Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1837. Orken har saknats!

Ber om ursäkt, att jag inte skrivit på evigheter, men orken har saknats. Nu mår jag återigen bättre, och här kommer vad som hänt senaste tiden.

Sonen kom aldrig, och hörde aldrig av sig? Jag ringde honom. Han låg i halsfluss. Fy tusan. Han ska försöka släpa sig iväg till doktorn. Jag är tacksam för att han inte hann komma hit innan det bröt ut. Men jag saknar honom så kroppen värker.  

Ida har börjat spela handboll. Hon är verkligen enastående. Igår var hon och tränade i en och en halv timme. Efter det stannade hon kvar och tränade med nästa lag. Bra tjejen, så bra! 

Pappa Tom har börjat som tränare för laget. Dom har något gemensamt dom två att göra. Fantastiskt! Ida är jätteglad att pappa Tom är med, risken kan ju vara att det är pinsamt, men nej. 

Jag har varit med och tittat på 2 matcher nu. Så spännande! Jag lever mig in med hela kroppen, MEN måste hålla igen munnen, får inte skrika, bra Ida, eller armarna Ida, det är pinsamt. Heja Strängnäs är däremot ok.

Min näsa läker fint.   

Tänk att vi lyckades tillslut. Det tog lång tid, men nu efter 11 månader så ligger mina vänner bredvid varandra och sover. I går försökte Dino göra valpar med Julia. Det var inte ok, han gick långt över gränsen, han fick en kattnäve över nosen och en blick som sa, Du är verkligen helt korkad, lägg av! 

Livet rullar på och jag försöker hålla mig så gott det går ifrån andra människor. Mår ganska ok. 

Har nu brutit min karantän och det har fungerat. Enda problemet nu är att min allergi har slagit till med full kraft. När jag vaknar ser jag ut som att jag har gått en boxningsmatch under natten. Mina ögon är igensvullna.

Maken och jag har tagit en kryssning med Birka, för att komma iväg en sväng och hitta på något roligt.

Roligt slutade kvällen sannerligen inte. Vi satt i danssalongen, framför oss hade en kvinna landat i soffan, hon var fruktansvärt berusad, ja, var faktiskt helt väck. Då kommer en man och sätter sig bredvid henne. Jag vet inte om dom var ett par, men det är faktiskt helt oväsentligt. 

Han började slicka henne i hela ansiktet, det var en så äcklig syn att den har fastnat på min näthinna. Saliven rann ur mungiporna på den vidriga mannen. Jag satt 3 dm ifrån dom och råglodde på honom, han brydde sig inte det minsta. Sedan drog han upp hennes alldeles för korta kjol, och stoppade in fingrarna i hennes underliv. Det här skedde alltså bland hundratals människor och det var många som såg.

Hon märkte ingenting, hon var helt borta. 

Då gick jag och sa till vakten att ni måste genast avbryta en pågående våldtäkt. Han kallade på sina kollegor och ställde sig och studerade paret, då satte sig mannen framför henne, troligen för att komma åt henne bättre. Samtidigt som han satt och gnuggade handen mot sitt underliv. 

Då avbröt vakterna det hela, och tog med sig båda. Kvinnan kunde inte gå utan rasade över ett par fåtöljer. Då tog mannen henne i handen och drog iväg. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vakterna delade på dom, att dom kastade honom i en cell och tog hand om kvinnan, hon var i ett hjälplöst tillstånd.

Vi såg dom aldrig dagen efter, så förhoppningsvis var dom omhändertagna. Jag sov ingenting på natten, den här vidriga sekvensen spelades upp i mitt huvud med repeat knappen intryckt. Han såg ut som ett sjukt djur, med saliven som droppade. Fy fan!

Härom dagen så var min Prinsessa Ida här, i bilen på väg till oss så frågade hon om man tjänade mer pengar om man arbetar natt. Ja, det gör man, men det är jobbigt att arbeta natt, se på Nicke, hans sömnrytm är helt förstörd sedan många år.

Du förstår mormor, jag vill tjäna mycket pengar, för då ska jag handla massor till dig, som du gör med mig nu. Fina lilla barn, hennes omtänksamhet har inga gränser.

Min infektion har äntligen gett med sig, cancern hoppas jag står still, som vanligt. April är nästa gång jag ska röntgas.

Vi hade planer på att åka till Kina, möjligen en helt galen tanke, men jag ville. Jag var aningen orolig, det var en gruppresa, tänk om jag skulle bli sjuk? Skulle jag då förstöra för hela gruppen? Nåväl, resan blev inställd på grund av för få anmälningar. Jag tror det var meningen? Istället får det bli en annan, kortare resa, antagligen i Europa i stället. Göran blev besviken såklart, och tappade fart, och la energin på annat. Är han inte intresserad av att göra en annan resa istället nu i vår, då åker jag till Bali med Mulle. (Endast fantasi) 

Ska försöka skärpa mig och återkomma inom kort!

En sak till! Snälla, ta det försiktigt i solen när den nu börjar återkomma. Sitt inte och stråla dig. Solarium borde verkligen helt förbjudas. Det är som att krypa in i microvågsugnen. ”Vad vacker strålbränna du har” vart har du varit och stålat dig? 

Håller på att gå igenom min blogg och jag saknar verkligen Diana, Lina och Malin, var är ni? Hur mår ni? Saknar er stort!

Dag 1817. Trött, trött så trött

Har återigen hamnat i koma. Jag sover 10 timmar per natt, går ut med Dino, somnar sedan på soffan och kan sova där i 3 timmar. Det är nästan omöjligt att vakna, vill bara fortsätta att sova mer och mer. Varför? 

Efter att ha varit ute med Dino i en och en halv timme så är kraken helt slut. Vi går först i skogen, sen går vi över en åker och det är så mycket snö att han måste hoppa fram. Det är bra, han behöver massor av motion för att må bra. Efter det somnar han som jag, utslagen i soffan. På eftermiddagen tar vi en sväng till, jag lunkar i sakta mak han springer och hoppar som en tok. Helt underbart att se honom. Tack någon där uppe för att vi skaffade Dino. Det bästa som har hänt mig. Nu måste jag gå ut två gånger om dagen. Jag har alltid sällskap av någon som älskar mig upp till öronen, hela tiden.

Förra veckan ringde Elin mig, en kille hade satt snara för Ida, hon ramlade baklänges och slog i huvudet, och svimmade av. Dom var på väg till akuten, kunde jag hämta Lovis? Självklart! Pappa Tom var på tjänsteresa i två veckor så Elin var själv med tjejerna. Ida hade fått en hjärnskakning, så dom fick stanna på akuten så läkaren kunde ha uppsikt över henne i ett par timmar. Tjejerna kan vara osams så det ryker både stickor och strån, men när det gäller då är det kärlek. Lovis blev helt förtvivlad när jag berättade vad som hänt, är Ida ledsen? Har hon ont? Gråter hon? Och så vidare. Dom kom hem på kvällen, det var tack och lov en lätt hjärnskakning.

I måndags var jag på mitt 2 gånger om året besök på hudkliniken. En toppenläkare som kollade igenom min kropp. Hon såg direkt mitt sår som jag har på nästippen. Jag har nog haft det i ett halvår nu. Hon hade läst igenom vilka biverkningar min medicin kan ge. Hon var verkligen påläst. Så underbart med en sådan läkare. Tafinlar kan ge en annan sorts hudcancer. Hon var orolig att såret på nästippen kunde vara något sådant. Hon ville frysa min nästipp. Jag blev osäker under tiden hon hämtade fryssprayet. När hon kom tillbaka frågade jag, ska jag verkligen göra detta, är det nödvändigt? Svar JA. Tack, jag behövde någon som tog beslutet åt mig. 

Hon sprayade tippen 2 gånger med -190 grader. Hon berättade att det troligen skulle bli en vätskefylld blåsa, men jag skulle inte sticka hål på den. Det skulle ta cirka 3 veckor att läka. Jag ser ut som Rudolf med röda mulen, en röd nästipp, med en stor blåsa. Ser helt galen ut. Jaja, alltid ska det vara något. Det gör ivarje fall inte ont. 

Jag har nu suttit i karantän i flera veckor, så jag hoppas att mitt immunförsvar är något bättre, försöker att inte krama folk, det gäller givetvis inte min familj, Elin och tjejerna måste jag krama för att överleva. 

Jag läser igenom min blogg från första dagen. Har nu läst 2014 och 2015. Fytusan vad sjuk jag har varit. Det är tur att man glömmer varefter. 

Jag är verkligen så glad och så tacksam att jag fortfarande lever. Det har nu gått 5 år sedan min spridning upptäcktes. I våras var jag så sjuk, sov cirka 18 timmar per dygn, kunde inte äta och vägde 45 kilo. Göran och jag pratade om det igår. Ingen av oss trodde att jag skulle överleva då. Men då sänkte dr Andreas min giftpiller dos och sakta, sakta kom jag tillbaka till livet igen. Så obehagligt att tänka på. Behandlingen höll på att ta död på mig, och jag var så nära att ge upp, jag orkade inte längre. 

Tack mina barn för att ni ryckte upp mig och talade om att jag fick bara inte ge upp. Snälla mamma, ge inte upp! Det fick mig att ta mig i kragen. Givetvis skulle jag inte ge upp! Självklart inte, även om det kändes som enda alternativet då. Jag ville inte vara med längre.

Jag hänger fortfarande med och ska försöka göra länge till. Det är ju inte cancern som håller på att ta död på mig, det är ju min behandling.

Ha en härlig fredag och samma med helgen. Nästa vecka kommer troligen min kära son och hälsar på, han har inte varit här sedan i maj, så det är på tiden nu!