Nu har vi begravt vår lilla fina mamma och pappas fru sedan 61 år. Det var en oerhört fin dag, solen lyste in i kapellet och gjorde det så vackert. Och så sorglig. Mamma hade i alla år en mycket speciell relation till min dotter Elin, samma relation som Elins dotter Ida och jag har. Den är magisk och helt fantastisk. 

Min son Niklas visste att hans mormor hade gett upp, hon ringde till honom dagarna innan, det hade varit ett väldigt fint farvälsamtal, även Sara som mamma sedan många år var ”bonusmormor” åt, förstod, även hon hade tagit farväl av mamma. Jag förstod däremot inte. Trots att jag dagen innan såg min mamma i ögonen och såg där att det fanns absolut ingen livslust kvar. Ändå kom det som en chock, mamma var ju så vansinnigt stark, och hade i så många år kämpat och vägrat ge upp. 

Mamma var med på begravningen, ett litet antal personer såg henne ❤️ Älskade Mamma❣️ Nu är det pappa ❤️ som behöver oss. Att bli ensam efter 61 år måste kännas som att bli av med en kroppsdel. 

Förra veckan ordnade Niklas så att vi fick komma och se hans utställning på NittyGritty i Stockholm. NittyGritty är en mycket känd butik på Hantverkargatan, hans bäste vän Tim arbetar där, och ordnade så att vi fick komma efter stängning, pga Coronan. Tack Du underbara Tim ❤️

Vilken upplevelse! Vilka tavlor! Dom tas ned den 10 november och hämtas då av dom nya ägarna. Fan, va du är bra Nicke ❤️ Stort Grattis till Dig ❤️

 

 

Jag har äntligen blivit kontaktad av min onkolog. Jag tog som vanligt mina månadsprover och blev dagen efter uppringd av en sköterska som talade om att dom var UA. Jag frågade då vad som händer på onkologen, eller rättare sagt vad som inte händer. Det hade då gått 5 veckor sedan min röntgen och jag hade fortfarande inte fått någon tid till läkare för att få veta vad röntgen visade. Jag hade troligen ramlat ner mellan dom omtalade stolarna, för senare på dagen blev jag uppringd av läkaren, som talade om att inga metastaser hade börjat röra på sig och inga tumörer fanns i skallen. Jag får helt enkelt leva med min överdjävliga huvudvärk, det är en biverkning på giftet som jag 2 gånger om dagen gladeligen stoppar i mig. 

Men, eftersom jag har skickat efter röntgensvaren så vet jag att jag har ett hål i huvudet. Ett svart litet hål i hjärnan efter att jag haft en stroke. Men efter att jag dessutom fått hjärtflimmer (mycket ska ha mer 😁) så äter jag blodförtunnande medicin, vilket jag borde ha fått redan när dom såg mitt svarta hål första gången. Det innebär att jag inte behöver oroa mig för att få en ny stroke. Så tänker jag! 

När jag ändå tar upp hjärtflimmer så kan jag ju samtidigt fortsätta berätta om Stygg Hansa. Varenda gång som jag ser deras reklam på tv, antingen när det är det nygifta paret, eller när det är en bebis som föds, så blir jag påmind. 

Det är verkligen inte så fint och enkelt som reklamen får det att kännas. Jag har mailat och ifrågasatt varför jag inte hör något från dom, jag har ju anmält att jag fått hjärtflimmer. Personen som jag mailar med har inte fått någon plats i mitt hjärta, och kommer inte att få 😡 Man blir kontaktad om man skulle missa en inbetalning, man har svårare att få kontakt om dom ska göra en utbetalning. Stort tyvärr. 

Jag har gjort skärmdumpar ur min journal, och gulmarkerat ordet hjärtflimmer som återkommer flera gånger. Jag har mailat detta till handläggaren, som inte fått just det mailet? Jag har återigen mailat skärmdumparna, och bett om att dom ska hålla mig informerad om vad som händer. Men det händer inte. Jag har fått bråka om varenda krona under åren. Och jag kommer att fortsätta bråka, så det fungerar inte att försöka få mig att ge upp, genom att förhala och inte informera. Glöm!

Så till sist, den nya känslan.

Det är en känsla som jag inte är stolt över, det är en helt ny känsla för mig och jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera den. Det är HAT. Ett glödgande hat som tagit över min kropp. 

Strängnäs, min barndomsstad, en gång en mycket lugn, trygg, och vansinnigt vacker liten sovande, småstad, håller numera på att tippa omkull.

Vanliga rån, åldringsrån, misshandel, noll och ingen respekt för vanliga människor eller  polisen.

Förra helgen blev ett par av våra finaste vänners son svårt misshandlad, sparkad i huvudet och slutligen rånad. Något brast inom mig, något gick sönder, och ett hat mot dessa sjuka individer blossade upp i min kropp. Ett hat så svårt att jag inte vet vad jag ska göra med det. Dessa personer som utförde detta befinner sig så lågt på stegen att jag inte ens vill kalla dom för mänskliga varelser. Denna pojke är en speciell person, en person som tror gott om alla, som är född med och lyser av sol och glädje, en person som inte förstår ondska. Hur kunde dom?

I nästa stund blir ett 13-årigt barn knivrånad, mitt i centrum, bland shoppande människor, på sin jacka och sin tröja.

En 80-årig man blir även han svårt misshandlad, när han säger ifrån när han ser en cykelstöld.

Mina barnbarn får numera inte gå själva eller med kompisar ner på stan för att ta en fika, eller gå in på Lindex för att handla. 

Jag kan inte förstå, jag fattar bara inte var denna ondska kommer ifrån? 

Dessa varelser som gör detta är ohyggligt farliga, dom har ingen, absolut ingen respekt för någon eller någonting, och absolut inte för polisen. Det är så skrämmande.

Om inte polisen och socialen gör något NU, om dom inte rensar upp i detta träsk, så kommer dom att bli medskyldiga till detta, för dom har verktyg att ta till. Det här kommer inte att upphöra av sig självt. Se till att använda dessa verktyg innan det är försent.

Nu ska jag gå ut i skogen med Prins Dino och försöka handskas med mitt hat. Kanske ska försöka skrika ut en del? Vet inte om det fungerar, för jag har aldrig någonsin känt på det här viset.