Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 58. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 15 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 9 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från januari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1948. Bakslag, påslag, omslag och nedslagen

Jag kom hem. Jag mådde bra. Jag var glad. Jag la mig i soffan med mina fina pojkar och tittade på Titanic. Jag njöt ett par timmar.

Sen vände det. Den skorpa jag fått i mig återvände förbrukad. Det värsta är faktiskt inte att kräkas, det absolut värsta är detta förbannade illamående hela, hela tiden detta kill under hakan som gör att jag måste ha en hink med mig hela tiden, (nu har jag istället påse som jag kan ha i handen) denna klump som åker upp och ner, oavbrutet.

På fredagen tog jag mig från sängen till soffan. Fortsatte kräkas 🤢🤮 Låg under flera lager filtar och täcken, frös som om jag legat i en vak flera timmar.

På lördagen var jag riktigt dålig, i riktigt uselt skick alltså. Hade inte fått behålla något.  Drog jag ut huden på armen, då blev den ståendes där. Så uttorkad. 

På lördagen sa Göran ifrån, nu ringer jag 1177. Men det gick inte att komma fram 😳 efter flera försök, lika omöjligt. Ok, då åker vi in direkt till akuten. Göran packade min väska, satte på värmen i bilen. Ringde en sista gång, DÅ gick det att komma fram. Dock 1 och en 1/2 halv timmes kö, vi bestämde oss för att vänta. Jag ramlade omkull i soffan och somnade. 

När turen äntligen kommit till mig fick jag återigen prata med en fantastisk kvinna. När jag talat om min historia sa hon, har du någon i närheten? Ja. Din man? Ja. Be honom komma till telefonen? Ok. Nu när han är här så lägger du och jag på, då ska han omedelbart ringa efter ambulans! Neeeeej. Jo, du ska inte sitta i en bil, du behöver omedelbart få dropp. Det är i ditt läge man behöver ambulans. Men, nej, jag är 60-talist. Då åker man ambulans när man är dödssjuk eller varit med om svår olycka, jag är inte nära döden än! Då skrattade hon, -du skulle häpna om du visste vad folk ringer efter ambulans för nu för tiden. Din man ringer efter ambulans NU!!! 

Ok, sagt och gjort, det skulle dröja en stund, så jag kröp ner under mina täcken och somnade om. Till slut kom ambulansen med 2 män, varav den ena tydligen var vår granne? Dom bad Göran gå undan med Dino, hundar brukar inte bli så glada när dom fraktar iväg deras matte. 

Det kändes djävligt tungt att se Göran st på trappen med Dino i famnen medan jag rullades in i bilen. Ledsen.

Innan vi lämnade gårdsplanen så kopplade ambulanskillen, låt oss säga X, in dropp, tog alla möjliga prover och kopplade upp mig mot Eskilstuna. Jag har aldrig åkt ambulans av egen orsak, bara som medföljare. Det var ingen trevlig upplevelse, jag blev hahaha, av alla saker, åksjuk 😂

Förra gången blev jag ju hänvisad till en sidoingång, direkt in på ett eget rum pga smittorisken. Den här gången la dom mig i korridoren 😳😳😳 En sköterska kom och tog en massa blodprover, jag hade hög sänka. Jag sa till henne att jag borde nog inte ligga här, dels så smittar jag, och dels så är jag infektionskänslig, så det här är inte rätt plats för mig. Jag ska se vad jag kan göra blev svaret. 4 timmar senare körde dom in mig på ett rum. 

Läkarna var lite bekymrade, en vinterkräksjuka håller inte på i drygt 1 vecka. Antingen har jag fått en till? Eller så har den utvecklats till något annat. Nya prover togs. 

Klockan 03.45 kom en tjej och körde mig återigen till infektionsavdelningen. Hon var arg 😡 det här är inte mänskligt 😡 ingen ska behöva ligga på akuten i 12 timmar, ingen. Det finns en man kvar som hade legat i 15 timmar. 

Jag fixar det här. Jag har lärt mig hårda vägen. Jag är fullt utrustad. Har till och med vatten och egna filtar med mig. Det hade däremot inte den förvirrade gamla kvinnan som låg bredvid mig i korridoren. Stackars, stackars människa. Ingen hade tid eller tog sig tid att prata med henne. Mitt hjärta brast och jag önskar att alla förbannade idioter till politiker blir riktigt sjuka och hamnar flera kvällar på raken på akuten, dom ska må riktigt dåligt eller ha riktigt ont någonstans. Efter det kanske dom inte längre är så infantila att dom anser att vården behöver spara pengar, det finns för mycket personal. Så ovärdigt. Låt mig aldrig, aldrig någonsin behöva vara med om något liknande.

Idag är det tisdag, jag blir ohyggligt bortskämd. Jag har sovit så underbart skönt här inatt. Dock aningen kallt, så det går åt 3 täcken. Läkarna var just här. Vi bestämde att jag ska drick och stoppa i mig allt jag vill ha. Så ska vi träffas på eftermiddagen igen och bestämma fortsättning. Men jag tror nog att jag börjar bli redo för hemgång. På riktigt denna gång. Sa till läkaren att jag vill helst testa på att gå en sväng runt området, så att jag ser att det finns lite krafter i gumman.

OM det blivit dammsuget hemma vill säga! Annars stannar jag! Blev frisk en så pass lång tid hemma att jag hann se hur det såg ut 😱 allt annat än trevlig syn 😢

Nu tar jag ett hårt tag om mina tummat, och så tänker jag hålla dom, länge! 

 

Dag 1945. I en sal på lasarettet

Är ett skillingatryck jag alltid tänker på när jag blir inlagd. Min mormor Linnea spelade alltid cittra och sjöng den sorgliga sången. 

Efter att ha väckt Göran i lördags natt för att tala om att jag mådde illa, så har jag nog bästa tiden på 10 meters rusning till toalett.

Jösses som jag spydde 🤮, drack ett halvt glas vatten, 5 minuter senare var det dags igen. Så fortsatte det hela natten. Stackars Göran vad han fick slita. Det var inte alltid jag hann fram till toaletten eller ens ta mig ur sängen. Den natten prickade jag det mesta, äkta mattan fick en rejäl dos, även tapeten bredvid, så försökte maken placera mig i soffa, det var ingen bra idé, då fick han tvätta kuddöverdrag. Skura golvet. Det fanns liksom ingen chans att hinna. Så kom diarrén. Herreminskapare vilken mardröm. 

Så fortsatte eländet till onsdagen. Oavbrutet. Jag fick inte i mig någon som helst vätska. Jag gick ner 5 kilo på 4 dagar. Jag var så sjuk att Göran fick leda mig in i duschen. Fullkomligt uttorkad. Hela tiden hade jag 39,7 i feber.

Då ringde Göran till 1177, hon ville dock prata med mig så jag gjorde mitt bästa för att prata, jag orkade ju liksom inte. En fantastisk kvinna som jag pratade med. Jag måste omedelbart läggas in. Hon ringde sjukhuset för att höra om vi kunde få slippa akuten och få komma direkt till infektionskliniken. 

Det gick tyvärr inte, jag hade inte fått i mig min cancermedicin på flera dagar, så dom var ev tvungna att konsultera onkologen. Nåväl, jag fick komma in på akuten via en sidodörr, direkt in på ett eget rum med eget allt. Det togs prover och sattes dropp. Lite fler prover och väntan på svar. 

Vinterkräksjukan hade fullkomligt tagit över mitt liv. Eftersom jag inte har ett överflöd av motståndskraft så klarade jag inte av den, dessutom måste jag ha fått en extra elak djävla bacill, eftersom det aldrig gick över. Det kom en transportör och körde mig i rullstol till infektionskliniken. Eget rum, skönt, utegångsförbud till korridoren, helt ok.  En ny påse dropp. 

Droppen gjorde nog att jag piggnade till något, för jag fick i mig ett halvt glas blåbärssoppa. Som jag otroligt nog fick behålla. Det är inte bara magsjukan som kraschat mig, jag får dessutom inte sova. Klockan 01.30 ringde jag på sköterskan, mådde illa, måste ha en hink, fick en spypåse.

Fick en tablett som skulle ta bort illamående. Icke på mig. Låg och rullade i sängen, klockan 05 larmet gick och jag testade att ta min cancermedicin. Sen var det kört igen.

Plingade på sköterskan som kom och bytte ut mina påsar, frågade om jag kunde få något att sova på. Tyvärr var det för sent på dygnet, men hon lovade mig en tablett till nästa natt. 

Läkarna kom på förmiddagen, jag fick själv avgöra om jag ville stanna ett dygn till eller åka hem med direktnummer till avdelningen. Jag sa att om jag kunde få med mig något hem för att sova på så ville jag hem. Det var ok.

Göran och Dino hämtade mig med mina kokta spagettiben. Hem till soffan, ljuvliga soffan.

Men så började allt om igen. Räven i mig satte återigen igång. Allt vände och kom tillbaka upp. Likaså dagen efter. Jag var nu helt slut i både kropp och själ. Bestämde att jag skulle ringa avdelningen dagen efter, nu var jag helt uttorkad igen. Dags för påfyllning.

Natten var vidrig, tog en sömntablett, låg och vred mig i 3 timmar, sen somnade jag 1 sketen timme, då blev jag lite desperat, jag tog en till, somnade tillslut, i 2 timmar. Jag var då mycket desperat. Mint huvud sprängvärkte och var fullt av helt psykade tankar. Dessutom hade jag 2 underbara sängvärmen som trängdes om att få ligga närmast mig. Jag flyttade ner kudden till fotänden för att försöka sova. Men inte hjälpte det. 

Flyttade tillbaka kudden och då kom jag på svaret på mina helgalna tankar. Då fick jag ro och somnade. Tack gode gud, annars hade det nog blivit tvångströja på idag. 

Jag har inte behövt ringa avdelningen. Äntligen har illamåendet försvunnit och jag har inte kräkts en gång under dagen. Hallelulja vilken lycka. Hoppas, hoppas att det nu håller i sig.

Den här gången har jag bara gott att säga om akuten. Jag såg i och för sig inte kaoset eftersom jag var inlåst, men med mig fungerade det klockrent. Måste ju även tala om ifall det sker något positivt där. 

Den 2/1-20 gjorde jag årets första röntgen. Den 16/1 ska vi till Andreas. Jag har fått en ny knöl som jag vill ska kollas upp, på ett finger. Kanske även en ny skallröntgen, med kontrast denna gång, så att eventuella tumörer syns.

Nu orkar jag inte skriva mer, men i nästa inlägg ska jag skriva lite om mina eventuella framtidsplaner. Sådana måste man ha!

Nu ska jag prova på en skorpa!