Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr. 
 
Jag är 60 år. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 20 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska  barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)
 
För 11 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.
 
Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.
 
Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från januari 2021

Tillbaka till bloggens startsida

25 Jan 2021 Hjärnspöken

Just nu har jag hjärnspöken.

Jag har dragits med en envis infektion och hostat hela december och januari. Har fått 2 stycken penc kurer. Ingen hjälpte. Det var bakterier, jag har tagit 2 prov. Jag vet också att det inte var Corona, för innan dom tar emot mig på vårdcentralen måste jag ha ett negativt svar.

Så förra veckan, på tisdagen ringde det från vårdcentralen, det var min husläkare fantastiska Maria som ringde. Jag blev överlycklig och så tacksam, denna kvinna är helt underbar. Hon hade sett att jag varit på vårdcentralen och tog nu över mitt ärende från den okända (ST? AT?) läkaren jag varit hos. För tillfället mådde jag dock bättre, eftersom jag just hade påbörjat en kortisonkur. Sådan otrolig skillnad, jag blir verkligen som en Duracellkanin när jag får kortison. Maria ville omgående skicka mig på akutröntgen. NU! Jag bad att få åka morgonen efter. Hur jag tänkte då fattar jag fortfarande inte? Varför sa jag så? Istället för att åka per omgående. Jag är verkligen ett vrak på morgonen och måste ställa klockan på många timmar innan för att få ordning på mig själv.

Maria skulle ringa mig på eftermiddagen eller dagen efter för att berätta vad röntgen sa. Oavsett svar. 

Idag är det måndag och inget samtal har kommit?

Visst kan det vara så att hon blivit sjuk, eller har sjuka barn. Men, jag ser ju att min onkolog varit inne i min journal varje dag sedan dess. Det finns dock ingenting skrivet.

Så nu inbillar jag mig att dom har sett något som inte är bra på röntgen och diskuterar vad dom ska göra med mig. 

Å andra sidan så kommer säkert Maria att ringa idag och säga att allt ser bra ut. Tror jag. Hoppas jag. 

Den här veckan har jag annars fått den stora förmånen att ha Lillskrutt Lovis här. Hon ville att jag skulle hämta henne efter skolan, både måndag och onsdag, dessutom ville hon sova här på fredagen. Har hon bestämt sig, då blir det så. 

Jag hade aldrig trott att jag skulle få chansen att få rå om henne på samma sätt som med Storskrutt. Nu är jag där ❤️

Som sin syster så bakar hon varje gång. Dock efter recept. Hon får hållas. Mitt liv startar upp när tjejerna är här, det blir liv och rörelse och både Göran och jag bara älskar det. När jag åkte iväg i onsdags för att hämta henne, ropade Göran, -Vad ska ni göra? -Vet ej! - Se till att ta med henne hit! Vi båda lever upp med ett barn i huset. Jag blir dock orolig att hon ska tycka att det blir trist, hon som alltid hänger med kompisar och springer ut och in hemma. Men nej. Tvärtom så är det nog hennes chans till lugn. Ingen som ringer på dörren, inga barn ute som hon måste ut till. 

Hon bara är här. Om hon inte bakar märker jag inte av henne. Ena stunden är hon på ovanvåningen, nästa hos mig i soffan, rätt som det är har hon tappat upp ett bad och ligger i badkaret. Somnade sedan med Dino på sig, han är lika lycklig som vi andra att ha barnbarnen här. Vaknade en sväng på natten och kikade på henne. I sömnen så låg hon och kliade på Dino, han låg med magen i vädret och njöt. Jag blir varm i hela kroppen. Mina Fina ❤️ 

Storskrutt har lite problem med matte i skolan, och måste gå på extralektioner efter skolan. Hon hatar! Då händer det bästa som bara kan hända. Min syrra åker dit, min syrra är magiskt när det gäller att lära ut matte. Elin messade henne vad som skulle läras in, så hon visste i förväg. Så igår kom hon och satt med Storskrutt i 2 timmar och pluggade. Hon är bara så bra, så pedagogisk, en ängels tålamod och så lugn. Skrutt var så glad efter hjälpen, och berättade att Nenne skulle komma fler gånger, för hon har 2 omprov som måste göras, då skulle Nenne plugga med henne innan.

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är. Bästa syrran ❤️ Hon gjorde samma sak med mina barn. Självklart jobbar hon med ekonomi, men Sverige går miste om bästa matteläraren som finns att tillgå 🥰 Tack 🙏 

Var på min årliga kontroll av hudkostymen. På strängen där dom nedre ögonfransarna sitter fanns ett märke som läkaren inte kunde säga vad det var. Hon skar helt sonika bort det för att skicka på analys. Hon varnade mig för att det kunde bli ett blåmärke, jag kastade ut mig något så urbota dumt att -det skyller jag på maken. Där gick munnen fortare än hjärnan. Tänk om någon av dom i rummet hade en make som gjorde blåmärken 😳

Ännu ett år har gått!

Och jag är så tacksam.

Det finns en blogg som jag följt sedan september 2018. Den handlar om Pernilla, en kvinna som liksom jag hade spridd malignt melanom. Hon var 15 år yngre än mig och fann sitt smittade födelsemärke för 4 år sedan. En liten prick ovanför fotknölen, sen kom spridningen och hon opererades, strålades och behandlades, hon fick samma behandling som jag går på, men den fungerade inte optimalt på henne. Hon var otroligt positiv, hela vägen. Jag läste hennes senaste inlägg den 19 november -20. Senaste veckan har jag varit inne och kikat efter uppdatering varje dag, men ingenting?

Igår kom sista inlägget. Från hennes man, Pernilla somnade in den 28 december. Det var som en spark i magen, hon var så optimistisk, planerade att åka till Thailand i vår. Pernilla var även med i vår facebookgrupp, aktiv även där.

Det är så skrämmande att det går så fort. Pernilla fick en blödning i hjärnan, hon hade hjärntumör.

Då skäms jag för att jag varit usel med inlägg, jag vet att jag har många följare, som kanske också undrar varför jag inte skriver.

Jag mår helt ok för det mesta. Det är mest bara den överdjävliga huvudvärken som jag brottas med. Vissa dagar är det bara ”vanlig” huvudvärk, andra dagar vaknar jag av att någon slagit in en spik bakom mitt vänstra öga, då är den dagen förstörd. MEN, jag vet att det inte är en tumör som bråkar, så jag kan ta den huvudvärken utan rädsla. 

Jämfört med för 2-3 år sedan så mår jag otroligt bra nu för tiden. Idag tex tog Göran, jag och Dino en promenad i ett naturskyddsrådet utanför Enköping, 4 km gick vi i duggregn och fotknölsdjup lera. Vi hade kaffe och sockerkaka (som lilla Lovis prompt skulle baka, på nyårsafton, mitt bland matlagning och förberedelser ❤️ den var lilafärgad och supergod, tack Lovan). Det var en ljuvlig och underbart skön prommenad. En annan biverkning som vägrar att ge sig är mina skakande händer. I julklapp till mina barn gjorde jag varsitt fotoalbum, där jag skulle skriva en liten notis vid varje foto. Tänkte jag. Där fick jag ge mig, jag kan inte skriva med penna. Dock bagateller.

Den 9 december skulle jag egentligen ha träffat ”min” Andreas. Men jag var förkyld och det var coronavarning på mig så det blev istället en telefonträff. Nu ska vi röntga mig var 5e månad, istället för var 3e. Det känns helt ok, jag har blivit så lugn och trygg, hade förslaget kommit för 4 år sedan, då hade jag fått ett sammanbrott. Jag ska till hudmottagningen för genomgång av kostymen i mitten av januari, jag har några märken som bör kollas upp, när jag nu blivit kallad.

Vi har haft en alldeles fantastisk jul och nyår. Mitt i denna ohyggliga pandemi. Båda mina barn och mina barnbarn har haft Corona, dokumenterat. Därför kunde vi fira tillsammans, och det gjorde vi i många dagar. Som jag njöt. Nu har min Finaste dotter Elin tagit över bollen som chef, och hon gör det med bravur. Jag lutar mig tillbaka med Dino i knät och njuter av att se familjen samarbeta i köket. 

Vi har spelat spel, massor av spel, Göran har lärt Ida trolla med kort, och hon har övat i timmar. Gamla far har varit med hela tiden, han har mer ork än vad jag har 💪 han går inte och lägger sig en minut innan oss andra. 

Elin hade ett nyårslöfte kvar från förra nyår, att lära sig sticka. Det har jag lärt henne nu, jösses vad hon stickar, än så länge pannband, men med tiden ska jag lära henne att sticka raggsockor, då blir det 5 stickor istället för 2. Jag fick en bok i julklapp av henne, ”Trettiofem sockor” bland dessa har hon valt ut ett par som hon vill att jag ska sticka till henne, Mårbacka. Jag ska lyckas 🙏

Där och då slog det mig att en av anledningarna till min huvudvärk kan vara att JAG BEHÖVER RIKTIGA GLASÖGON. Efter att ha setat och pillat med mönstret i en timme,  det är små, små rutor att hålla koll på, måste jag lägga jobbet ifrån mig, huvudvärken slår omkull mig i soffan. Det kan ju vara så att det är hög tid nu. Istället för att använda 200 kronors så behöver jag nog gå till en optiker och skaffa mig ett par riktiga extraögon, som jag kan använda hela tiden. Nu går halva dagarna åt till att leta efter mina glasögon 🤓 

2 av mina vackra flickor ❤️ 

 Movietime! Nicke gjorde ”filmduk” av ena väggen i gästhuset, och hyrde en film 

-Matte, om du absolut ska ut och gå i detta regniga busväder, så visst, gör det, men jag väntar här!

Mina högt älskade 😍

Gott Nytt År önskar jag alla mina läsare 💥💥💥