Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1888. Obehagligt

””Nu har din läkare fel. En tia är en liten stroke, som INTE lämnar några spår på en röntgen. Man kan alltså enbart diagnostisera en tia efter symptom. Det är en propp som löser upp sig så gott som direkt. Vilket gör att man får symptom en stund, sedan försvinner dom.

När man kan se en infarkt på röntgen, då har du haft en stroke. Den lämnar synliga bevis efter sig på en röntgen.
 
Stå på dig. Förstår det är tungt, och som du själv säger är det inte onkologen som ska ansvara för den här saken, men han ska skicka dig till neurologen.
En stroke kommet sällan ensam=behandlas man inte i förebyggande syfte så är risken stor för en ny stroke. //Johanna””

Det här känns riktigt obehagligt. Johanna har hjälpt mig mycket med att förklara för mig. Hon har stenkoll.

Nu har jag huvudet ner och fötterna upp och känner att jag måste kolla upp det här, jag kan inte bara lägga mig ner och ge upp bara för att jag inte orkar eller vågar.

Jag kan inte gå med på att det här bara sopas under mattan och vara något som vi inte ska prata om. För så känns det just nu. Känner mig besvärlig.

Tack johanna❣️

Dag 1887. Vad pågår?

Ja. Jag har haft en TIA. Jag har alltså haft en hjärnblödning. Men vad pågår? 

Var hos min sköterska i veckan. Tog upp detta med henne, och hon var så förberedd och ville inte prata om det. Men varför? Till slut lovade hon att ta upp det med min doktor. 

Jag förstår helt och hållet att på onkologen arbetar man med cancer. Inte hjärnblödning. Helt ok. Men är det så att något missats? Borde jag ha skickats vidare? Eller? Jag får känslan av att något pågår bakom mig, en fruktansvärt obehaglig känsla.

Jag litar till 100% på min läkare, och sköterska, jag avgudar honom, men just nu vete tusan vad som händer? 

1 timme efter att jag kom hem ringde min läkare, då hade min sköterska kontaktat honom ang något som gällde röntgen? Que?

Då fick jag veta att ja, jag hade haft en TIA, men ingen vet när. Nej, man gör ingenting nu. Jag behöver inte vara orolig. Hade jag fått den nu och åkt in till akuten, då hade man kontrollerat vad anledningen var och gett mig medicin. 

Har detta hänt någon av gångerna när jag varit på akuten för fruktansvärd huvudvärk?  Tja, inte fan vet jag, känner mig bara frustrerad och osäker just nu. Jag skiter i det här nu, jag är ju så otroligt beroende av min läkare och sköterska, så jag vågar inte tjata, men min fina vän Tina går i taket. -Jag kan ta tag i det här åt dig! Min Fina Tina.

Jag får tydligen nöja mig med sammanfattningen: ”inga säkra metastaser så vitt bedömbart utan kontrast”.

Känns sådär.

Annars är allt exakt som vanligt, huvudvärk, ledvärk, plus årets förkylning och en stor dos irritation.