Jag är verkligen så oerhört tacksam för den svenska sjukvården. Jag har kanske haft tur, men i det stora hela så fungerar det så otroligt bra. Jag får verkligen den hjälp som jag behöver.

Från den dagen när jag helt slut efter 39,5 i feber i flera dagar, träffade på den otrevlige onkologen (det kan väl inte skyllas på sjukvården, att vissa personer saknar vett och empati) tills idag har det hänt så mycket. Tack dr A för att du sa till att detta skulle kollas upp, annars hade den otrevlige kastat ut mig 😡

Jag har röntgats flera gånger, tagit prover, dom har haft speciella möten, flera olika läkare om mig. Jag var ett knepigt fall. Det handlar om bukspottkörteln och gallgångarna. 

Igår var jag på gastroskopi, jag har gjort det många gånger och, tja, vad säger man? Det är ett helvete, men det går. Igår när jag kom dit och fick träffa sköterskan bad jag om bedövnings i halsen, det tar jag alltid. Visst, det är skitläskigt eftersom det känns som att jag inte kan svälja. Men, det gör att jag inte känner när dom kör ner kameran. Det känns ju ungefär som att man ska svälja ner en legobit. 

Bedövningssprayet var slut? Slut? Japp, helt slut, fanns inte ens att finna på apoteket. Okeeeeey, hm. Satan. Nåväl, jag hade inget att välja på. Vi kör. In kommer en ännu en grek 😄 Nu för tiden blir jag överlycklig då. Vansinnigt trevlig, förklarade vad som skulle göras. In med bitringen, in med kameran och svälj. En gång till, svälj och ner åker kameran med slangen ner i halsen. Fy f.n 😫 Då berättar läkaren att det kommer att ta lite längre tid idag, för han vill ta en del prover. 

Jag ligger på sidan, känner hur slangen åker ner i mina tarmar. Jag ligger på sidan, på en kudde så att huvudet lutar liter neråt, så att saliv mm kan rinna ut. Höger hand ska ligga på höger ben. Jag knyter handen så hårt, så hårt. Men det står hela tiden en sköterska bredvid mig och talar lugnande. Tack och lov. Vid ett tillfälle spände jag mig så dant att jag började skaka, då kom hennes röst igen, " slappna av Marie, det här går jättebra, tänk på andningen, andas sakta och lugnt" Det fungerar verkligen, jag fokuserar helt på henne. Men jag kan förstå dom som inte klarar detta utan får panik och måste sövas. 

Det betyder att jag har ivarjefall fall kvar min självbehärskning. Ibland 😄

När vi var klara sa doktorn att han hade inte lyckats ta sig fram dit han ville, för att kontrollera det han ville. FAN. Men var inte orolig, jag släpper inte dig nu, utan vi kommer att göra en ny röntgen, sen blir det en ny gastroskopi 😳 Tack, tack för den 😭 Jaja, jag är ivarjefall fortfarande så tacksam att dom fortsätter kontrollera vad som felas med mig. Han talade om att min onkolog hade sagt att jag nu kunde fortsätta med min cancerbehandling 🤗 Så nu bara väntar jag på att A ska ringa till mig och säga börja! 

Och så en liten sväng barnbarn ❤️ I söndags ringde den Stora Prinsessan och frågade om vi kunde åka till Tuna Park? Hatar! Men vi hade pratat om det men inte hunnit på lovet, så visst, det kan vi göra. 

Det blir i hennes takt, i hennes butiker, hon får hållas och ta den tid hon behöver. Så skulle vi ta en fika på coffie house, det var viktigt! Det vi hade att tänka på var, minimalt med socker! Hon tog en slags milkshake, med vaniljmjölk, det lät ok. Den var stor 😬 Så vi fick båda två dåligt samvete. Vi bestämde att dela på den. Det dåliga samvetet fanns kvar, så vi drack varsin 3e del, sen gick vi vidare och hällde ut sista 3 e delen i en papperskorg, för hon ville spara muggen. Vi kunde släppa det dåliga samvetet, för det blev minimalt med socker. Hoppas mamman nu läser detta! 👍 Köpte några t-shirtar och åkte hem. Igår var det måndag, barnbarnsmåndag. Men en knasig sådan. 

Jag kom från Eskilstuna, visste att Lilla Sessan var hemma, sjuk. Hade inte fått några klartecken om den stora, men hennes bästis hade kommit hem från semester så jag antog att hon ville vara med henne. 

Jag visste inte vad jag skulle göra. Åka hem? Stanna och vänta i 1,5 tim? Försökte ringa mamman som jag antog satt på info. Hur man än vänder sig har man ändan bak blev resultatet. Jag var så trött, så trött så egentligen ville jag bara hem och lägga mig, men jag kunde inte svika Sessan som kanske räknade med att jag skulle stå utanför skolan. 

Åkte upp och ställde mig utanför skolan, tårarna fick rinna tills dom var slut, då somnade jag. Vaknade en timme senare av att Sessan ringer och frågar efter mig, vilken tur att jag åkte till skolan. Hon kom skuttande och hoppade in i bilen. Jag frågade om vi skulle åka och äta mellis och sen hem igen för att vara med kompisen? Nej, jag vill vara med dig mormor! Men hjärtat, vi hängde ju hela dagen igår, ska du inte vara med X istället? Nej, hon skulle träffa sin ena förälder en sväng och jag vill vara med dig mormor! ❤️ 

Det blev en eftermiddag på Aspö ❣

Efter min tisdagslunch med X-svägerskan låg en kallelse i brevlådan. Nu ska jag tydligen återigen byta onkolog. Från A tillbaka till A. Det blir sååå bra, båda två är fantastiska, jag är verkligen priviligierad, som har båda dessa grekiska onkologer.