Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från januari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1804. Livet återkommer

Jag mår så mycket bättre. Hallelulja. Det här pencillinet måste tillslut ha fungerat. Trots att jag hade en släng feber i onsdags dagen innan besöket hos dr Andreas.

I torsdags var Göran och jag där. Fick en kram som vanligt. Min underbara dr Andreas. Även denna gång var den praktiserande läkaren med, som jag träffade akut förra veckan. Han satt med och lyssnade.

Min cancer håller sig där den ska, alltså på mattan. Vi fortsätter med min bromsmedicin, som vanligt, ända tills jag blir resistent, vilket inte verkar hända, eller tills min kropp kraschar av biverkningar. Den dagen, den sorgen.

Den praktiserande frågade om jag gått hos Andreas länge? Ja, i 5 år har jag haft turen att få ha honom som min onkolog. Hon tillhör nästan familjen sa Andreas 😂

Eftersom jag inte var helt pigg så togs återigen en massa prover på mig för att kolla bakteriesläkten som slagit bo i mig. 

Jag får högsta betyg som bästa patient när det gäller att ta prov med den långa bomullspinnen i bihålan. Jag sitter helt still. Ger inte ifrån mig ett ljud, förrän det är klart. Då tillåter jag mig att nysa och nysa. Man tackar, nu för tiden får man vara glad för det lilla man är bra på.

Jag har verkligen suttit i karantän, och jag tror verkligen att det har hjälpt. Jag tänker fortsätta i en vecka till, inte träffa någon. Utom barnbarnen, dom kan jag inte leva utan. Jag får ingen luft om jag inte får krama om dom. 

Fick en video av sonen i förrgår, där han står med en bit morot och det kommer fram en känguru och äter ur hans hand. Helt fantastiskt. Snart är det dags för knodden att komma hem. Han är en sommarmänniska. Australien är perfekt för honom, landet som dessutom har århundradets värmebölja just nu. Vinter är det absolut värsta han vet, jag har förberett honom på vad han kommer hem till.

Innan vi skaffade Dino så fick jag som vanligt alltid kaffe på sängen samt en lapp där det stod något gulligt på eller bara ”Älskar dig! Din.”

Numera har vi kommit på att det står ”doggen har varit ute. Gjort både ettan och tvåan. Din.” Eller vovven har inte visat sig! Din.

Nu har det blivit skärpning 😘  

Ida ringde och frågade om hon fick komma hit ett par timmar på lördagsmys? Självklart hämtade jag henne. För tillfället sover hon bara hemma. Så jag skjutsar hem  henne när hon är redo ❤️

Dag 1801. Här sitter jag.....

...... och kan inte annat göra. 

I fredags ringde ännu en läkare från onkologen. Nya bud. Nej, dom 4 pencilinkurer som jag ätit hade nog inte fungerat.  Jag hade uppenbarligen en mycket speciell bakterie. Jag var tvungen att byta pencilin igen. Med en gång.

Åkte in till apoteket för att hämta nya kuren. Dom hade inte den sorten. Hon ringde dom andra apoteken i Strängnäs, ingen hade den sorten. Enköping då? Hon provade, nej, ingenstans i Enköping heller.

I Eskilstuna fanns det ett apotek som hade 1 kartong med rätt pencilin. Dom la undan den till mig. Gick ut i bilen och bröt ihop. Jag orkade inte sitta och åka till tuna park för att hämta kartongen. 

Ringde till maken och berättade. Jag sa att jag kommer hem, jag skiter i pencilinet, jag orkar inte mer nu. Han erbjöd sig då att möta mig på väg 55 och ta min legitimation för att hämta kartongen. Vi möttes på halva vägen på en busshållsplats. 

Där stod jag medan bilarna åkte förbi och tutade, vi stod för nära vägen och storgrät. Bara för att han är så snäll, lämnar jobbet för att åka till Eskilstuna åt mig. Jag skulle nämnligen aldrig ha bett honom. Ståndaktig tjurmaja, kan själv. Men inte idag. 

Åkte hem och somnade på soffan. Efter ett par timmar kom Göran hem så jag kunde påbörja kuren. 

Sen gjorde han sig iordning för att gå på kalas, som jag snällt fick stanna hemma ifrån. 

Har inte träffat någon på hela veckan, har verkligen satt mig i karantän. Men idag tog jag med Dino och åkte in till stan för att handla tulpaner. Jag ville köpa tulpaner till underbara Susanna.

Passade på att ta en prommenad på kyrkogården, den stora ”nya”, snön vräkte ner och man såg knappt något framför sig. Tyvärr glömde jag ta med ljus att tända för min moster som jag är uppvuxen med. Hon och mamma var alltid tillsammans, och jag och syrran med kusinerna. Maggan skulle ha blivit 77 år idag. Hon dog i min ålder för ca 20 år sedan, i cancer. 

När jag kom hem mådde jag inget vidare. Hade nästan 38 grader i feber. Jag blir snart galen.

Dino var full av energi, älskade snön, så vi tog en prommenad till, mot Göran och Marielund. Han fick springa lös, och som han sprang, som en ko till sommarbete. Han rusade till Marielund hämtade ett ben som han hade grävt ner för några dagar sedan. Tillbaka till mig så gick vi hemåt igen. 

I morgon ska vi till dr Andreas. Dels få reda på hur min cancer ligger till/still. Samt hur vi ska göra med den här envisa infektionen? Samt lite andra frågor.

Dag 1798. Satt i karantän

Äntligen har jag fått hjälp. Har varit så trött att jag stått nedanför trappen och undrat om jag ska orka gå upp? 

I helgen var jag med Elin och Ida till ett köpcentrum. Ida hade en träff där med ett antal tjejer som håller på med squishy’s. Dom byter, köper och säljer av varandra, sen skulle dom äta lunch och fortsätta ett tag. Det här är tjejer som hon endast känner via nätet, så mamma Elin och jag hade full koll. Med det var andra gången och alla tjejerna är i samma ålder. 

Och nej, jag tänker inte förklara vad en squishy är för något 😂

Hur som helst så skulle Elin och jag vandra runt i centrat. Men nej, jag bara orkade inte. Kändes som jag skulle svimma var 40e meter. Så vi satt mest och åt eller fikade. Det bästa är att jag får egentid med min älskade dotter, det är sällan, annars är alltid är det någon som ropar mamma, eller mormor när vi försöker prata. 

Då sa Elin till på skarpen. NU tar du tag i detta, du måste få veta vad det är för fel på dig! Ok?

Jag skulle röntgas på tisdagen och till min sköterska Marie för provtagning idag (onsdag). På tisdagen ringde jag Marie och förklarade läget och frågade om någon läkare kunde kolla upp mig och lyssna på min hosta, när jag ändå skulle dit.

Hon ringde upp mig efter någon timma och sa att jag skulle vara där 9.30 för provtagning, så skulle jag få träffa läkaren kl 11.00 för då hade provsvaren kommit.

Det var en undersköterska som stack mig och blev salig när hon såg mina armband, jag talade om att största delen av pengarna skänker jag till barncancerfonden. Kan du inte ta hit några så vi kan få köpa? Absolut, visst, gärna 😁 Hon skulle kolla upp om det var ok att göra så.

Sen satt jag och lyssnade på en ljudbok och halvsov tills läkarna ropade på mig, det var en extraläkare med idag. 

Så ordentligt kontrollerad har jag aldrig blivit. Hur som helst så lät jag verkligen inte bra ☹️.

Hon, den ansvariga läkaren förklarade för mig att mina 3 penicillinkuren som jag redan har stoppat i mig troligen har fungerat, men, redan direkt dom tagit slut så har jag snubblat över en ny bacill, och en ny bacill, och påhoppad av andras baciller. Mitt immunförsvar är helt utslaget så jag stoppar absolut ingen bacill som vill träffa mig. Hela min kropp har ropat, välkommen till mig, jag tar emot alla slags baciller! 

Så från och med nu gäller: ännu en penicillinkur, kortisonkur, och hostmedicin. Dessutom så är det karantän som gäller för mig. Om jag ska ha någon som helst chans att återhämta mig. Minst ett par veckor! Jag ska inte utsätta mig för några folksamlingar! MEN barnbarnen då? 😱 Jag kan inte leva utan dom. Ok, dom får du träffa, eftersom dom är så pass stora och din kropp är van med deras bakterier. Men, om dom är det minsta förkylda så gäller umgängesrätten inte! 

Sen togs det ännu flera bakterieprover. Här blir det ordentligt gjort, inte bara ett stick i fingret och svaret, du har virus 😡

Nu ska jag sköta mig! Jag bara måste bli frisk och pigg igen. 

Jag håller på att läsa igenom min blogg, det är ju 5 år nu som jag har skrivit. Tänk vad man glömmer allt som hänt 😳

Anna från akuten!

Jag har missat din kommentar från Dag 88, 20140508

Tack för din kommentar, stort tack❣️ Och JA, jag mailade chefen för akuten, ett lång mail och hon svarade också med ett långt mail, jag svarade på det och hon återkom igen. Det var en mycket bra och konstruktiv mailkonversation. Hon stod för katastrofen på akuten, men jobbade på den. Anna, om du arbetar kvar. Tycker du det har blivit någon bättring? 

Mina näst bästa kärlekar i världen, som numera helt accepterar varandra. Ibland tappar Dino fullständigt förståndet och vill leka 😳 då gör han ett par hopp rätt upp i luften framför henne, kom igen då, vi leker, försöker hela hunden säga med kroppen. Går snart slokad därifrån när enda reaktionen är hennes blick, som säger Idiot, jag är väl ingen som du heller 😹 vad du nu är? 

Dag 1793. Helgerna

Är över och förbi. Det var den 5e bonushelgen. Känns så bra.

Men det finns ett men. Jag mår skit! Ont i kroppen och fullkomligt tom på energi. Jag är återigen så vansinnigt trött. Sover 12 timmar/natt samt några timmar i soffan. Det hjälper inte det minsta. Är lika trött när jag vaknar till. 

Vet inte vad jag ska göra? Kan ju inte ringa vårdcentralen eller , och säga -ursäkta men jag mår inte bra. -Hur mår du inte bra? -Jag vet inte? 

Juldagen som var vår julafton kröp jag ner i ängen vid 22 tiden, orken tog helt slut. Nyårsafton, då vi var 9 personer som umgås och lagar mat tillsamman, alltid samma gäng, och som vanligt hade vi helt underbart. Men mitt huvud kraschade återigen vid 22 tiden. Men nu gav jag inte upp, pinade mig fram till 12 slaget. Hade gjort mig iordning innan så att jag bara kunde kasta mig i sängen när vi hade skålat. 

Alltså inget bra slut på 2018, nu hoppas jag att det ska vända. Har nu gått och varit risig sedan oktober. Vissa dagar ok, flesta dagar inte ok. Idag 4/1 vaknade jag med en ruskig huvudvärk, tog några värktabletter och somnade om. Det var rätt gjort, för huvudvärken hade lagt sig något när jag vaknade. Däremot inte febern 🤬

Riktigt tråkväder, mår jag bra så gillar jag regn och tar gärna en långpromenad. Inte idag, frös som en fågelunge. Dino tänkte ivarjefall inte gå någon längre sträcka. Efter 100 meter gjorde han 2an, sen skulle han hem 🐶 jag protesterade inte. 

Jag har en superspännande sak på gång. Hoppas verkligen att den blir av. Håller alla tummar och tår. Lika superhemligt som spännande 🤐 Återkommer så fort jag kan ang 

Ni ligger jag i soffan och ska blunda en stund 😴 tillsammans med mina gosedjur ❤️

 


Jag önskar Alla mina läsare som jag känner och, de jag inte känner. ETT RIKTIGT GOTT 2019

Just det. Gran. Gran är något speciellt för oss. Våran gran får absolut inte se ut som en vanlig gran, under våra 20 år tillsammans har vi släpat hem den ena speciellare än andra. Den här granen. Tog priset 😂😂