Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 59 år. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 20 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 11 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från september 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Bästa veckan

Förra veckan var bästa veckan på evigheter. 

På tisdagskvällen får jag ett sms ifrån min underbara Ida. Min Lilla Pidi som nu är 13 år. Vad hände? Hon frågar om vi kan åka till Tuna park shoppingcenter på onsdagen när hon slutat skolan. Jag har sagt till henne att hon måste fråga en dag innan, inte en timme innan. Visst, ok, det kan vi göra.

I vanliga fall stannar jag i bilen eller tar en promenad eftersom jag inte vill/bör trängas med andra människor. Så lillstumpan går runt själv i affärerna. Den här gången ringde hon mig och talade om att det var så gott som tomt i hela byggnaden, så jag kunde komma in och titta efter jacka.  

På Intersport hittade hon ”min” jacka på barnavdelningen. Perfekt i både storlek och stil. Check. Jag hittade ännu en jacka som var vansinnigt snygg. Omöjligt att bestämma sig för en av dom, så det blev båda. 

Sen såg jag en snygg, stickad, tjock tröja på HM, och frågade vad hon tyckte. Jag har en sån, du får min istället för jag använder inte den. Check.

När vi väl kom hem till henne så for hon upp till övervåningen och rev runt i garderoberna, fortsatte in i mammans garderob, men blev hejdad i sista sekund, Elin ville gärna ha sina tröjor kvar. Grinigt tyckte Ida.

Jag åkte hem lycklig, med 2 jackor och en kasse med tröjor. Nöjd.

På torsdagen kom sonen hem och hälsade på, har sett honom en gång sedan i julas. Jag fick en kram för första gången i år av honom. Som jag njöt. Tänk vad en kram kan göra. Tänk vad en kram kan få kroppen att må så mycket bättre. 

Han sov till och med över så jag fick träffa honom en stund på fredagen också, innan jag stoppade in min kille Dino i bilen för att åka till veterinären i Västerås. Han har problem med rumpan, när jag går på grusvägen så åker han kana efter på baken. Stackars liten. Efter att Tina tömt säckar i rumpan så mår han mycket bättre, eller till och med bra. 

Veckan avslutades med söndagsmiddag hos Elin med familj. Kalops, mums. Alltså, en alldeles underbar och fantastisk vecka. 

Jag har inte en enda sommar plockat så många fästingar på Jullan som denna. Då är hon ändå droppad. I dag plockade jag bort 19 stycken, i förrgår tog jag 11 st, som hon njuter då, spinner som ett lejon. Hon förstår att det onda gör gott och låter mig hållas.

Nästa vecka är det dags för röntgen. Denna gång även skallen. Det känns bra, vill gärna veta om det är något som inte ska vara i skallen som ger mig denna vidriga huvudvärk. Om inte, så vet jag i varje fall att den inte är farlig. Vid förra skallröntgen missade min läkare att kryssa i att den skulle göras med kontrast. Vilket innebar att röntgenläkaren inte såg vad han behövde se. Gången innan dess var för ca 3-4 år sedan. Den skall göras varje år. Det är vanligt att få hjärntumör när medicinen slutar fungera. 

Nu ska jag hämta mina favorittjejer, som alltid på måndagar. 

Årets äppelskörd

Hur gör han?

Negativ

Jag har nog inte varit så ”frisk” under dessa 6 år som sjuk, som jag har varit sedan covid-19 trängde sig på. Jag har verkligen undvikit folk och fä, så pass att när jag äntligen träffade en vän så kastade jag mig över personen för en kram. Helt tanklöst. Ibland blev jag hejdad, ibland blev det en kram, tills min dotter sa till mig vid ett sammanträffande med goda vänner, att -mamma du borde nog vara lite mer sparsam med dina kramar. Sant.

Från början beställde vi mat och hämtade kassarna för att slippa gå in i affären. 

Sen blev vi slappare och maken åkte och handlade, till slut åkte jag själv och handlade. Gränsen gick vid köpcentrum, i ett sådant går jag INTE in. Av flera anledningar. Senaste gången slutade med att jag blev inlagd på sjukhus. Så nej! Dessutom får jag huvudvärk så fort någon frågar -ska vi åka till Erikslund och shoppa, då menar jag svår huvudvärk. Hatar köpcentrum.

I början av förra veckan kom straffet, vaknade med halsont och feber, så även dagen efter. Då bad dottern mig att ringa vårdcentralen. Svar nej, det tänker jag inte, det är en vanlig infektion. -Du är en högriskare som ska ta coronaprov om symtomen håller i sig! Om inte du ringer så ringer jag!  -Visst, varsågod. Gör det.

Jag vet var vi fått vår envishet ifrån 😂

Det slutade med att Elin fick rätt, jag tog prov i tisdags, sen fick jag rätt, provet var negativt 👍

Hursomhelst så fick jag årets infektion. Sängen, soffan och Fröken Julia har skött om mig i ett antal dagar nu. Prinsen Dino viker inte från min sida. Maken får dra honom runt på en kort promenad, han ska helt enkelt vara hemma, inte ute och gå.

Vi har tappat fart här hemma nu när vi tycker att vi har kommit i ordning, vilket vi inte har. Ett rum står fortfarande fullt med kartonger. Jag har fortfarande inte hittat mina ytterkläder, såsom min älskade tunna sommardunjacka? Jakten fortsätter!

Min mamma har varit reumatiker hela min uppväxt, så ordet ledvärk har man hört så ofta att det gick direkt in i örat för att fortsätta ut i nästa. Jaja.

Nu först förstår jag vad hon menat. Min medicin ger mig grym ledvärk, på morgonen känner jag mig som 117 år, böja på fingrar och hålla i en kaffekopp får vänta tills medicin gjort sin verkan. Sedan blir jag yngre och yngre för var timme och rör mig lättare, på eftermiddagen är jag framme ungefär vid min rätta ålder. 

Missade att publicera!

2 veckor senare: Har nu insett att mina ytterkläder är och förblir borta. Alla rum är nu tömda på kartonger. Kläderna finns inte. Förmodligen har någon lagt alla mina jackor samt alla mina tjocktröjor i en sopsäck, för att frakta till nya huset. Efter det har säcken troligen hamnat bland andra säckar, som innehöll sopor, sopor som skulle eldas upp.

Mina älsklingsjackor, mina bästa tjocktröjor. Allt borta.

Saknar mest av allt min tunna dunjacka, som man kunde knöla ihop till en liten boll och stoppa ner i väskan. Nu måste jag illa kvickt uppdatera mig på jackor. Det blir en utmaning. Jag går helst inte i affärer, och kläder gillar jag inte att handla på nätet. Svårt. Säger som min fd chef: Lös problemet!