerar utan mina giftpiller? 

Läkaren på akuten sa att om jag får feber måste jag ringa till onkologen direkt. Direkt är för mig lite svävande.

I tisdags var jag så fruktansvärt trött, låg på soffan hela dagen. Klockan 4 tyckte jag att jag var tvungen att rycka upp mig, så jag tog en promenad till Aspö handel, handlade potatis och gick hem igen. Det var så tungt, så tungt. Inte ryggsäcken, utan min kropp 😓 Inte konstigt, jag hade ju feber.

På natten vaknade jag av att Göran kände mig på pannan, då frös jag så hela sängen skakade. Gick upp och kollade febern, 39,2, på väg uppåt förstod jag pga min frossa. Med febern kom också en fruktansvärd huvudvärk.

Nu är jag less, så förbaskat less. Har nu varit hel och halvdålig så länge. Det räcker nu! När jag varit sjuk en tid, då minns jag inte hur det är att må bra, när jag mått bra en längre tid, då minns jag inte när jag senast var dålig. Hjärnan är en lustig manick 😳

Jag borde ha ringt direkt i tisdags, men jag har velat, känner mig tjatig, inte orkat, men nu bara måste jag. Det ger sig inte.

Jag har fortfarande ont i magen, jag som i vanliga fall inte har någon mage, ser ut som att jag vore gravid?

Jag vet en av anledningarna till att jag inte har ringt. Jag är livrädd att doktorn ska säga att vi gör ett uppehåll i din behandling. DET vill jag INTE, då har jag hellre ont. Jag är livrädd att det ska dyka upp nya metastaser då. Jag vet ju att det händer. Jag vet ju att 2 av mina malignt kompisar blivit tumörfria, gjort uppehåll, och genast har cancern pluppat upp igen. Jag vill ha mina "giftpiller"!

Onkologen ringer upp mig kl 10.30. Jag återkommer med vidare info!

Klockan är 11.38, söndag 8 oktober. Jag sitter på akuten. Har haft ont i magen sedan i tisdags. Det onda sitter under revbenen på vänster sida. Sitter jag helt still känns inget, men rör jag det minsta på mig, känns det som att någon hugger en kniv i magen. Som vanligt har jag tänkt att det går väl över, har nu insett att det går inte över. 

I morse gav jag upp och ringde till 1177. Dom sa till mig att omgående åka in till akuten, dom faxade (faxade? Stenålder 😳) in papper så att akuten skulle vara beredda. Nu har dom snott en massa blod som ska analyseras, tar ca 1 timme, sedan får jag träffa en doktor. 

Doktorn kom snabbt, klämde och kände på magen och ställde en massa frågor. Jag ligger nu på en "säng" i korridoren och väntar på att ta en röntgen. Eftersom jag är extremt infektionskänslig så slipper jag trängas med andra som vill träffa läkare. 

Förutom magont så är mitt liv helt ok. Har varit i skogen och plockat svamp, jag menar hämtat svamp. Jag behöver motion, för 2 veckor sedan hade jag ju en fruktansvärd huvudvärk, hosta och feber, då låg jag mest i soffan, konditionen försvinner extremt snabbt, så efter att ha knallat i skogen ett par timmar mår kroppen mycket bättre och orken är tillbaka.

Jag går gärna för mig själv i skogen, tänker och rensar skallen på onödiga tankar. Men i veckan var sonen hemma och följde med ut i skogen, NickeLillTroll, han är uppvuxen i skogen, vi tillbringade nästan varje helt när barnen var små till skogs, plockade svamp, grillade, lekte och njöt. 

Jag måste skärpa mig med att skriva i bloggen, även om inget hänt så måste jag ibland göra ett inlägg. När det går lång tid emellan får jag ofta mail med "Hur mår du" "Är allt bra" Det är ifrån människor som jag inte känner, på riktigt. Jag har fått så otroligt många nya vänner via bloggen, som jag har mailkontakt med. Helt fantastiska, underbara människor. En del i samma sits som jag, andra inte. 

Fortsättning följer.......

Justja, svaret på mammografin har kommit. Ingen cancer! Knölarna jag kände, känns inte längre. Inbillning eller tillfälligt svullna lymfar? Ingen som vet, ingen som vet....

18.47 äntligen hemma. Fick träffa en otroligt bra läkare. Det togs massor av blodprov och en röntgen. Det visade......... ingenting? Eller lite småsaker, lite förhöjda levervärdena, mm, men ingenting allvarligt. Först blir jag lite knäckt, inbillar jag mig? Nej, verkligen inte, jag har så ont så jag hoppar högt om jag kommer åt magen. Jag sa till läkaren att jag önskar att hon hade sagt att "det är.... som bråkar i magen,mdet ska vi fixa" istället för att säga, "vi vet inte vad det är, vi ser inget allvarligt" Då sa hon till mig att tänk tvärtom! Tänk istället på allt allvarligt som vi inte hittade, metastaser, tumörer, infekterad mjälte, mm, som vi faktiskt var rädda att hitta. 

Så rätt av henne! Att tänka positivt istället för negativt. Blev tillsagd att dubbla intaget av värkmedicinen jag tar, under ca 1 vecka. Får jag ännu ondare eller feber så skulle jag återkomma direkt!