Nästan som vanligt, men lite konstigt  :-\ 

Det började så smått i lördags genom att det blev lite tungt att dra djupa andetag. 

Det fortsatte i söndags med att det började göra lite ont när jag drog djupa andetag. Jo, visst är det så att tanken dyker upp, metastaser?

När jag gick upp på måndagen (jag kunde inte ligga och dra mig, hade en tid att passa), så gjorde det ont i bröstet, mina ögon var väldigt svullna och skallen var på något märkligt sätt fullt med bomull? Idag vet jag att det var på grund av feber, vilket inte föresvävade mig då, jag hade ett uppdrag att sköta, att vara sjuk fanns inte med i planeringen.

Jag klarade av mitt uppdrag ganska bra, tror jag, det enda var att hjärnan ibland stannade upp, jag orkade inte tänka.

Mitt uppdrag var inte helt avklarat och på eftermiddagen byttes bomullen i skallen ut mot frigolitbitar som låg och gnodde mot varandra, så det uppstod ett sådant där gnissel. Huvudvärk. Är faktiskt osäker på om jag klarade av uppdraget på eftermiddagen. Göran såg hur jag mådde och sa att jag borde ta på mig solglasögon eftersom jag kisar och spänner mig ännu mer när solen gassar. 

Mitt i uppdragets kaffepaus upptäcker jag att jag helt missat vad klockan är. Jag hade ställt mobilens larm, Göran hade hört och stängt av det, han trodde inte att det var något viktigt. Så fel! Vad kan vara viktigare än att hämta sitt ena barnbarn på fritids? 

Fick kasta mig i bilen för att bara komma lite försent. Lovis och jag bestämde att vi skulle åka ner på stan och köpa varsin glass, vid stora lekparken. Efter några minuters bilkörning började jag skaka, hejdlöst. Svängde av vid OK/Q8 och köpte ett äpple som jag illa kvickt åt upp. Trodde jag hade fått blodsockerfall. 

När vi ätit upp glassen ville Lovan så klart leka en stund i lekparken. Jag frös så jag skakade men inte ens då förstod jag att det var feber. Självklart fick hon leka!

När jag kom hem kröp jag ner i soffan under 2 filtar, ångrade mig, gick istället upp och kontrollerade febern. 39.7. Ok. Jag fattade. Dags för en biverkning.

La mig istället i sängen under flera lager täcken. Göran ställde sin mobil på ringning för att kolla min feber då och då under natten. Den får aldrig mer stiga till 41,5! 

Den natten sov jag ingenting. Mitt hjärta började rusa runt som en flipperkula i bröstet på mig. Oavbrutet. Göran kollade febern som var fortsatt hög, och hjärtat var helt galet. 

På förmiddagen ringde jag min vårdcentral och berättade läget. Hon sa till mig att omgående ringa ambulans. Jag vill inte ringa ambulans, så jag försökte igen -men kan jag inte få komma till er först? Nej, ingen idé, vi kommer bara att skicka iväg dig med ambulans. Det låter som coronasymptom, dessutom måste ditt hjärta kontrolleras, det här låter allvarligt, och eventuellt måste du röntgas, prover ska tas och vi har inte möjlighet att göra allt detta.

Jag gick ut till köket en sväng och grät av mig mot Göran, jag vill verkligen INTE åka ambulans, innan jag ringde efter ambulans.

När jag hade varit uppe ur sängen en stund så hade mitt hjärta lugnat ner sig. Så knepigt? Jag blev förvarnad att ambulanspersonalen skulle komma i full coronamundering. Det innebar att vi måste stänga in hunden på kontoret, han skulle inte gilla att en man kom in i vårt hus, i den klädseln och hämtade hans matte. Icke.

Ambulanskillen släpade in en massa utrustning och kollade mitt hjärta som nu hade blivit lugnt och fint 😳 och en massa andra parametrar. Min feber var dock fortfarande hög. Jag slapp åka ambulans 🙏 istället skulle Göran skjutsa in mig, men, jag var absolut tvungen att åka in till lasarettet, dom väntade mig.

Göran släppte av mig vid gula tältet utanför akuten. Dom förde in mig i första rummet på akuten, upplyste om att jag fick inte under några omständigheter lämna rummet.

Så började provtagningen, rör på rör, nytt ekg, samt 2 pinnar i näsan, jag lovar, dom var uppe i hjärnan och petade, det var coronatestet. Urinprov.

Väntan. Väntan. Det gjorde inget. Jag sov igen nattens icke sömn. Någon gång på eftermiddagen bestämdes att jag skulle läggas in på onkologavdelningen. 

Våga vägra rullstol, kan gå själv 😟 även om det är vingligt pga feber. Blir som ett barn.

Blev bortskämd av trevlig personal. Jag bara sov och sov. Vid ett tillfälle kom dom med en stol som var en våg. Tydligen ska jag alltid vägas. Jag har gått upp 5 kilo i år och känner mig härligt rund och go. Det dög visst inte, det kom in en personal och frågade om jag hade näringsdrycker hemma? Blev nästan stött.

Jag fick febernedsättande och somnade om. Sov till klockan 06, då det var dags för kontroll av parametrar igen. Febern hade äntligen gått ner. Huvudvärken hade återgått till normalläge, alltså bara väldigt ont i huvudet. Skönt.

Nu ville jag bara hem! Var tvungen att vänta tills doktorn kom, hon ville egentligen invänta coronasvaret. Vi kompromissade och jag fick ringa efter Göran ❤️ 

Väl hemma plockade jag ur diskmaskinen och kröp sedan ner i soffan under min härliga filt.  Måste helt enkelt göra något för att slippa dåligt samvete för att jag ligger i soffan. Knäppt? Ja, men jag lär inte vara ensam om sådana tankar. Telefonen ringde, inget uppringnings-id. Det var onkologdoktorn som skrivit ut mig. Jag hade urinvägsinfektion, hade jag haft ont? Svar nej. Fick penicillin att ta om jag kände att jag behövde. Det kunde bli njurbäckeninflammation. Hm, jag åker ju på det mesta, så varför inte en släng åt njurarna också? Jag ska ta kuren, jag brukar aldrig ha streptokocker i urinen, så dom vill jag bli av med.

Såg i min journal att läkaren ringt labb för att få svar på coronatestet. Labbet hade inte fått mitt prov? Det står tydligt att provet är taget på akuten, jag vet att det togs, men nu står att eftersom labb inte fått provet så är patienten inte provtagen. Fel! Provet har kommit på villovägar! Kanske blivit liggandes och bortglömt? Möjligen bortslarvat? 



Det är den 20 maj. Mina älskade barn fyller år ❤️ idag. Elin hade blivit väckt klockan 06.15 av en sjungande Ida. Då hade detta mirakel till barn varit uppe i flera timmar och gräddat bananpannkakor som hon gjort en pannkakstårta av till sin mamma. Detta barn är verkligen inget vanligt barn. Detta barn har storken hämtat från planeten SnälloGo. 

Nu ska jag ta en promenad med min följeslagare Dino 🥰

Hatar 🤢