....... röntgen igen, och tankarna börjar surra. 4 månader sedan senaste röntgen. Står allt fortfarande still? Gjorde mitt uppehåll skada? 

Jag har mått bra. Jag har varit med på det mesta. Biverkningarna återkom, men inte med full styrka. Nu vet jag, varför jag svettas flera liter varje natt. Det upphörde nämnligen när jag var behandlingsfri. Fötterna har skött sig ganska ok, jag promenerar ca 2 timmar varannan dag, jag får byta mellan olika skor, eftersom jag får ont på vissa ställen där det trycker. Men jag ger inte upp, har jag inget annat så skall jag ivarjefall fall ha kondition. Min kropp ska orka länge till!

Hår. Jag har än så länge lite hår kvar, kanske 25%. Eftersom att det är så lockigt så syns det inte såväl att jag tappat det mesta. Fläckarna kan jag täcka över. Mitt hår är något som är oerhört viktigt för min Stora Prinsessa. Hon hörde mig klaga på att jag tappade så mycket hår, den kvällen grät hon sig till sömns. Mitt lilla hjärta ❤️

Igår var vi på apoteket, en kvinna där frågar mig om jag har permanentat håret, svar nej, det är självlockigt. När vi kom ut därifrån sa Ida -mormor, vem var det där? Så där säger man bara INTE, 😡 Hon var mycket upprörd. 

Sedan gick vi till café Prinsen och åt mellis. Barnens morfar var med och vi började prata om mitt hår. Då blir Ida alldeles svart i ögonen. -vi ska INTE prata om mormors hår! Hennes hår är jättevackert, och mormor, ditt hår är ditt hår! Färdigpratat! Jag blir både stolt och imponerad av denna fantastiska varelse. Jag har i flera års tid sagt till henne att - din kropp är din kropp och ingen har rätt att röra den eller ha synpunkter på den, glöm aldrig det Ida! Där kom det tillbaka! Det hade fastnat 🤗 Fina barn ❤️

Bredvid sitter den Lilla Prinsessan, med gluggar överallt, och dessutom en tand som sitter lös, så hon kan inte tugga. På huvudet har hon mössan som jag stickat till henne. Så tacksam, så glad för denna mössa. Den är så fin och den är så skön. Då känns det alldeles underbart i hela kroppen. 

Efter fikat gick vi och bowlade. Jag vet inte när jag skrattade så gott senast. När lilltösen kastar iväg sitt klot bakåt istället för framåt, så Ida och jag fick hoppa undan, då skrattade vi så aktiviteten avstannade i hallen 😂 Så befriande!

I måndags var vi på Melanomföreningens möte på KS i Stockholm. Lyssnade på ett föredrag av onkolog Johan Hansson. Han är den som är bäst på malignt melanom i hela Sverige. Jag vet att han samarbetar med min läkare Antonis, kanske även med Andreas. Han berättade om malignt melanom, om hur viktigt det är att ta bort ett fult födelsemärke i god tid. Kommer man tidigt så är chansen ca 80% att det inte sprider sig. Har det väl spridit sig, ja, då är prognosen rent ut sagt skitdålig. 

Han berättade om dom olika behandlingarna och om forskning på nya behandlingar. Om man som jag äter målsökande bromsmedicin så måste man fortsätta med det tills man blir resistent. Upphör man med behandlingen så glömmer kroppen att man ätit medicinen. Som i mitt fall när jag gjorde 4 veckors uppehåll, då fanns inget som bromsade cancern, när jag sedan började äta medicinen igen, var det som att börja på nytt, kroppen kände inte igen medicinen. 

Immunterapin däremot fungerar på så sätt att man får ett antal behandlingar, kanske varje vecka i 1-2 år eller tills man blir tumörfri. Sedan upphör man med behandlingen, för kroppen minns att man fått den. Om den fungerar vill säga, jag tror jag har hört att den fungerar på 30-40%. Jag räknar med att vara en av dessa.

I veckan ska jag luncha med tjejen som en gång i tiden startade Melanomföreningen. Hon som åt föregångaren till min medicin. Hon som blev tumörfri, länge. Hon som då gjorde uppehåll i behandlingen. Hon som då mellan 2 stycken röntgen fick tillbaka sin cancer, värre än någonsin. Hon mår självklart inte bra idag. Ser verkligen fram emot att träffa henne. 

En sak är klar. Det är INTE bara vi "äldre" som får malignt melanom. Det är så sorgligt många unga människor som söker inträde till vår facebook grupp. För att få bli medlem är kravet att man har malignt melanom, oftast. Flera är inte mer än i 20 års ålderns. Många, alldeles för många är i åldern då dom har småbarn 😭 Grymt, så fruktansvärt grymt. 

Nu drar det ihop sig för en av veckans viktigaste punkter. Tisdagslunch med min fd svägerska. I 3 års tid nu har vi ätit lunch varje tisdag. Som jag ser fram emot dessa luncher. Ylva, min goa, fina vän sedan 37 år (37 år? 😱 Herregud, vad hände?)