Jag har just avslutat ett långt över förväntan, otroligt bra samtal med min handläggare på FK. Jag blir nästan gråtfärdig av lycka. Efter allt man läst och hört så var jag livrädd att ringa henne. Hon var fantastisk! Hon lyssnade, hon förstod och hon kommer inte att ställa till det för mig. 

Jag uppfyller ju liksom kravet ”efter lång tids sjukdom, fortsatt behov av omfattande och krävande behandling”.

Jag har träffat Andreas efter min röntgen. Allt är fortfarande lugnt och stilla i min kropp. Jag kämpar med vikten, jag rasade ju tyvärr ganska många kilon efter 2 slängar med vinterkräksjukan. 

Dock upptäckte jag en knöl på höger pekfinger i oktober. Hade det varit 2014 så hade jag omgående kontaktat onkologen. Idag är läget ett annat. Jag är lugn och fin. Får inte panik för minsta lilla. Utan numera så konstaterar jag en knöl, ok, jag tar det med Andreas nästa gång vi ses, nu växte den dock inte med blixtens hastighet, då hade det varit skarpt läge. Den ska hursomhelst röntgas. 

Andreas ska bli pappa igen, men han bokade in en röntgen och ett möte innan han blir pappaledig. Jag vet inte hur länge han blir borta och jag vet inte vem som blir min onkolog. Jag vet bara att det finns en som jag INTE accepterar.

Jag går här hemma med min vovve och katten Julia. Så fort jag sätter eller lägger mig har jag genast båda 2 i knät. Calles fru Lollo sa att man ser aldrig dig utan ett husdjur på dig. Sant. 

Jag träffar inte så mycket folk förutom kära maken, dottern Elin och bästa barnbarnen. Sonen Nicke ringer mig ungefär varannan dag för att kolla läget, det blir ofta långa samtal. Det går bra för honom. Det är lycka.  

I helgen hade vi visning av huset igen. 6 familjer här och tittade. Jag tror att affären snart är avklarad. Arbetet med nya huset går snabbt framåt. Göran är helt otrolig. Jag fattar inte hur man kan kunna så mycket som han gör. Han gör ju liksom det mesta arbetet själv. Men i mars har han hyrt in en firma som ska måla och tapetsera. 

Mitt liv är behagligt och består av värk och lugn. Jag kan oftast parera det onda. Jag har blivit kontaktad av en kvinna vars bästa väninna var fruktansvärt sjuk i malignt melanom. Hon frågade om jag hade förslag på vad man kunde göra, läkarna gjorde inget mer än gav henne smärtstillande. Tyvärr var det för sent, cancern hade tagit över. Hon var ung och lämnade maken, väninnan och små barn, den yngsta var inte ens året född. Så ledsamt.

Idag är det måndag. Måndagar är barnbarn. Barnbarn är stor lycka och stort välmående. Dessutom är vädret ljuvligt.

Nu promenad med Dino!