Har återigen hamnat i koma. Jag sover 10 timmar per natt, går ut med Dino, somnar sedan på soffan och kan sova där i 3 timmar. Det är nästan omöjligt att vakna, vill bara fortsätta att sova mer och mer. Varför? 

Efter att ha varit ute med Dino i en och en halv timme så är kraken helt slut. Vi går först i skogen, sen går vi över en åker och det är så mycket snö att han måste hoppa fram. Det är bra, han behöver massor av motion för att må bra. Efter det somnar han som jag, utslagen i soffan. På eftermiddagen tar vi en sväng till, jag lunkar i sakta mak han springer och hoppar som en tok. Helt underbart att se honom. Tack någon där uppe för att vi skaffade Dino. Det bästa som har hänt mig. Nu måste jag gå ut två gånger om dagen. Jag har alltid sällskap av någon som älskar mig upp till öronen, hela tiden.

Förra veckan ringde Elin mig, en kille hade satt snara för Ida, hon ramlade baklänges och slog i huvudet, och svimmade av. Dom var på väg till akuten, kunde jag hämta Lovis? Självklart! Pappa Tom var på tjänsteresa i två veckor så Elin var själv med tjejerna. Ida hade fått en hjärnskakning, så dom fick stanna på akuten så läkaren kunde ha uppsikt över henne i ett par timmar. Tjejerna kan vara osams så det ryker både stickor och strån, men när det gäller då är det kärlek. Lovis blev helt förtvivlad när jag berättade vad som hänt, är Ida ledsen? Har hon ont? Gråter hon? Och så vidare. Dom kom hem på kvällen, det var tack och lov en lätt hjärnskakning.

I måndags var jag på mitt 2 gånger om året besök på hudkliniken. En toppenläkare som kollade igenom min kropp. Hon såg direkt mitt sår som jag har på nästippen. Jag har nog haft det i ett halvår nu. Hon hade läst igenom vilka biverkningar min medicin kan ge. Hon var verkligen påläst. Så underbart med en sådan läkare. Tafinlar kan ge en annan sorts hudcancer. Hon var orolig att såret på nästippen kunde vara något sådant. Hon ville frysa min nästipp. Jag blev osäker under tiden hon hämtade fryssprayet. När hon kom tillbaka frågade jag, ska jag verkligen göra detta, är det nödvändigt? Svar JA. Tack, jag behövde någon som tog beslutet åt mig. 

Hon sprayade tippen 2 gånger med -190 grader. Hon berättade att det troligen skulle bli en vätskefylld blåsa, men jag skulle inte sticka hål på den. Det skulle ta cirka 3 veckor att läka. Jag ser ut som Rudolf med röda mulen, en röd nästipp, med en stor blåsa. Ser helt galen ut. Jaja, alltid ska det vara något. Det gör ivarje fall inte ont. 

Jag har nu suttit i karantän i flera veckor, så jag hoppas att mitt immunförsvar är något bättre, försöker att inte krama folk, det gäller givetvis inte min familj, Elin och tjejerna måste jag krama för att överleva. 

Jag läser igenom min blogg från första dagen. Har nu läst 2014 och 2015. Fytusan vad sjuk jag har varit. Det är tur att man glömmer varefter. 

Jag är verkligen så glad och så tacksam att jag fortfarande lever. Det har nu gått 5 år sedan min spridning upptäcktes. I våras var jag så sjuk, sov cirka 18 timmar per dygn, kunde inte äta och vägde 45 kilo. Göran och jag pratade om det igår. Ingen av oss trodde att jag skulle överleva då. Men då sänkte dr Andreas min giftpiller dos och sakta, sakta kom jag tillbaka till livet igen. Så obehagligt att tänka på. Behandlingen höll på att ta död på mig, och jag var så nära att ge upp, jag orkade inte längre. 

Tack mina barn för att ni ryckte upp mig och talade om att jag fick bara inte ge upp. Snälla mamma, ge inte upp! Det fick mig att ta mig i kragen. Givetvis skulle jag inte ge upp! Självklart inte, även om det kändes som enda alternativet då. Jag ville inte vara med längre.

Jag hänger fortfarande med och ska försöka göra länge till. Det är ju inte cancern som håller på att ta död på mig, det är ju min behandling.

Ha en härlig fredag och samma med helgen. Nästa vecka kommer troligen min kära son och hälsar på, han har inte varit här sedan i maj, så det är på tiden nu!