Hej och hå, här gäller det att hålla i sig. Från frisk till sjuk, till frisk, till sjuk. För första gången kunde jag inte hämta mina prinsessor. I vanliga fall brukar jag kunna släpa mig iväg, hämta och umgås med mina energibomber en eftermiddag, för att sen åka hem och stupa i säng. Men nej, det gick inte, hade för hög feber. Jag fick kalla in ersättare, tjejernas morfar som tack och lov var ledig. 

På tisdagen var jag på benen igen och mådde helt ok? Ida ringde och frågade om jag kunde hämta henne efter skolan på onsdagen. Hon ville ut till Aspö. Jag skulle träffa min kurator och lovade att hämta min lilla tös efter besöket. Tyvärr berättade kuratorn att hon ska gå i pension. Stor sorg. Jag har nu träffat henne i dryga 3 år och jag kommer att sakna henne mycket. Hon kan mig. Hon ser hur jag mår. Hon har full koll på var vi slutade gången innan. Hon är en så härlig person. Hon skulle fundera på vem som skulle passa bra att flytta över mig till. 

På natten var det dax igen. Hög feber och en riktigt elak värk i kroppen. Huvudet ville jag helst skruva av och lägga undan för dagen, långt in i ett skåp.

Men jag har varit beredd på det här, det kommer inte som en överraskning. Idag, fredag, tja, nu mår jag bättre igen. 

Vaknade till denna bukett blommor ❤️ Det är en bra start på dagen, genast känns allt bättre.  

I tisdags var jag till min sköterska för provtagning. Kl 14.00, så stod det i min almanacka. Jag checkade in mig och ut kommer Marie och säger -kommer du nu? Ähhhh, ja, det står så i min almanacka och jag har inte fått något papper hemskickat med annan tid? -Äsch vad dumt, du skulle vara här kl 15.15 för då skulle du få träffa dr A kl 16.00. Vill du vänta? Funderade, men jag hade inget speciellt att prata med honom om. Så nej, jag behöver inte uppta hans tid. 

På torsdagen, när jag hade feber igen så sov jag uppenbarligen stenhårt, för när jag vaknade hade jag missat 2 samtal från onkologen. Stress. Adrenalinet stiger, var det knas med mina prover? Tack och lov hade Marie läst in ett meddelande. Det var bara det att jag fick en kur med kortison utskrivet, som jag hade önskat. Yes, då kanske jag kan få leva ett litet piggare liv ett tag. 

I går var det födelsedagskalas med gänget igen. Ibland blir det ofta. Jag var inte på topp. Det händer att jag får anfall av trötthet. För att jag inte ska slå huvudet i tallriken så måste jag upp och gå, ut och gå, det är inte roligt och heller inte trevligt att känna hur ögonen far som pingpongbollar i hålorna. Så nära att somna. Men det blev uppbrott vid 24 tiden, perfekt för mig, och även för värdparet.