Har varit på 70 årskalas i Cap d'Agde i Frankrike. Min alldeles fantastiska svägerska Ingalill fyllde 70 år. Vi bodde på ett lägenhetshotell där vi hade 5 lägenheter på 16 personer. Ingalill är ett proffs när det gäller att organisera. Ingenting missas. Hon hade fyllt 4 lägenheter med allt som behövs när 14 personer rasade in på hotellet samtidigt. 

Även midsommar firades där. Dino bor hos dom bästa hundvakterna som går att finna, där finns också bästisen Bella.

 

Veckan gick bra, över förväntan. Huvudvärk, ja, men inte av den svåraste varianten. Jag kunde parera den med tabletter. Dessutom hade jag möjlighet att kunna dra mig undan närhelst jag ville bara för att lägga mig och lyssna på en bok eller vila en stund. 

Veckan fungerade klockrent och var helt underbar. Svenskt lagom. Lagom med värme, lagom med sol. Den här veckan ska dom tydligen få runt 40 grader, det är inte lagom, det är bara vidrigt. 

Väl hemma firades gamla mors 80 årsdag hemma hos oss. Min son har nu varit vegan i 6 år tror jag. Gamla mor kan bara inte acceptera det. Men lax kan du väl ändå äta? Vi skrattar lika gott varje gång. Hon bara vägrar. 

Idag är det onsdag och jag ska till onkologen för provtagning. Bra. Jag har hela munnen full av små, små blåsor. Tungan är svullen och ser ut som ett månlandskap, likaså gommen. När jag biter ihop så slår tänderna i den svullna gommen. Det gör ont, och ingenting smakar någonting. 

Efter ett väldigt tråkigt samtal i söndags så har jag legat vaken på nätterna och grubblat. På dagarna har jag och maken vänt och vridit ut och in på samtalet. Men nej, vi fattar bara inte. Så fel, så dumt, så tråkigt, så ledsamt, så sorgligt. Det är vad vi kommer fram till. Jag fortsätter i min ensamhet att grubbla.

Inatt tog jag slut. Huvudet kraschade. Jag släpade mig ner i köket och tog 2 starka tabletter. La mig raklång i sängen, låg blixtstilla och väntade på att huvudvärken sakta skulle ge med sig. Det tog tid, men tillslut gav den med sig.

Vaknade av att maken strök mig över huvudet. -hur mår du? Huvudvärken var tillbaka med full kraft. -när ska du vara hos onkologen? Svar, nej älskade, du behöver inte skjutsa mig, jag fixar det. -men när? I eftermiddag. Jag trodde att han var på väg till jobbet.

Tittade på klockan, 12.07. Stängde av mobilen, startade om och kollade. Samma tid, 12.07. Ok, då förstod jag varför han frågade som han gjorde. Jag hade tydligen sovit hela förmiddagen. Dino låg också och sov, han hade fortfarande inte varit ute.

Klockan är nu halv 2. Mitt huvud är bättre och jag måste inte kasta mig in, utan i sakta mak med tunga fötter ta mig in i duschen. Om en halvtimme måste jag åka. 

UPPDATERING

På onkologen kom en läkare för att titta mig i munnen. Jag såg hans min när han såg min hals. Inte bra alltså. Fick den starka sortens tabletter mot svamp, den som krockar med alla andra mediciner, den som ger mig huvudvärk. Haha, det går inte, för huvudvärk är jag redan världsbäst på.

Och blåsorna? Beror dom också på svampen? Nej, troligen en reaktion på mitt cancergift, trots att jag ätit dessa i drygt 5 år. Den medicinen slutar aldrig att överraska. Så fick jag en burk av deras hemkokta bedövningsvätska att gurgla mig med. Hjälper sådär.

Idag måste jag hinna med en lång promenad med Dino. Har blir så bortskämd hos sin bonushusse och matte att han gått upp ett halvt kilo. Hundmat? Icke. Korv och köttfärssås serveras. I och för sig blir det en bantning direkt vid hemkomst. Hundmat heter den varianten. Den luktar han på och överger. På eftermiddagen när hungern blir olidlig, då smakar han lite på sin mat. 

Nu ska jag ta min huvudvärk, svullna tunga och mina blåsor med mig och ta en cykeltur. Kroppen säger, gå ner och lägg dig i soffan. Knoppen säger, glöm det, ut med dig latmask, du kan inte skylla på alla dina defekter.

Hemma är bara så bäst! 

Jag missade att säga att den personen jag grubblar över är en av dom finaste, käraste, underbaraste människor jag känner ❤️