För det är väl måndag? Dagarna bara försvinner och jag tappar både tid och rum. Jag fattar inte? Var tar tiden vägen? Jag minns inte riktigt första tiden. Dom första månaderna när dom bara bollade runt mig och bara drog ut på tiden, det är 197 dagar sedan jag kände (skit)knölen. Jag arbetade flera månader, då jag och bara jag visste om att jag hade cancer. Herregud, ibland undrar jag hur jag betedde mig på jobbet, det var ju kaos i min skalle. Ibland måste jag ha uppträtt väldigt konstigt, dom tillfällena när allt kom över mig och det inte gick att tänka på annat. 

Men jag berättade faktiskt för mina kollegor så fort jag visste, så fort jag hade fått besked. Och ett bättre stöd än jag fick av dom, det är nog inte många som får. Vilka fantastiska kollegor jag har. Det förstår jag nu. Dom är fortfarande ett stort stöd. Har kontakt med flera av dom varje vecka. Tack för att ni finns  :-D

Jag har nu redan varit hemma, sjukskriven i 4 månader, och den tiden har bara försvunnit. Har inte en enda dag haft tråkigt, eftersom jag har så många underbara människor omkring mig. Heder och bullar åt mina barn, och min man, och mina fina, goa vänner. Utan er vetetusan vad jag gjort. 

Men hur skönt jag än har här hemma så längtar jag tillbaka till mitt jobb, till mina kollegor. Vansinnigt mycket. Jag inser att jag är lyckligt lottad som hann byta arbete innan jag blev sjuk. Min tidigare arbetsgivare hade jag nog haft noll och intet stöd ifrån   >:o

Nog om detta. Nu har jag funderat klart denna dag!

Igår var en härlig dag. Hämtade mina 3 Prinsessor, vi drog på oss regnställ, och stack iväg till skogen och plockade kantareller. Jag kan säga att jag kommer att få fullt upp under hösten med att hämta hem alla gulingar som är på väg upp. Jag ÄLSKAR att gå runt i skogen helt för mig själv, jag kan knalla runt i timme efter timme. Eftersom jag har en svår ormfobi så har jag mitt eget sätt att hantera den när jag är i skogen. Jag tänker ALDRIG låta den fobin få överhand.   

När jag ser bilden på oss 3 måste jag erkänna att, TackGodeGud för att jag har fått behålla mitt hår. Än så länge. 

På eftermiddagen kom kära svägerska och svåger hit och fikade. Alltid lika trevlig! 

Och kvällen slutade med the hos våra nya grannar T&T som jag är så glad över att ha! Efter denna fullspäckade dag somnade jag som en klubbad säl, hann säker läsa en halv sida i boken innan den damp i golvet. 

Idag kommer nästa svägerska på besök, jag är lyckligt lottat även på den fronten. 

Det enda som står på schemat idag är att boka tågbiljetter till Vimmerby, jag, Elin, och Ida, åker till Astrid Lindgrens värld i helgen. Ida får alltid en resa dit i födelsedagspresent av mig. Nu är det alltså dax. Elin kom med det suveräna förslaget att ta tåget istället för bilen. Hon är klok hon min dotter. Självklart tar vi tåget!