I torsdags åkte Göran och jag iväg till lasarettet för att göra gastroskopin. Tid 19.20? Troligen fick jag så snabb tid för att remissen kom från onkologen. För dagarna innan hade jag fått brev om att det kan ta väldigt lång tid att få komma dit och hur man går till väga för att söka annat sjukhus. Jag blev fotad inom 1 vecka från remissen gick iväg  =-O 

Göran var med in på rummet, sköterskan började spraya halsen så den blir bedövad, en gång till. Då kommer obehaget :-( det går inte att svälja, halsen är helt bortdomnad. Göran frågade vad gör ni om jag svimmar, då drar vi bara skynket för dig, inget trams här inte  :-D .

Ligga ner på sidan, bitring i munnen, in med kameran i bitringen och läkaren säger svälj =-O vadå svälj, jag kan ju inte ens svälja saliven, hur i Hälsingland ska jag då kunna svälja en kamera? Men ner åkte den, så känner man hur den far runt i tarmarna. Jag blundade, bet så tänderna höll på att spricka, tårarna rann ner på kudden. Min största rädsla var att jag skulle börja hosta. Göran satt tyst och fin still på stolen och tittade på skärmen som visar hur tarmarna ser ut på insidan. 

1 magsår. Det tackar jag för. Så gurglar det till i magen, tarmarna far runt och upp kommer kameran. Klar. Läkaren hade en del frågor som jag inte kunde svara på, så jag var oerhört glad att Göran var med, för han kunde svara. Min hals var ur funktion. Ska tillbaka om några veckor för att se om den läkt. Det bästa av allt, som faktiskt var en oro jag hade. Ingen cancer i magen :-D 

På fredagen hämtade jag Ida kl 12 vid skolan. Äntligen jullov! 4 dagar som hon eg behöver gå på fritids, men då istället är hemma hos oss. Härom natten sov vi i Nickes gamla rum, ett yttepytte med snedtak. Innehållandes 2 sängar. Hon sov som en stock i 12 timmar, la under natten på henne 1 täcke till, för det är iskallt i rummet. När hon vaknade sa hon att hon aldrig sovit så gott i hela sitt liv. Fick hon möjligen göra om rummet till hennes rum? Självklart. Ut ur rummet for möbler, böcker, spel och all sköns bröte. In plockades mysprylar och planscher på väggen. Det där med att det ska vara kallt i sovrummet har hon nog fått efter mig och Göran. Det ska vara kallt när man sover.

Igår var jag med på hennes ridning. Hon var inte beredd på att dom nu rider utan någon som går bredvid, hon har varit borta några gånger. Det gick bra ända tills hästen fick för sig en kort sträcka i galopp. 

Lovis 4 år hade självklart inte lust att sitta fint och vara tyst i 45 minuter, iklädd full galonmundering. Jag gick ut med henne i geggan och lekte. En hög med lera, en vattenpöl, en tom PET flaska och en pinne är allt som behövs för att få en liten tös att kikna av skratt. Även en mormor.  

På kvällen var det glöggmingel på Aspögården. Jag kände mig nere, alltså inte på topp. Men det var nu flera gånger som jag inte varit med av olika anledningar, så jag kände att jag borde gå, jag ville ju faktiskt gå. Egentligen. Men när ögonen inte ler fast man skrattar, ja, då är man inte på topp.

Släpade mig dit, Göran hade gått i förväg. Öppnar dörren och går in, möter Göran först av alla som blir glad, kramar om mig, och viskar en massa fina saker. Det gick inte, då brast det. Hann smita in på toaletten, torka tårar, och dutta lite kallvatten, så var jag redo för kvällen. 

Är så oerhört glad att jag gick. Humöret steg 1000 grader. Människorna på Aspö är underbara  <3