Så pass att jag faktiskt kom iväg till Dublin. 4 dagar innan var jag fortfarande tveksam, men jag blev bättre och bättre. Så när det var dax att åka så bestämde jag mig för att följa med. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle ta det lugnt. Elin körde, inte min grej längre, spec inte kl 03. Stor risk för insomnia då. 

Dublin visade sin bästa sida. En stor sol på himlen, 🌞 hela tiden. Irländarna var i chock och sönderbrända. Vi hade en underbar resa, sista dagen gick Elin och jag 19.600 steg. Där och då sprack mitt löfte att ta det lugnt. Upp i ottan igen för att flyga hem på förmiddagen. Jag sov medan vi väntade på att få gå ombord, jag somnade direkt jag satte mig i stolen, jag vaknade när hjulen slog i backen. 

Jag var sjukt trött. Jag kan ju verkligen använda det ordet 😜 på riktigt.

Dagen efter märkte jag att ingenting smakar någonting. Maten smakar inget, inte ens godis smakar, för att inte tala om mina drycker, som jag eg tycker så mycket om, dom smakade blaskig mjölk. Då tog tag ficklampan och tittade mig i munnen. Herreminskapare. Inte konstigt alls. Hela munnen och halsen full med svamp. Igen. Jag bryter ihop. Tack och lov så hade jag av någon anledning en förpackning med medicin för just detta på apoteket, så det var bara att starta omgående. 

Det finns bara ett MEN, det är ju den medicinen som förstärker min cancermedicin, och när den blir starkare då blir också biverkningarna värre. 

Midsommarafton var helt i min smak. Sillunch och sen middag med min Lilla familj, samt goaste vännerna Mulle och Ullie, med barn. Så lugn och så skön 🍽

Idag är det måndag, och jag är så trött, så fruktansvärt trött, sätter jag mig ner så somnar jag. Jag vet inte om det är nya medicinen eller bakslag från Dublin. 

Min sköterska bokade in mig till nästa provtagning efter att hon kommer från sin semester. Det är 6 veckor. Nej, det gillar jag inte, jag kan ibland tycka att 4 veckor är lång tid. Jag har mailat henne om att jag helst vill ta mina prover efter 4 veckor, hoppas bara att hon bokar in mig hos någon annan sköterska. 

Men det jobbigaste är nog att jag ska inte röntgas förrän i september och träffa min onkolog veckan efter. Det blir alltså drygt 4 månader. Det kan vara en hel livstid, men är min onkolog lugn, ja, där får jag hålla mig lugn och lita på honom.

På onsdag ska jag träffa mina kollegor. Lunch för en tjej som går i pension. Det är inte många kvar nu av dom kollegor jag hade. Det är bra, för då blir inte jobblängtan så svår. 

Sängen lockar, trots att solen skiner in i köket och kommer så att göra ett bra tag till.

Natti!