Idag åker mina kollegor till Arvidsjaur. Jag önskade dom en fantastisk resa. Det menar jag. Men så sa jag att jag är inte avundsjuk.  Jag ljög mig både blå och grön. Jag VILL vara i Arvidsjaur med dom NU och inte ligga i sängen och vänta på att mina fötter ska tillåta mig att använda dom  >:o  Men    annars är jag ganska glad.

I morse fick jag en kram av sonen min, han höll om mig en bra stund, sen frågade han, mamma, hur mycket har du gått ner i vikt egentligen? Svar, jag vet inte, en del.

Skjutsade ungdomarna till Stockholmståget och drog vidare till mitt möte med min "psyko" även hon tog upp mina matvanor. Men nu är det faktiskt så att jag har aldrig känt mig beroende av mat, äter ibland för att jag måste, dels så har jag NOLL aptit. NOLL.

Fick en rejäl uppsträckning eftersom min kropp just nu behöver bränsle för att orka kämpa mot vad den ska kämpa emot, då måste den ha hjälp med att få energi till rätt sak. ÄT MAT ORDENTLIGT, det räcker inte med en flaska proteindryck eller hälsodryck. Hon fortsatte med att -förstår du egentligen varför din son frågade om din vikt. Njaaaaa, han kände väl att jag magrat av något. -Ja, just det, det betyder alltså att han är orolig för dig. Skärpning! Hm.

Ok, ska skärpa mig.

Fasen vad knasigt livet är. Tänk att man ska behöva bli sjuk för att man  äntligen ska ta tag i dessa möten då man alltid bara säger, att vi måste ses snart. Sen kan det gå månader eller år, så möts man och säger, men, nu måste ses snart.  

Idag blev ett sånt möte av, mina kära gamla vän, (inte hon som är gammal, utan vår vänskap) Cicci Anduri kom hit och hälsade på. Blev så glad, hade så vansinnigt trevligt, massor (saker och andra människor) att ventilera. NU är det min tur att åka till henne och hälsa på, och det ska ske inom en vecka. Så ere bara.

Idag sa min Mellan Prinsessa till sin mamma, som lånar min bil ett par dagar att -mamma, i morgon måste du faktiskt låta mormor få ha sin bil, så hon kan hämta mig efter skolan  :-D UNDERBARA UNGE!