Igår var det dags för min röntgen igen. Så nu är det ny väntan. Det är nog all denna väntan hela tiden som är jobbigast. Jag vet ju inte ens vad jag väntar på? Jag vet bara att jag hoppas på att metastaserna håller sig helt stilla, jag hoppas ju givetvis att dom minskat, men jag kan ju hålla mina förhoppningar på en lagom nivå, annars blir besvikelsen kanske för stor. Tja, jag antar att det är så här mitt liv kommer att se ut framöver. Röntgen, väntan, röntgen, väntan. Väntan på att medicinen jag ska kombinera nuvarande med släpps dj.....t snabbt så jag kan få den. Röntgen, väntan. Och hela tiden förhoppningen att allt håller sig lugnt och fint i min kropp. Jag försöker slåss mot cancern inte bara med mina giftpiller utan även med mina smoothies i olika gröna varianter som Göran gjort iordning åt mig varje morgon. Jag tycker numera att dom är goda, så pass att jag blivit beroende av dom. Något beroende måste jag väl få ha?

Igår efter röntgen fick jag ett bryt som hette duga. Jag får ju inte ha några smycken på mig. Men när Niklas kom hem från Australien bara för jag blev sjuk så hade han ett smycke med till mig, ett halsband med en stor vacker ädelsten, minns inte namnet på stenen, nåväl den har ivarjefall speciella egenskaper som ska skydda/hjälpa mig. Jag tar aldrig av mig den. Förutom då när jag ska röntgas, även av Elin har jag fått ett smycke, ett armband med fyrklöver, den tar jag heller aldrig av mig. Inbillar mig att dom båda smyckena gör mig gott. Knäpp som jag är så stoppar jag då båda dessa smycken i strumpan, så att dom fortfarande ligger mot kroppen. 

När jag var färdig gick jag in på toaletten för att ta på mig dom där dom egentligen ska sitta igen. Armbandet gick bra, men så tappar jag stenen, har ju en förmåga att tappa allt jag tar i, och den gick i tusen bitar. Så jag kröp runt på golvet och plockade stenbitar medan tårarna fullkomligt sprutade ur mig. Vid sådana tillfällen är jag glad att ingen ser mig. Då skulle jag förmodligen få en sådan där tröja på mig där man knyter armarna på baksidan. Åkte ner på stan och köpte superlim, satte mig på ett fik och skickade meddelande till sonen om vad som hänt. Fick direktkontakt med honom. Han hade redan köpt en ny sten till mig. Hem och la pussel med stenbitar och superlim, idag har jag lim över hela händerna, men fick ihop halsbandet ganska skapligt. 

När Ida var 3 år gjorde jag något riktig korkat, det tyckte jag inte då, men det upplyste Elin mig om. Hon frågade om jag förstod vad jag gav mig in på. Nej, det gjorde jag inte.

Jag gjorde en adventskalender till Ida med 1 paket att öppna varje dag. Lycka. Så kom ett syskon, lilla Lovis, vilket innebär att jag nu varje år ska göra iordning 2 st sådana. Alltså 2x24 paket. Idag förstår jag vad Elin menade  :-[

Idag fyller min älskade, stackars make år. Stackars skriver jag bara för att det blev inte mycket till fira i morse. Jag bad honom igår att komma upp med kaffebricka, eftersom jag själv inte kan rusa upp så där bara och fixa en. Det gjorde han, han fick ett paket av mig och så somnade jag om, tvärt. Han fick dricka kaffe i sängen för sig själv. Jag får kompensera honom senare idag ;-)

I helgen hade vi Ida boende hos oss, tror jag, man märker inte av henne, hon pysslar, och pysslar, och pysslar samtidigt som hon tittar på barnkanalen på datorn. Hon dök ivarjefall upp en sväng så vi hann göra ett pepparkakshus. Satan snygg blev den :-D. Jo, en sak till, vi försökte baka pepparkakor, inte helt lätt med Göran hemma, han käkar nämligen upp degen för oss.  

Idag ska bli en bra dag! Måste snabba mig att göra ett armband som jag påbörjade igår, Xet, barnens pappa har beställt 4 st till idag, och jag ska ha med mig ett antal som han får välja på, jag gjorde ett antal igår, men när jag höll på med det sista somnade jag, så jag insåg att det var bättre att krypa ner i sängen istället. Somnade även när jag åt middag igår =-O Sådär bara, hm, det var nog dagens bryt som hade tagit på krafterna :-(

Kan även tillägga att det räcker nu, jag vill ha hem mina Nepaleser/indier. Nu! Inte nog med att flickvännen Lara räddat livet på Nicke 2 ggr hittills under resan. Igår satt Lara på taket och åt papaya när en ilsken apa anfaller och snor den av henne, så sätter den sig på hennes dator och mobil. Hon skriker på Nicke och rusar därifrån, han försöker  jaga bort apan som är riktigt aggressiv. Aporna där är riktigt vidriga! Som om inte det vore nog så blev Nicke hundbiten i ansiktet dagen innan, han och hundar är inte kompatibla, och dagen innan den blev han sparkad av en mula. Snälla ni, kom hem till lugna Sverige och mamma. Nu!