Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från oktober 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1744. Så läkande, så fantastiskt

Mina barn hjälper mig att vilja fortsätta leva för alltid. Dom har bara lite olika sätt att göra det.

Stort! Otroligt STORT! 

Live VJ by the wonderful artist Niklas Alriksson AKA n.aleg from Glimt Visuals will mesmerize you all night!

Jag har vetat om det länge nu. Men eftersom det var hemligt har jag inte nämnt det för någon. Jag var hemma hos Niklas när samtalet kom med frågan om han kunde tänka sig att VJa när Robyn släppte sin nya skiva och skulle ha releaseparty på Café Opera. Han sa JA 😄

Min son har ett helt makalöst stort nätverk, han känner typ alla 😳

Idag står det i tidningen: 

https://partybeep.com/robyn-afterparty-by-sky-city-red-bull-music-cafe-opera-20118-30558226.html?fbclid=IwAR3TSevkIRZ6g1W5UtjwzYU1ETOm7NwF_k3Ka4JiNXWs6r1DBwCGHw_urVc

Robyn Afterparty w/ Louie Vega by Sky City & Red Bull Music
- Missed your chance for the Secret Gig? Don't worry! Come get your honey at the Afterparty!

Sky City does a full take over of the iconic space Café Opera and Off Opera in Stockholm.
Come early! Pre-Sale tickets are soon sold out (link through button at top of page). There will be 200 tickets left at the door for true dancing souls to pick up! And after that house capacity rules.

An absolutely insane line up of DJs will take you on an unforgettable ride as we celebrate Robyn's release.

This is a special moment so we brought Louie Vega and all the key figures surrounding the album to celebrate and throw the party of the year.

What more can I say?? Together with you and Robyn, these wonderful artists we will dance the night away!
Little Louie Vega
Kindness
METRONOMY
Mr. Tophat
Klas Åhlund
Polanco
Bella Boo
Pjotr aka The Redhead Baby
Taro
Sahar Sorati
Blå

Live VJ by the wonderful artist Niklas Alriksson AKA n.aleg from Glimt Visuals will mesmerize you all night!

And beautiful fabric installations by Vera Ljunggren will tickle your senses! 

======================================================

Dessutom har han fixat så att hans bonusbror med fru står med på listan och kommer in 😘 Så gulligt gjort.

Hoppas att sonen får en fantastisk kväll, det är han värd. Det är hans tur nu!

//En stolt mamma, som tänker hänga med länge till. Måste ju få vara med om fortsättningen 🙏


Dag 1743. Allt som tidigare

Alltså är allt bra!

Så länge det står still är allt bra. Men jag hade tydligen en fläck/prick som levde, Andreas trodde att jag hade haft den hela tiden. Blev så glad att jag glömde fråga mer om den 🙄 Det där med tror/ trodde är ett ord jag inte gillar. Ända sedan specialistsköterskan ”trodde” att min tumör i armhålan var ärrvävnad. 

Jag ska be om att få utlåtandet ifrån röntgen. Det brukar jag göra eller brukade, det var längesedan nu. 

Nu ska jag snart klä på mig en massa kläder för att ge mig ut i skogen med min Prins. Inte Göran alltså! Nu är det svårt att klä sig. Igår morse tog jag på mig termosar, fleecetröja, jacka, pannband och vantar. Tog cykeln, men höll på att frysa häcken av mig. Ställde ifrån mig den och använde benen istället. Plockade en himlans massa svamp, tiden bara rusade iväg. Så jag missade att hämta Lovis på skolan. 3 timmar i skogen bara försvinner i ett nafs. Elin fick svampen, så jag blev förlåten. Men efter 3 timmar har vädret ändrats helt. Solen värmer och vantar och pannband åker av. 

Det är så skönt, så vansinnigt skönt att i lugn och ro bara lalla runt i skogen. Tyvärr stod en bil vid ”min” skog, så alltså måste jag ha Dino i koppel. Till min och hans förtret. Vi trasslar in oss i varandra, i buskar och träd. Irritationen är på topp. Men jag vågar inte ha honom lös. Ser han en människa ska han fram och hälsa, svanstippen går som en elvisp på honom. Alla uppskattar inte att det kommer en hund rusande mot dom. Det skulle inte jag heller göra. Spelar ingen roll att han bara är glad och vill hälsa. Det finns dom som är hundrädda. Han fattar inte när jag säger det till honom, eller så vill han bara inte fatta? 

Just nu ligger han nedbäddad i vår säng, sover djupt. Det sista han vill för tillfället är att byta sängen mot skogen.  

Igår läste jag ett ledsamt farväl. En kvinna som kommit till vägs ände. Inga alternativ fanns kvar. Hennes dotter skrev det hon sa. Hon skulle sövas ner, för att inte vakna igen. Hon visste så klart inte hur länge hon skulle ligga nersövd innan kroppen gav upp. Timmar, dagar eller veckor. Jag tycker att det låter som ett bra alternativ, men hur ska man kunna bestämma sig för att NU, är det dax? Det går ju inte att ångra sig. En av mina Fina vänner som jag känt sedan -09 tror jag, vi träffades en helg i Järvsö, Malin Berghagen hade en rehabhelg för cancerdrabbade. Det var en fin helg. 

Nåväl, denna fantastiska kvinna och jag har fortfarande kontakt. Jag uppskattar henne otroligt mycket. Hon vet mer om mig än dom flesta. Hon har hursomhelst kollat upp dödshjälp i Schweiz. För den dagen ingen mer hjälp finns. Men att bli nersövd är ju faktiskt ett alternativ. Problemet är om man blir liggandes länge, hur ska då dom anhöriga orka? Hm.

Ha en underbar helg! Tydligen ska det bli busväder? 

//M

Dag 1741. Dagen D

Om några timmar är det dax. Dax att träffa min fantastiske doktor Andreas. 

Jag är bara aningen nervös. Jag vet att allt kommer att vara ok. Även denna gång. 

Tänk vad livet kan förändras över en natt. Allt vänds upp och ner, allt blir huller om buller. 

Efter 4,5 år har jag lärt mig hantera det. Jag har lärt mig att faktiskt älska mitt nya liv. Vi har nog aldrig haft det så lugnt, behagligt och harmoniskt som nu. När jag hör och ser all röra runt omkring mig, hur familjer och vänner bråkar och säger upp bekantskapen med varandra, senast igår fick jag höra en riktigt ledsam historia. Då förstår jag att uppskatta det vi har ännu mer.

Den jobbiga tiden när telefonen ringde 4 gånger om dagen är över och förbi. Det som för alltid påminner oss är att i våra vigselringar står ett datum, det datumet som vi hade tänkt att gifta oss. Så fick det inte bli.

Det är så skönt att ha det bakom oss. Att idag kunna skratta åt eländet vi levde i. Jag skulle kunna skriva en bok om allt vi varit med om 😄 En vacker dag kanske 😉 Jag har ju allt nedskrivet.

Elin, min älskade, underbara, ljuvliga , fantastiska dotter ❤️ Hon har gjort allt som står i hennes makt för att kunna följa med idag. Jag tror hon har varit med till Andreas varje gång. Varje planerat besök. 

Som jag älskar denna dotter❣️ 

Som jag älskar denna dotter som skänkt mig dom 2 finaste barnbarnen som finns. Som jag får låna obegränsat. Dessa barn som jag älskar till månen och tillbaka ❤️ 

Om jag fick 2 alternativ. Det ena var att flytta utomlands för att få fortsätta leva, men då inte kunna träffa barnbarnen varje vecka, det andra var att stanna kvar, men då få en väldigt begränsad tid att fortsätta leva, men fortsätta träffa kidsen när jag vill. Då vore det inte svårt att välja alternativ. Jag skulle inte överleva utan mina barn och barnbarn. Det längsta jag varit ifrån dom under alla år är kanske 2 veckor. 

Ida tycker att jag kan flytta hem till dom. Det alternativet vore nog en katastrof 😂 Vi fortsätter som idag. Måndagar är lika med barnbarn, vilket tillstånd jag än befinner mig i. Sedan blir det alltid minst en gång till i veckan, ofta flera. Det är det bästa jag vet 😍

Nu håller vi tummarna för att dagens besök blir som vanligt. Ingen förändring!

Tu-di-lo

Dag 1736. Väntan

Denna eviga väntan. Som jag numera har lärt mig att hantera. 

I måndags gjorde jag min 19e planerade röntgen. Det har dessutom blivit ett antal där emellan, men jag har ingen koll på hur många. Under alla dessa röntgen har jag stoppat min lyckostenar som barnen har gett mig, i strumpan. Skulle jag mot all förmodan glömma stenarna hemma, då skulle jag inte våga göra min röntgen, utan boka om. Det har verkligen blivit en fix idé hos mig. Knasigt? Ja, förmodligen, men det bjuder jag på.

 

Har ont i halsen. Inte pga svamp utan hederlig gammalt halsont. Ida har ont i halsen, samma skit som jag. Har varit hos henne på dagarna eftersom hon har väldigt svårt för att vara själv hemma. Hon vantrivs med ensamheten, då ringer hon sin mamma ca 2000 ggr/dag. Mamman har ett jobb som gör att hon inte kan svara i telefonen OM det inte är akut. Då ringer hon istället mig ❤️ Jag ger upp med en gång, tycker synd om min Sessa och åker dit. Men i måndags var jag tvungen att åka till Eskilstuna för att ta mina månadsprover. Dino stannade hemma hos Ida, men den älskade lilla knäppgöken låg vid ytterdörren och väntade på mig hela tiden 😢 så Ida satt istället i hallen hos honom 😳, det skulle ju vara tvärtom 🙄. Tack Fina Ida ❤️

Nästa vecka får jag svar. Ska då träffa min underbara onkolog Andreas.  Fungerar min behandling fortfarande trots sänkningen? Ja, det är jag övertygad om, jag tänker fortsätta med titeln ”Mirakel” länge till. 

Förutom det halsonda med en aning feber så är min rehabilitering att vara i skogen med Dino. Jag helt enkelt älskar det, jag har blivit beroende av att först gå eller cykla ut i skogen, för att sedan knalla runt i timmar, plockar kantarellerna som jag stöter på. Det blir mer än jag kan ta hand om så jag ger bort. Min sköterska Marie fick en påse med dagsfärska kantareller i måndags. 

Jag och Dino vandrar runt i skogen, helst ska han vara lös, då trivs vi allra bäst. Det får han vara om vi är i ”min” skog. Sticker han så hittar han hem. Det finns en sommarstuga som vi går förbi där jag alltid, fullkomligt tappar kontrollen över honom, jag kan ropa mig blå, skrika mig hes på honom, men han har stoppat kottar i öronen och lyssnar inte. För i den stugan finns Stig och Siv, av Stig får man korv 😁 av Siv får man godis. Där går man INTE bara förbi.  Jag förstår honom, dom är fantastiska människor, så fina. Det blir alltid en stunds prat innan vi kan gå vidare. Dom bor i en liten stuga som tagen ur en sagobok. Så vackert dom har fixat.

Sen kan vi gå runt i timtal. Jag pratar med Dino, han lyssnar och håller med, hela tiden på ögonavstånd från mig. Han måste se mig alltså, annars blir han orolig. Det är så magiska timmar, så jag måste bara göra dessa turer, helst 2 gånger om dagen. Antagligen kickar mina endorfiner igång när jag ger mig ut 👍

Jag är nog i bättre form än jag någonsin varit, men jag vet att blir jag riktigt sjuk så tappar jag den formen på några dagar, så är det bara att börja om igen, men jag kommer igen ganska snabbt. Får så mycket motion, och Dino som är en stor hund i liten förpackning, kräver en otrolig massa motion. Han mår bäst när han får springa som en galning, över stock och sten, för att sedan somna direkt på golvet när vi kommer hem ❤️ Min kompis❣️

Sonen 😍 han åker snart till Australien. Igen. Det är nu några år sedan han kom hem därifrån. Men i Sidney har han en av sina absolut bästa vänner. I Australien ska han göra en helt sjuk spelning. Gratis. Han ska alltså INTE jobba. En otroligt stor festival, och där ska min son visa vad han går för. Helt djävla makalöst. Det är stort, det är så galet stort. 

Mitt enda bekymmer är julen. Vem tar hand om knyttet under julen? Hoppas han firar den med sin Adam och hans fru. Då skulle jag må gott ❤️

Ännu ett jobbäventyr!

I ca 4-5 år så åkte jag till Ryssland varje år. Bodde där på ett barnhem långt in i landet. Saratov, en tidigare stängd stad för alla. Skitläskig ärligt talat, jag kände mig så vansinnigt otrygg om jag var ute på stan. Flyg till Moskva och tåg i 17 timmar innan man var framme. 3 av barnen där tillbringade ett antal somrarna hos oss. 2 av dom har jag fortfarande kontakt med Anastasia ❤️ och Sergej ❤️. Båda är idag föräldrar. Nastja är en väldigt stabil och bra tjej. Grabben blev tyvärr pappa första gången när han var 17. Har idag 2 barn, men vill flytta till Sverige i ca 5 år. Själv ☹️. 

Nåväl. Ryssland och mitt jobb, inte helt kompatibla. Innan resan fick jag alltid sitta i samtal ang vad jag skulle tänka på, efter resan fick jag sitta i samtal, om jag varit med om. Jag satt inne med mer info än vad som var nyttigt för mig. Efter en av resorna, som jag och min son (stora problem att åka tillsammans, han var inte myndig och vi hade olika efternamn, han hette Alriksson och jag hette Alriksson- Hennerstedt, ajsing bajsing, där höll vi på att inte komma iväg tillsamman 😡) gjorde till Saratov så blev jag sjuk när jag kom hem. 

Jag började kräkas. Jag fortsatte att kräkas i 3 veckor. Jag gick ner 13 kg innan jag blev inlagd. Vad hade hänt? Hade jag blivit förgiftad? Dom jag arbetade för frågade ut mig om hela resan, från start till slut. Hade jag träffat någon som bara råkade komma i min väg? Hade jag varit med om något annorlunda? Så fortsatte det. Svaret var nej, inte vad jag vet. Det togs alla prover på mig och några till. En dag upphörde kräkningarna. Jag var då inlagd på sjukhus. Dagen efter minns jag att jag bad Göran komma med pommes till mig, jag var hungrig för första gången på 3 veckor. Vi satt på en gräsmatta utanför sjukhuset och jag njöt av dom bitarna jag fick i mig. 

Jag vet inte vad det var för fel på mig den gången. Någon slags bakterie hade jag helt klart fått med mig hem.

Maten på barnhemmet var fruktansvärd. Men eftersom vi var gäster så fick vi extra stor portioner. Jäck, så vidrigt det var. Under den veckan låtsades jag alltid vara vegetarian. Åt absolut inte kött eller fisk. Det var dom sämsta och billigaste köttbitarna som barnen fick, fisken kokades hel, så risken fanns att man fick ett fisköga i tallriken. Jag som är så kräsmagad kunde bara inte äta maten. Jag skämdes som en hund när jag kastade i slasken. Det här var vad barnen levde på dagligen och jag klarade inte ens en vecka. Shame on me ☺️ På barnhemmet bodde ca 125 barn i åldern mellan 6-18.

Sergej och Nastja var underbara att ha här. Nastja som då var 16 år gick upp 8 kilo och var arg som ett bi när hennes kompisar som vi träffade på flygplatsen vid hemresan retade henne. Sergej älskade varje sekund han var här. Han cyklade runt hos grannarna och hälsade på, det spelade ingen roll att han inte kunde språket. Men det var aldrig jobbigt att släppa hem honom igen. Han längtade då efter sina kompisar.  Dessutom var personalen på barnhemmet helt fantastiska mot barnen. Problemet var att dom var inte vana att vara själva, dom levde ihop med andra barn 24/7 i ca 7 bäddsrum. Sergej fixade det, men inte den andra killen vi hade en sommar. Han höll på att fullständigt bryta ner oss. Efter den sommaren orkade vi inte längre och Sergej fick inte åka till Sverige någon mer gång, han misskötte sig på hemmet. 

Jag och Niklas har varit tillbaka och hälsat på en gång till. Sergej och Nastja bodde då inte kvar. Nastja hade fyllt 18, då åker dom ut och Sergej 17 år, bodde ihop med sin socialassistent som han hade fått barn med 🙄. Men båda kom och hälsade på oss. Nastja varje dag och Sergej en gång. Det var faktiskt lycka ❤️ Vi fick inte hälsa på Sergej hemma hos honom. Jag vet att han skämdes, dom bodde i en liten etta tillsammans med hennes föräldrar. Men han ljög (enda tyvärret med Sergej var/är att han är mytoman) och sa att dom bodde i en stor villa där hans sambos syster med familj bodde på övervåningen. Jag visste sanningen men ville inte förnedra honom genom att tala om det.  

Då får det räcka för den här gången. Vi har hunnit med 2 och en halv timme i skogen. Dino sover och jag ska göra ett armband, alltså vila. I kväll ska vi bort på middag, om jag kommer iväg med min taskiga hals? 

Dag 1727. Känslosam vecka

””Hej världens bästa mormor, du betyder allt, du är världens bästa mormor, du är en sån kämpe, du klarar allt, du är en sån ängel, du sprider så mycket kärlek, du finns i så många hjärtan, men mest i mitt ❤️❤️❤️ Sov så gott min ängel. Tack för allt du gett mig, du är en ängel❤️ ///Ida””

Hjärtat rinner över och ögonen fylls och rinner över 😍 Det här smset kom en kväll vid hennes sovtid. Hjärtegrynet är just fyllda 11 år, hur är det ens möjligt att uttrycka sig så i den åldern? 

I söndags förmiddag ringde hon och frågade om jag kunde hämta henne. Hon ville vara med mig och att vi skulle ut i skogen och plocka svamp. 

Jag hämtade henne. Självklart.

Vi packade en fikakorg, på med skogskläder, tog med oss cykel och Dino. Den dagen hittade vi ingen svamp, jo det gjorde vi men det var murklor, jag plockar inte murklor, till mig själv alltså, däremot är min chef oerhört intresserad av matlagning och vill gärna ha murklorna. 

 


När vi satt på en sten och fikade sa jag till Ida, -Herrejösses vad jag älskar dig mitt fina barnbarn, jag älskar att du är här och gör mig sällskap i skogen. Hon svarar

-Mormor, jag älskar dig lika mycket som mamma och pappa, jag svalde, svalde, blinkade, blinkade, svalde. -Men Ida, mamma och pappa är alltid speciella, dom älskar man först och mest, sen kommer mormor 😄 -Men mormor det är ok, jag har frågat mamma och hon sa att jag fick det. Jag kunde bara krama henne, hårt, länge, inte visa att tårarna sprutade som en öppen vattenkran. Detta barn ❤️ Detta under till barn ❤️  Utan henne vore min himmel mörkare. Jag älskar även hennes trollunge till lillasyster, lika vansinnigt mycket, men eftersom jag varit sjuk under större delen av hennes liv så har vi inte fått samma relation, barnen är olika som dag och natt, Lovan är väldigt lik mig som liten 😘 Jag älskar min familj så det gör ont, mina barn har alltid varit mitt allt, jag har alltid inrättat mitt liv efter dom. Men så har vi också en relation idag som jag tror är ganska ovanlig 🙏 

Som ni förstår kan jag inte dö. Jag kan bara inte lämna min Ida. Det finns ingen möjlighet. Så enkelt är det. 

Det är så många jag inte kan lämna. Tex min son. Då skulle jag sätta honom i hemlöshet. Igen. Lägenheten han bor i är min och jag har lån på den. (Jag köper trisslotter, räknar kallt med att vinna så att jag kan lösa lånen, så blir jag av med den ångesten) För 3 år sedan sålde han ALLT, verkligen allt för att flytta till sin flickvän i Australien. Natten innan skickar hon ett mail -jag har ångrat mig! En hel värld rasade som ett korthus i en storm, på en minut. Jag är fortfarande så fruktansvärt hatisk mot denna kvinna pga vad hon gjorde mot min son. Om hon istället hade varit ärlig och talat om innan allt såldes att hon hade träffat en annan, istället väntade hon till hans liv var förstört. Klockren psykopat 😬 Jag vet att den enda som lider av detta hat är jag. Jag kan inte glömma.

I lördags var jag inne på Elgiganten och tittade på en ny iPad. Den jag har är 6 år gammal, seg som kola och har sprucken skärm, trots detta är den en av mina bästa vänner 😄. Men nej, hade inte råd, leker lite med aktier, så jag sa till maken att när jag tjänat så mycket på aktierna att jag har råd med en iPad, då ska jag köpa en. 😄 kan alltså ta flera år. På måndagen kom maken hem med en överraskning. Han hade köpt en iPad till mig. Återigen brast det. 

Så idag sitter jag och skriver på min nya 😘 lämnade in den igår för överflyttning från den gamla. Jag är så glad 😂 så lycklig och tacksam över mitt liv. Jag har verkligen allt.

På måndag är det dax för röntgen. Igen. Jag lever i 3 månadersintervaller. Men jag planerar för framtiden. Jag har lite märkliga knölar, här och där. Men det kan vara för att jag magrat så, för nu syns knölarna, jag vet inte om dom är nya eller gamla. Men jag hetsar inte upp mig längre. Ringer inte onkologen. Har blivit så otroligt lugn. Det är ingen fara 🙏  Efter röntgen ska jag till jobbet och hälsa på, har haft kontakt med min chef och min kollega, som jag skulle ha ringt, men bara glömmer bort 😏

Det pratas mycket om den nya behandlingen, immunterapi. Det var för den som gossarna fick nobelpriset för i medicin. Den är bra. MEN dom glömmer berätta att den kan ha svåra biverkningar och att den bara fungerar på ca 30-40%. 

Den har jag kvar! Den dagen min medicin slutar fungera, vilket det i och för sig inte verkar som kommer att hända 😄 för den borde slutat hjälpa mig för ca 4 år sedan 😳 Den dagen hoppas jag tillhöra dessa 30% 🙏

MEN man blir INTE botad! Man blir INTE frisk! Den är alldeles för ny för att kunna säga så. Den mannen som var på TV, fråga doktorn hade blivit av med cancern 👍 men den kom tillbaka, på annat ställe. Den som säger att man blir botad ljuger eller har inte mycket förstånd.

Min vikt ligger stadigt på 48 kg, jag är nöjd. Jag äter med god aptit och njuter för första gången på flera år av maten. 

Begravningen gick bra, eller vad man ska säga? Det var inga barn i den åldern som förstod. Då vet jag inte om jag hade orkat. Det var en hel del vänner till Lars som jag saknade. Tyvärr 👎 

En sak vet jag nu. Jag vill INTE ha en kyrkobegravning! Jag vill ha en borgerlig. Jag vill brännas och spridas i en minneslund, eller på åkrarna i Aspö. Tyvärr finns ingen minneslund i Aspö, än. Ingen ska behöva sköta om en gravsten med mitt namn. 

Det slutade lite deppigt 😳 men så känns det inte. Mitt humör är på topp och jag mår bra igen. 

Nu ska jag ringa upp världens bästa dotter, hon är hemma med magsjuk liten Prinsessa. Stackars liten Sessa, hon är avskyr att vara magsjuk. Jag träffade dom igår MEN hon smittar inte förrän första kräkan kommer, Elin har pluggat på, för min skull ❤️ Min Finaste Elin ❤️

Dag 1720. Feberdax

Jag som mått så fantastiskt bra senaste månaden. Nästan galet bra och pigg. Men i måndags så vaknade jag av att någon sparkat mig i huvudet. Släpade mig ut med världens tröttaste hund, han vägrar gå ut på morgonen med Göran, han sätter sig ner på marken och strejkar, G får släpa honom en bit, men inser snart att det är omöjligt, när han vänder hemåt blir det däremot spring i benen, HEM, han rusar upp till mig i sängen och somnar tvärt om igen. Tröttis 😄 Nåväl, vi tog bilen till en annan skog en bit bort, då piggnar han på sig, jag plockade svamp men kände mig så yr, trodde det berodde på värktabletter jag tagit, märkligt, för jag brukar inte känna av den. Kollade om jag hade feber när jag kom hem, jodå, 38,7, inte konstigt att jag var yr. La mig i soffan resten av dagen, med gott samvete.  

Jag har blivit så hemskt osocial, träffar bara mina barn och prinsessor. Men förra helgen var Elin, jag och Ida till Stockholm och gick på krogen "Under Bron". Niklas hade vernissage den kvällen som det var öppningspremiär för hösten. Galet mycket folk, 21 års gräns, men Ida fick dispans endast för att hon är Nickes gudbarn 😘 Som vanligt fick hon mig att skratta hysteriskt, hon stod i baren med en drink i handen, någon sa "wow, har du fått en drink" hon svarar ja, men alkoholfri, för jag kör 😂 Hon finner sig alltid. Tiden gick så vansinnigt fort, Ida tyckte det började bli för mycket folk och det var dags att köra hemåt. En fantastisk kväll, en fantastisk son ❤️ Största tavlan köper krogen själva 🤑 Jag är så vansinnigt glad att vi var där, Nicke var överlycklig att vi kom, det var en väldigt stor kväll för honom.  

Jag var hos honom i torsdags och hälsade på, då får han ett sms "Vill ha dig till ett väldigt speciellt jobb, bra betalt" Han ringde upp personen och blev överlycklig, tackade givetvis ja, det är helt galet, men hemligt, jag får inte yppa mig. Är det något jag är bra på så är det att behålla en hemlighet.

Efter att ha jobbat med hemligheter i 15 år, ett jobb som jag inte ens kunde prata med min man om vid middagen, ett jobb där jag ibland var på uppdrag, med hyrd bil som inte gick att spåra, med avstängd mobil, aldrig samma väg till och från stället och jag kunde aldrig berätta för min man varför jag kom hem sent. Ett jobb där min hårddisk alltid låg inlåst i ett låst skåp i ett kassaskåp, i mitt rum som jag inte kom in i utan att gå förbi vakter, kort och kod för att komma in på avdelningen, kort och kod för att komma in på mitt rum, som alltid hade neddragna persienner. Om jag någongång åkte ifrån mitt kort hemma, så kunde jag inte jobba, det var bara att åka hem igen. Jag älskade mitt jobb. Ett jobb som inte passar för personer som inte kan knipa käft. Vi var ett tusental i landet som var så personkontrollerade av Säpo, dom kollade min ekonomi, min mans ekonomi, även min syrra och mina föräldrar kontrollerades. För att jag inte skulle kunna mutas. 

Vid ett tillfälle försökte en bil med flera män locka in min son, då 12 år. Av en slump kom jag just då, sonen var vettskrämd, jag körde efter bilen, men dom körde så fort att jag tappade bort dom. Stannade och funderade, vafan gör jag nu? Då åkte bilen förbi mig och jag hann skriva upp bilnumret. Inom ett par timmar hade Säpo fått tag på männen, dom lär garanterat aldrig göra om det. Om dom var pedofiler eller om det hade med mitt jobb att göra, får jag aldrig veta. 

Jag var inhyrd konsult med väldigt speciell utbildning. En dag begärde jag högre lön, mycket högre, jag fick knappt hälften. Då sa jag upp mig! Direkt 😡 Huxflux gick det genast att höja lönen? Men då hade jag redan fått annat jobb med liknande arbetsuppgifter. Företaget jag jobbade för gick alltså miste om det uppdraget, då dom inte hade någon annan med min utbildning. Långsnok 😄 Det var en underbar känsla, den underchefen som nekade mig löneförhöjning fick nog inte roligt. Det var ett uppdrag på många miljoner, och jag upplyste om att det var på grund av honom jag sa upp mig och tackade nej till att komma tillbaka 💪 Älskade mitt nya jobb med 3 timmar mindre restid per dag och en lön som jag var mer än nöjd med.

Det känns tufft, fruktansvärt tufft att idag vara sjukskriven. Jag skulle inte klara av mitt jobb, tyvärr helt omöjligt.

Istället lever jag för mina promenader med vovven och att jag kan träffa mina prinsessor när jag vill och orkar. Har vant mig efter dryga 4 år, jag har lärt mig att acceptera läget, har dessutom lärt mig att trivas med mitt liv. Vi har det lugnt, skönt och harmoniskt. Inga konflikter utifrån längre. Livet är behagligt. Men jag saknar mitt jobb 😢

Något som är stort för mig idag, är att min blogg ligger på 4e plats, endast 3 stycken har fler läsare än min 👍 Vilka är ni alla, från runt om i hela världen?

Nu måste jag bli frisk! Har ett mission i veckan som jag bara inte får missa. En begravning. 

Har massor mer att skriva, men orkar inte. Det får bli nästa gång.

Trots att jag är sjuk så måste jag rasta hunden. Maken är borta på jobb idag.

Tack för idag❣