Kl ringde 06 för att jag skulle hinna få iordning på kroppen tills mitt besök hos Bäste Doktor Andreas. Fick vänta en stund, men så står han där med ett stort leende på läpparna. Ser bra ut det här säger han.

Inne på hans rum berättar han att mina tumörer står blix stilla, det gör honom imponerad att jag svarar så bra på behandlingen eftersom jag inte ens får full dos. Han tänker inte ändra dosen till full, utan vi fortsätter så här. Om han ändrar skulle jag kunna bli sjuk av den igen och vi måste avbryta som förra gången. 

Han har flera planer för mig när tumörerna börjar röra på sig, MEN som det verkar så kan det dröja. Alla mina provsvar sedan maj månad är helt perfekta :-D. Under tiden sedan senaste besöket har det hunnit komma ännu en ny medicin, en annan variant av den han har i bakfickan till mig, men med snällare biverkningar. Å andra sidan är den inte riktigt lika bra. Vilket innebär att han kommer ge mig den elakare sorten bara för att jag är i så bra kondition, eller kanske till och med båda, den dan........

Då vet han ändå inte att min kondition är så bra att jag kör 6 km lopp med full packning ;-) nån gång i veckan.

Han anser att det finns ingen anledning för mig att slösa bort en dag genom att komma dit var 14 dag, utan nu tycker han att vi ändrar till 1 gång/ månad. Ok, nu känner jag mig trygg att göra det igen och jag vet att jag kan alltid ringa min syster Marie och komma dit när jag vill för att tex ta ett prov. 

Det är som att få ett nytt liv. Igen och igen. Nu vågar jag planera lite framåt igen. Dagarna innan besök vågar jag inte planera mer än en dag i taget. För att vara på den säkra sidan. För att inte bli allt för besviken.

Gör något kul, ut och res med er var hans avslutningsord. Du kan alltid kontakta oss om något inträffar :-* 

Andreas är min idol!

På vägen hem kommer nästa julklapp! Meddelande från sonen som nu är i Australien, mår som den Prins har är, hade för första gången ätit sig mätt, på säkert 3 månader. 3 ggr under dagen hade han ätit suschi. 

Min magsårsmage hade nu fått nog och brakade ihop. ALL oro bara försvann så där som att man bara knäpper med fingrarna. Det fixade inte magen. Kloka Anna som brukar kommentera har så rätt, en mamma kan bara klara en viss mängd oro, och jag har haft aningen för mycket av den varan på sista tiden. Jag var så lycklig så jag kom inte för mig att gråta en tår. Dom hade jag iof kanske gjort av med på morgonen innan vi kom iväg.

Jag klappade ihop i soffan ett par så där 4 timmar, svarade i telefonen, vet inte vad jag sa, somnade om igen, och igen, och igen. Nu, kl halv 7 tvingade jag mig upp, magsårspillerna hade kickat in, och jag känner mig helt ok, lite vinglig eftersom jag knallar runt på rosa, glittriga moln, mitt på parketten. Ida frågar mig ibland om när mina fötter ska bli bra, jag svarar som det är, troligen aldrig, eftersom jag får så här knasiga fötter av en stolllig medicin som jag måste äta. Då frågar hon, men du ska väl inte dö mormor, jag svarar diplomatiskt att alla människor ska ju dö någon gång, hon nöjer sig inte, men jag menar NU mormor. Nej, det har jag inte tänkt mig blir svaret, och så är det dax att gå in på toaletten och gråta en sväng så det inte syns. NU kan jag svara att nej, dom som hopar runt på dom där rosa, glittriga molnen däruppe, dom får allt vänta ett tag på mig :'( för jag dröjer, länge. 

Under tiden jag sov har maken gjort iordning plats för granen, han har dammsugit, nästan lyft på mig och dammsugit under mig utan att jag märkt något. Jag har varit fullkomligt utslagen. Elin, du vet ju att hos oss är det att hitta den knasigaste granen som gäller! I år har han slagit alla rekord =-O jag har inte kommenterat den än, för jag vet inte vad jag ska säga. På något vis måste den ivarjefall döljas, han kallar den en 3 mastare, och den är minst 5 m bred. Herrejösses.

Kort på den klädd eller dold kommer inom kort!