Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 59 år. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 20 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 11 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från februari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 1991. Ljuset i tunneln

Onsdagen (dagen efter min fruktansvärda feber) kl 10.15 bad jag den trevliga sköterskan som jag pratade med att be min kontaktsköterska att ringa upp mig. 

Fredag kl 15.30 ringde hon. Alltså 2 1/2 dygn senare. INTE ok! Där och då försvann mitt förtroende och min trygghet. Hon hade inte haft tid? Om jag söker min kontaktsköterska, vilket händer ytterst sällan, då betyder det att jag behöver hjälp, jag behöver henne att prata med, jag är sjuk och rädd.

Jag hörde mig för i vår facebookgrupp, hur långt tid det tar för medlemmarna i gruppen att få tag i sin kontaktsköterska. Dom flestas sköterskor ringer upp samma dag, har man ringt på eftermiddagen så kan det dröja tills morgonen efter. Fick rådet att byta sköterska. Men nej, det känns jobbigt, min sköterska kan mig efter 6 år. Jag hoppas att det bara var en engångshändelse. Det är sannerligen inte ofta som jag söker henne och när jag gör det så är behovet av att få prata med henne snarast, väldigt stort.

Jag fick istället åka till vårdcentralen och där träffa en mycket duktig ung läkare morgonen efter. Lungorna spökade som vanligt. Fick penicillin och blev beordrad vila. Precis vad jag gör, vilar. Jag är fullkomligt dränerad på krafter så jag kan inte annat än vila.

I lördags var det den 15e, alltså dagen för min födelsedagspresent till Göran. Föreställning med Sissela Kyle och hotellnatt i Örebro. Jag mådde inte bra. Men vi åkte, fick ett rum där man kunde ha med sig hunden. Göran gick på föreställningen, Dino och jag var kvar på hotellrummet. Han är verkligen en äkta lantishund. När han kommer in i en stad kopplar han helt bort mig, han stänger öronen, och drar, han drar något så vansinnigt att jag blir galen på honom. Han måste lukta, lukta på allt, och kissa, hur mycket kiss är det möjligt att ha i blåsan? Ska man hinna med alla lukter, ja då måste man dra. 

Nu är jag på banan igen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte halkar av. 2020 startade verkligen inte bra, nu tycker jag att det bara kan bli bättre. Visst? 

Bättre har det blivit, så mycket bättre. Härom kvällen ropade jag på Göran, när han kom så var jag bara tvungen att tala om för honom att -jag mår bra, herregud vad glad jag blir! Det var första gången i år. Jag brukar vara noga med att berätta när jag mår bra. 

Idag har jag varit och röntgat min hand, handen där det sitter en knöl på pekfingret. Nu är det bara att vänta på svar, frågan är om det behövs göras en biopsi på knölen? Jag känner mig inte speciellt orolig. Varför skulle jag få en metastas där och ingen annanstans? 

Det är nog en fettknöl. Den får jag vara rädd om, för det är i så fall enda fettet jag har. Men jag är på G, nu börjar jag snart närma mig 49 kg igen 🤗

Mina Fina Sängvärmare 

Storm på Prästgårn! Det blev ingen bra flytt 👎 Inte helt nöjd!

Dag 1978. Rekord

Natten till idag toppade jag med 41,5 i feber. Troligen ännu högre då termometern bara visade H, (Hot, Help, High?). Natten innan hade jag 39,5.

Jag har haft feber sedan 1,5 vecka tillbaka, men då har den legat på sådär runt 38. Men så igår kväll kom frossan från hell. Jag skakade så att jag inte kunde hålla i ett vattenglas. Göran fick stoppa i mig febernedsättande. 

Jag var så varm att jag brände mig när jag kom åt mig själv med handen. Jag brann verkligen. 

Göran blev riktigt rädd. Jag förstår honom, själv fattade jag inte mycket. Han ställde mobilen så den ringde med jämna mellanrum, för att kolla min temp.

Förutom febern kändes det som att jag hade legat med mitt huvud i en nötknäckare, så ont, så ont, och hosta som grädde på moset. 

Efter att ha googlat på feber idag så förstår jag hur farligt det är när febern börjar närma sig 42 gr. Göran ringde 1177, men det ville inte jag så han fick lägga på. Men händer samma sak inatt, då måste vi göra något.

”””Människor dör när den centrala kroppstemperaturen stiger över 42 grader. Vid så hög feber slutar många viktiga enzymsystem i kroppen att fungera”””

Varför är febern som högst på natten? 

I morse ringde jag till onkologen för att be dom om att be min sköterska ringa upp mig. Jag fick även dra allt för den som svarade. Hon ville ta upp detta med jouren eftersom jag inte bara hade feber, det lät ju som en infektion. en timme senare ringde hon tillbaka, jouren hade sagt att troligen är det en infektion och om det blev värre skulle jag återkomma 🤨 Värre? Vad menade hen? Hur då värre?

Min sköterska har inte ringt än? Jag tänkte, att om jag har räknat rätt så borde Andreas vara där, då skulle hon kanske kunna höra med honom. Hör jag inget så ringer jag istället till min vårdcentral i morgon. 

””Alla ska ha en namngiven kontaktsköterska. En kontaktsköterska ska vara lätt att komma i kontakt med”” Jag vet många som har direktnummer till sin sköterska. Men jag är ganska nöjd ändå!

Jag önskar mig: ingen feber inatt 🙏

Dag 1969. Försäkringskassan

Jag har just avslutat ett långt över förväntan, otroligt bra samtal med min handläggare på FK. Jag blir nästan gråtfärdig av lycka. Efter allt man läst och hört så var jag livrädd att ringa henne. Hon var fantastisk! Hon lyssnade, hon förstod och hon kommer inte att ställa till det för mig. 

Jag uppfyller ju liksom kravet ”efter lång tids sjukdom, fortsatt behov av omfattande och krävande behandling”.

Jag har träffat Andreas efter min röntgen. Allt är fortfarande lugnt och stilla i min kropp. Jag kämpar med vikten, jag rasade ju tyvärr ganska många kilon efter 2 slängar med vinterkräksjukan. 

Dock upptäckte jag en knöl på höger pekfinger i oktober. Hade det varit 2014 så hade jag omgående kontaktat onkologen. Idag är läget ett annat. Jag är lugn och fin. Får inte panik för minsta lilla. Utan numera så konstaterar jag en knöl, ok, jag tar det med Andreas nästa gång vi ses, nu växte den dock inte med blixtens hastighet, då hade det varit skarpt läge. Den ska hursomhelst röntgas. 

Andreas ska bli pappa igen, men han bokade in en röntgen och ett möte innan han blir pappaledig. Jag vet inte hur länge han blir borta och jag vet inte vem som blir min onkolog. Jag vet bara att det finns en som jag INTE accepterar.

Jag går här hemma med min vovve och katten Julia. Så fort jag sätter eller lägger mig har jag genast båda 2 i knät. Calles fru Lollo sa att man ser aldrig dig utan ett husdjur på dig. Sant. 

Jag träffar inte så mycket folk förutom kära maken, dottern Elin och bästa barnbarnen. Sonen Nicke ringer mig ungefär varannan dag för att kolla läget, det blir ofta långa samtal. Det går bra för honom. Det är lycka.  

I helgen hade vi visning av huset igen. 6 familjer här och tittade. Jag tror att affären snart är avklarad. Arbetet med nya huset går snabbt framåt. Göran är helt otrolig. Jag fattar inte hur man kan kunna så mycket som han gör. Han gör ju liksom det mesta arbetet själv. Men i mars har han hyrt in en firma som ska måla och tapetsera. 

Mitt liv är behagligt och består av värk och lugn. Jag kan oftast parera det onda. Jag har blivit kontaktad av en kvinna vars bästa väninna var fruktansvärt sjuk i malignt melanom. Hon frågade om jag hade förslag på vad man kunde göra, läkarna gjorde inget mer än gav henne smärtstillande. Tyvärr var det för sent, cancern hade tagit över. Hon var ung och lämnade maken, väninnan och små barn, den yngsta var inte ens året född. Så ledsamt.

Idag är det måndag. Måndagar är barnbarn. Barnbarn är stor lycka och stort välmående. Dessutom är vädret ljuvligt.

Nu promenad med Dino!