Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 59 år. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 20 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 11 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Kategorier

Visar inlägg från maj 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Dag 2273. Inte som vanligt?

Nästan som vanligt, men lite konstigt  :-\ 

Det började så smått i lördags genom att det blev lite tungt att dra djupa andetag. 

Det fortsatte i söndags med att det började göra lite ont när jag drog djupa andetag. Jo, visst är det så att tanken dyker upp, metastaser?

När jag gick upp på måndagen (jag kunde inte ligga och dra mig, hade en tid att passa), så gjorde det ont i bröstet, mina ögon var väldigt svullna och skallen var på något märkligt sätt fullt med bomull? Idag vet jag att det var på grund av feber, vilket inte föresvävade mig då, jag hade ett uppdrag att sköta, att vara sjuk fanns inte med i planeringen.

Jag klarade av mitt uppdrag ganska bra, tror jag, det enda var att hjärnan ibland stannade upp, jag orkade inte tänka.

Mitt uppdrag var inte helt avklarat och på eftermiddagen byttes bomullen i skallen ut mot frigolitbitar som låg och gnodde mot varandra, så det uppstod ett sådant där gnissel. Huvudvärk. Är faktiskt osäker på om jag klarade av uppdraget på eftermiddagen. Göran såg hur jag mådde och sa att jag borde ta på mig solglasögon eftersom jag kisar och spänner mig ännu mer när solen gassar. 

Mitt i uppdragets kaffepaus upptäcker jag att jag helt missat vad klockan är. Jag hade ställt mobilens larm, Göran hade hört och stängt av det, han trodde inte att det var något viktigt. Så fel! Vad kan vara viktigare än att hämta sitt ena barnbarn på fritids? 

Fick kasta mig i bilen för att bara komma lite försent. Lovis och jag bestämde att vi skulle åka ner på stan och köpa varsin glass, vid stora lekparken. Efter några minuters bilkörning började jag skaka, hejdlöst. Svängde av vid OK/Q8 och köpte ett äpple som jag illa kvickt åt upp. Trodde jag hade fått blodsockerfall. 

När vi ätit upp glassen ville Lovan så klart leka en stund i lekparken. Jag frös så jag skakade men inte ens då förstod jag att det var feber. Självklart fick hon leka!

När jag kom hem kröp jag ner i soffan under 2 filtar, ångrade mig, gick istället upp och kontrollerade febern. 39.7. Ok. Jag fattade. Dags för en biverkning.

La mig istället i sängen under flera lager täcken. Göran ställde sin mobil på ringning för att kolla min feber då och då under natten. Den får aldrig mer stiga till 41,5! 

Den natten sov jag ingenting. Mitt hjärta började rusa runt som en flipperkula i bröstet på mig. Oavbrutet. Göran kollade febern som var fortsatt hög, och hjärtat var helt galet. 

På förmiddagen ringde jag min vårdcentral och berättade läget. Hon sa till mig att omgående ringa ambulans. Jag vill inte ringa ambulans, så jag försökte igen -men kan jag inte få komma till er först? Nej, ingen idé, vi kommer bara att skicka iväg dig med ambulans. Det låter som coronasymptom, dessutom måste ditt hjärta kontrolleras, det här låter allvarligt, och eventuellt måste du röntgas, prover ska tas och vi har inte möjlighet att göra allt detta.

Jag gick ut till köket en sväng och grät av mig mot Göran, jag vill verkligen INTE åka ambulans, innan jag ringde efter ambulans.

När jag hade varit uppe ur sängen en stund så hade mitt hjärta lugnat ner sig. Så knepigt? Jag blev förvarnad att ambulanspersonalen skulle komma i full coronamundering. Det innebar att vi måste stänga in hunden på kontoret, han skulle inte gilla att en man kom in i vårt hus, i den klädseln och hämtade hans matte. Icke.

Ambulanskillen släpade in en massa utrustning och kollade mitt hjärta som nu hade blivit lugnt och fint 😳 och en massa andra parametrar. Min feber var dock fortfarande hög. Jag slapp åka ambulans 🙏 istället skulle Göran skjutsa in mig, men, jag var absolut tvungen att åka in till lasarettet, dom väntade mig.

Göran släppte av mig vid gula tältet utanför akuten. Dom förde in mig i första rummet på akuten, upplyste om att jag fick inte under några omständigheter lämna rummet.

Så började provtagningen, rör på rör, nytt ekg, samt 2 pinnar i näsan, jag lovar, dom var uppe i hjärnan och petade, det var coronatestet. Urinprov.

Väntan. Väntan. Det gjorde inget. Jag sov igen nattens icke sömn. Någon gång på eftermiddagen bestämdes att jag skulle läggas in på onkologavdelningen. 

Våga vägra rullstol, kan gå själv 😟 även om det är vingligt pga feber. Blir som ett barn.

Blev bortskämd av trevlig personal. Jag bara sov och sov. Vid ett tillfälle kom dom med en stol som var en våg. Tydligen ska jag alltid vägas. Jag har gått upp 5 kilo i år och känner mig härligt rund och go. Det dög visst inte, det kom in en personal och frågade om jag hade näringsdrycker hemma? Blev nästan stött.

Jag fick febernedsättande och somnade om. Sov till klockan 06, då det var dags för kontroll av parametrar igen. Febern hade äntligen gått ner. Huvudvärken hade återgått till normalläge, alltså bara väldigt ont i huvudet. Skönt.

Nu ville jag bara hem! Var tvungen att vänta tills doktorn kom, hon ville egentligen invänta coronasvaret. Vi kompromissade och jag fick ringa efter Göran ❤️ 

Väl hemma plockade jag ur diskmaskinen och kröp sedan ner i soffan under min härliga filt.  Måste helt enkelt göra något för att slippa dåligt samvete för att jag ligger i soffan. Knäppt? Ja, men jag lär inte vara ensam om sådana tankar. Telefonen ringde, inget uppringnings-id. Det var onkologdoktorn som skrivit ut mig. Jag hade urinvägsinfektion, hade jag haft ont? Svar nej. Fick penicillin att ta om jag kände att jag behövde. Det kunde bli njurbäckeninflammation. Hm, jag åker ju på det mesta, så varför inte en släng åt njurarna också? Jag ska ta kuren, jag brukar aldrig ha streptokocker i urinen, så dom vill jag bli av med.

Såg i min journal att läkaren ringt labb för att få svar på coronatestet. Labbet hade inte fått mitt prov? Det står tydligt att provet är taget på akuten, jag vet att det togs, men nu står att eftersom labb inte fått provet så är patienten inte provtagen. Fel! Provet har kommit på villovägar! Kanske blivit liggandes och bortglömt? Möjligen bortslarvat? 



Det är den 20 maj. Mina älskade barn fyller år ❤️ idag. Elin hade blivit väckt klockan 06.15 av en sjungande Ida. Då hade detta mirakel till barn varit uppe i flera timmar och gräddat bananpannkakor som hon gjort en pannkakstårta av till sin mamma. Detta barn är verkligen inget vanligt barn. Detta barn har storken hämtat från planeten SnälloGo. 

Nu ska jag ta en promenad med min följeslagare Dino 🥰

Hatar 🤢

Dag 2257, typ. Nytt skott.

Jag tror att jag har tappat räkningen på dagarna, pga att jag har skrivit fel någon dag. Jag ska vid tillfälle sätta mig och räkna så att det blir rätt.

Det är inte bara i Stockholm och Malmö som det smäller, det gör det även på Aspö.

Förra söndagen vaknade jag återigen med ryggskott. Det 4e på 6 veckor. Helt klart det värsta hittills. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens rulla mig ur sängen, något som jag annars blivit en hejare på. Göran fick på något vis dra, lyfta, bära mig ur sängen, släppte han taget så rasade jag ihop på golvet, gallskrikandes. 

Jag fattar inte? Varför? Nästa 5 dygn låg jag där jag blev placerad. Var jag själv hemma och var tvungen att ta mig till toaletten och rasade ihop, ja, då fick jag snällt ligga där tills Göran kom hem. Jag lärde mig sedan att rulla ur soffan, krypa till toaletten och där dra mig upp till sittande, därifrån kunde jag sedan ställa mig upp, gå utmed väggen och möbler fram till soffan, där jag vrålandes fick ramla ner igen. 

I måndags var jag till Stefan naprapat. Han har räddat mig många gånger under åren. Men jag vet faktiskt inte om det hjälpte? Trots att 2 låsningar small till och släppte, känns tyvärr som att jag har fått en MMA-spark i svanken.

Dino fick åka till bonus matte/husse. Jag kunde inte ta hand om honom och Göran var tvungen att jobba på i nya huset. Marielund.

Marielund ja. Det börjar så smått bli klart. Besiktning i juni, sedan är det bara att flytta in 😅 och flytta ut 😢 Jag hoppas då av hela mitt hjärta att någon ny då flyttar in, här på Prästgården. 

Jag är så oerhört tacksam för att jag har en man som tar min svåra, sjuka ormfobi på allvar. På nya tomten finns en liten kulle naturskog. På den kullen finns det en mycket stor mängd stenrösen och några gamla träd liggandes. I min värld kryllar det alltså av ormar där. Det kan bli så illa att jag kommer att stanna inomhus. 

Som när vi hade båt. Jag gick inte iland. Det fanns ormar där. Jag vet! Tilt i skallen 🤯 Men jag kan inte hjälpa det, jag kan inte styra över det. I vanliga fall kan jag helt enkelt bara bestämma mig för något och sedan bara göra det.

Men när det gäller ormar är det inte jag som styr över mig själv. Jag har faktiskt till och med gått i terapi, min man krävde det. Men icke, tyvärr missade jag dom sista gångerna av min terapi. Jag hade varit i Ryssland och bott på barnhem, och efter den resan låg jag och kräktes oavbrutet i 3 veckor. Någon elak parasit hade tagit över min kropp.  😭 Terapeuten jag gick hos hade ett örngott med en orm i liggandes bakom böckerna i sin bokhylla den dagen då jag skulle komma på kvällen.

Tänk om den smitit ut när någon annan patient var där 😱 för på dagarna var han vanlig läkare. Jösses, han hade kunnat förstört livet för någon (för att sedan bota med KBT 🤔)

Så nu har Göran köpt ormskrämmor. Dom ska sättas dit så att ormarna slingrar bort från huset. Tack älskade make ❤️

Idag, valborgsmässoafton firar vi 20-årig bröllopsdag? 😳 Vad hände? 

En sak har vi lärt oss och blivit oerhört bra på sedan jag blev sjuk. Det är att vara rädda om varandra, att ta vara på livet och inte bara springa omkring, förbi och omkull varandra. Det innebär sannerligen inte att vi dagarna i ända hoppar och springer runt i rosa sockervadd, överlyckliga, snälla och glada. Inte alls, men vi tänker efter en extra gång och visar uppskattning.

Häromdagen fick jag en sådan där härlig kram av maken, så lyfte han upp mig för att sträcka ut min onda rygg, det brukar vara så skönt, inte den här gången. Något hände. Det small till och sa poff,  ungefär, från någonstans bakom mitt vänstra bröst. Det gjorde ont, faktiskt jätteont. Sedan dess kan jag inte dra djupa andetag eller vrida mig i sidled.

Har det blivit så illa att jag inte kan få en kram längre utan att ett revben går sönder? Har jag blivit så bedrövligt klen, eller håller mitt skelett på att luckras upp?

Igår fick jag i varje fall träffa 2 av mina Finaste töser några timmar 🥰 Våren är på ingång, husvagnen skall skrubbas.

Köpte mig en dammsugning av hemmet, medan jag fick hålla mig undan, den yngre av töserna vill tjäna pengar 👍