Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1450. Skäms

Berättar om mina knölar och att jag ska till Andreas, sen då? Ja, sen kommer inget mer. Ber om ursäkt!

Har inte haft ork, lust, energi eller förmåga att skriva under en period. Har tillbringat vissa dygn med att sova i 20 timmar, helt omöjligt att vakna, när jag sedan tagit mig upp ur sängen så är det inte många timmar kvar tills jag får lägga mig igen.

Nåväl. Andreas. Han tog fram röntgenbild ifrån 2015, exakt på samma ställe då som nu finns en knöl. Den syntes alltså på röntgen. Men det är en gammal knöl som jag inte har känt på ett par år, men eftersom det inte finns något fett att rulla in sig i så känner jag den återigen så tydligt. Den knölen oroar honom inte det minsta. Däremot gillar han inte min trötthet. Den beror på något. Provsvaret på sköldkörteln var bara bra. Alltså fortsätta leta. Jag fick en kortisonkur på 2 veckor. Det kan vara så att min kropp producerar för lite eller inget kortison själv. Inte bra, då behöver jag alltid gå på en lågdos kortison. 

Nu, när jag knaprar kortison blir jag piggare. Hungrigare. Mår helt enkelt mycket bättre. Idag när jag vaknade och såg mig i spegeln så såg jag att jag saknar underhudsfett i ansiktet. Jag ser ut som ett skelett som man dragit en huva med mycket tunn hud över ☠ 

Idag blev jag väckt med frukost på sängen av min stora Prinsessa ❤️ Kaffe och en jordnötssmörmacka. Fantastiska Fina Lilla Underverk ❤️ Hon har nu blivit så stor så hon är aldrig till besvär, tvärtom, hon är till stor hjälp i många situationer. Tex så är hon mitt minne 👍 Och mina händer, eftersom jag skakar så förtvivlat. 

Livet går vidare, lugnt för tillfället. Helgen kan vi stryka i almanackan, den gav inget positivt. Förutom ett 60 års kalas hos en god vän. En underbar människa, som bjuder på så mycket skratt. Det finns bara ett men! Det har gått så långt att jag tycker det är jobbigt att träffa nya personer. Som inte vet vem jag är, som inte kan min historia, som jag absolut inte har lust att dela med mig om på ett kalas. Det får jag jobba på, jag vägrar dra mig undan 😡

Ny vecka, nya utmaningar 🙏

EN SAK TILL! Tack men nej tack. Jag är inte intresserad av att lägga till reklam i min blogg!

Dag 1434. Nya knölar 😱

För ca 3 veckor sedan när jag tog en dusch på kvällen, så kände jag en knöl i armhålan, eller kanske 2? I den armhålan som jag har haft min tumör. Faaaan, faaaan, faaaan, det kan bara inte vara möjligt. Har nu mina mediciner slutat att fungera? 

Jag sa ingenting, väntade några dagar innan jag kände igen, jodå, dom, (nu kändes att det var flera) hade vuxit, nu behövde man bara stryka över huden så kändes dom, nu kände jag dom dessutom på ett ställe till, i bröstet. 

Jag skulle till Marie för provtagning några dagar senare, så jag bestämde mig för att avvakta tills dess. 

På morgonen kl 08 skulle jag först göra en röntgen, men så dags är jag sjukt trött så jag vågade inte köra själv, Göran körde hem mig. Jag la mig på soffan och somnade tvärt. Kl 12 var det dags för Eskilstuna igen, jag körde nu själv, först kuratorn, som välkomnade mig med "men snälla vän, hur mår du, jag har aldrig sett dig så här" så tydligt syntes det alltså att jag mådde skit. 

Så var det dags att gå till Marie, hon mötte mig likadant, ("du ser inte ut att må helt bra") då vräkte jag ur mig det mesta, -nej, jag mår skit, sover 14 tim/dygn och är ändå fruktansvärt trött. Jag somnar överallt. Gick på toaletten härom natten, somnade där och då, väcktes av att Göran letade efter mig. Somnar vid köksbordet. MEN när jag känner mig trött så kör jag inte bil, förståndet har jag kvar. Så fortsatte jag att berätta om mina knölar, och hosta. Marie gick omgående och letade reda på jourläkaren, tack och lov var det inte den onkologen som jag verkligen inte gillar, inte ens lite 😡

Läkaren kände omgående mina knölar, det var 5 st á 1 cm. Han skrev en snabbremiss till röntgen och sa att inom 2 veckor skulle jag göra röntgen och få träffa min läkare. 

Innan jag berättar för någon så måste jag tala med mina barn, som givetvis blir knasigt oroliga och mår dåligt. Men vi har pratat om detta, dom vill vara med på hela resan, inte bara få serverat i knät när något hänt, även om det vore enklast, och skulle ge en kortare period av oro, men NEJ, jag har lovat att inte undanhålla något utan berätta allt som händer. Dessutom till dom 2 först. Göran är ju med på resan så han vet givet allt. 

Elin vill ju med till doktorn och dom är väldigt kort om personal, men den kollegan som hade semester erbjöd sig att komma in och jobba för Elin så hon kunde följa med mig. Uppenbarligen en fantastisk kollega enligt Elin. 

Jag ska till Andreas på onsdag. Han ringde idag. Jag blir livrädd, är det så bråttom att jag måste byta behandling omgående? 

Nej 😂 Det var inte min cancer som börjat växa igen. Dom här knölarna syntes inte på röntgen. Underbara Andreas som ringer idag, så jag slipper vänta flera dagar på svar. Han vill att jag gör en mammografi och ett ultraljud, knölar i bröstet, typ bröstcancer syns inte på den röntgen jag har gjort. Så vill han kolla upp sköldkörteln eller om det var bukspottkörteln, ifall den har tagit stryk av min medicin. Jag får ju liksom vara försökskanin, dom har aldrig haft någon som jag, där behandlingen fungerar år ut och år in.

Vi bestämde att vi skulle ses nästa vecka så att han själv fick kontrollera mina knölar, ifall han skulle gå vidare med remiss. 

Nästa stopp är alltså på onsdag. Till Andreas för undersökning. En lugn väntan utan oro. Det kan bara inte vara möjligt att jag får bröstcancer som grädde på moset. Det får bara inte hända. Så dom tankarna får inte vara med bland dom andra 🖕👊

Lina, min vän, jag mår helt ok som du hör. Men jag blir bekymrad för dig. Du ska hit på jordgubbstårta i sommar. Hoppas nu att T+M fungerar, håller alla tummar och tår för dig. Stor varm kram till dig ❤️