Antingen är den ena sjuk, eller så den andra, eller kanske den tredje, som inte ens är sjuk, utan bara bär på smittan, och så börjar det om igen, och igen. 

Det har varit en tjatig period nu medd feber, halsont, hosta, allmänt hängighet. 

Jag har pratat med onkologen. Blivit skickad till vårdcentralen för att ta prover. Blivit röntgad en extra gång. Så tjatigt och trist.

Förra söndagen sov Ida här. När vi sover så håller vi varandra i handen eller så fötterna intrasslade i varandra eller så ligger vi på samma kudde. Huvudsaken är att vi känner varandra. Ovanpå det, eller på kudden, så ligger det dessutom en katt och spinner. 

Klockan 5 vaknade Ida och hade ont i halsen? Jag hämtade vatten och en halv alvedon. Hon somnade om.

På förmiddagen så åkte vi och hämtade lillasyster och mamma. Färden gick till TomTits. Dyrt inträde. Kanske inte om man nyttjar hela dagen, men efter att ha varit där en timme, under den timmen försökte vi dessutom äta lunch. Då kroknade Ida ordentligt. Het som en vedspis, 🤒 så ont i halsen så hon kunde inte svälja utan gick och spottade ut saliven i en mugg, och det värsta, en sådan huvudvärk 🤕 att hon kunde inte röra huvudet åt några håll alls. Oroligt 🤒

Packade ut alla i bilen och körde mot Eskilstuna lasarett samtidigt som Elin försökte få tag på barnakuten. 

Det visade sig att Ida hade en rejäl halsfluss, stackars, liten krake. 

Jaha, jag då? Hade jag också dessa bakterier? Dagen efter ringde jag till vårdcentralen och pratade med dom. Jag åkte upp dit och tog ett halsprov, bara för att utesluta. Jag klarade mig med godkänt 🤗 Då är frågan, är det Lovis som är smittkällan? På dagis går det halsfluss, det är mycket möjligt att hon har bakterierna, men själv inte blir sjuk. Hur som helst så är det som det är, spelar ingen roll faktiskt. Bakterierna finns överallt. 

I helgen kom syrran med familj hit, även våran pappa kom över en sväng och tog en prommis med mig och syrran. Om jag orkade och hade energi skulle jag åka förbi honom varje dag för att ta ut honom på en gångrunda. Han behöver komma ut! 

På söndagen blev det ett nytt besök till TomTits, jag tänkte att eftersom dom är så många så kan jag stanna hemma. NOT! -Men mamma, vi vill ha dig med sa Elin. -Mormor, du måste följa med, Idas läpp darrade. Jag som trodde att jag var ju liksom ett bihang som bara sprang efter och hade koll på barn. Men nej, fel av mig. Det gjorde mig alldeles varm i kroppen. Jag blev verkligen så glad. Självklart följde jag med! Jösses vad vi lekte, jösses vad kul jag hade, brände all energi jag ägde, samtidigt som barnen hela tiden fyllde på ny. 

Veckan försvann med blixtens hastighet. Jag var till kuratorn, alltid lika bra och befriande. Något som jag aldrig pratar med någon om är tex, vad händer när jag blir sjuk? Den dagen kommer att komma, förr eller senare, jag räknar med mycket senare. Men det är något som jag går och tänker på ibland. Speciellt när jag är ute och motionerar. Hur kommer det att ske? Jag hoppas verkligen att jag kan vara hemma. Men om man ser våran granne, han är gammal och han är sjuk. Varannan timme kommer det personal hem till honom. Det kan inte vara billigt, men uppenbarligen billigare än en plats någon annanstans. Hur kommer jag bli sjuk. Ja, jag tar inte alla tankar jag har. Jag försöker knuffa undan dom. Det är ett senare bekymmer. Jag frågade Göran om han brukar gå och fundera på det? Svar NEJ. 

I måndags var jag och hämtade tjejerna. Måndagar är bäst ❤️ Det blev fika på bibblan, sen handlade vi matvaror och åkte hem och lagade till chili con carne. Båda 2 är med och lagar mat.  

Superduktiga tjejer! 🤗 Dessutom superskönt för mamman som jobbar sent att komma hem och få sätta sig vid dukat bord ❤️😘.

Igår hände en sådan där trevlig knuff i ryggen. Jag hade ätit veckans lunch med X-svägerskan, gick sedan och färgade mina ögonbryn, det lilla som nu finns kvar. På vägen ut därifrån stannade en tjej mig och berättade hur imponerad hon var av mig och av min styrka att orka kämpa. Hon förstod att vissa dagar måste kännas för djävliga att ta sig ur sängen. Sant. Så är det. Men det är så kul att bli stoppad på stan av personer jag inte känner, som läser min blogg 😃 som peppar mig, ger mig feedback och önskar mig lycka till. Jag blir glad att en okänd människa vågar gå fram att prata med mig. Det finns dom jag känner som helst byter trottoar när dom ser mig eftersom dom inte vet vad dom ska säga. Trist 😫

Men som vanligt, jag har två val, ligga kvar eller kräla mig upp. Deppar jag fullkomligt ihop och ligger kvar, då går det nog ganska fort för min sjukdom att ta över. Därför så finns egentligen inget alternativ. Kräla upp, ta tag i dagen och njuta över ännu en ny dag! 

En dag som denna, alltså den igår, är det inte svårt att kräla upp. Min son skulle komma hem. Han har inte varit hemma sedan i julas. Jag handlade hem veganmat och hämtade min kära barn. Lycka! Jag har inte talat om för hans syster och hennes barn att han kommer hem, alla vill ju träffa honom, men han åker hem redan i morgon igen. Finns alltså för dåligt med tid. Dessutom måste jag få träffa honom själv, att sitta i lugn och ro och prata med honom. Jag har ju inte träffat honom sedan den ruskiga olyckan i Thailand. Men eftersom han längtar efter sin syster, han längtar efter syrrans barn så kommer han troligen hem en sväng nästa vecka också. 

I morse när Göran kom med min frukostbricka så sa han att det var tusende gången. Det stämmer nästan. Jag måste räkna efter exakt. Han skulle bara tala om att det kommer att bli minst 10.000 gånger till som han kommer med brickan ❤️

Dags att kliva upp och ta tag i dagen. Samtal att ringa. Besök på banken. Så skulle jag behöva några timmar för mig själv. Tror jag ska sikta på att hinna med en promenad idag 🏃🏼 Man tänker så bra då 💭