Vaknade väl sådär vid 10 tiden, tog min piller och satte mig tillrätta i sängen för att skriva en God jul hälsning till sonen. Mitt i skrivandet kommer Elin in i sovrummet med sin iPad och sätter i knät på mig. Jaha, gulledig, ett jättefint kort på Nicke med Lara i bakgrunden. Rätt som det är säger bilden på det fina kortet God Jul på dig mamma och ler det där leendet som bara mina barn kan göra. Jag fick en hjärtattack, jag återhämtade mig, jag skrek NICKE!  =-O 

Elin och han hade kopplat upp sig via Skype och jag hade ingen aning. Jag fick en chock, jag blev så lycklig, och, ja, vadå, jodå, givetvis börjar jag gråta. Jag är bannemig hopplös ibland.  :'( 

Det var så underbart att få se honom IRL. Det var så underbart att få prata med honom en stund, det var så underbart att få höra deras närmaste planer. Dom hade tillbringat julafton på beachen. Julen är tydligen ingen större helg där, ivarjefall inte i deras familj. 

Han var lycklig, glad och såg faktiskt välmående ut. Jag blev glad, lycklig och välmående  :-D 

På förmiddagen var småtöserna ute och åkte pulka, och skidor, jodå, vi har nog ca 2 mm snö. Allt går om man vill. 

Sen kom syrran med familj, full rulle, kanelbulle. Så har hela dagen fortsatt. 

Det är så underbart att ha alla mina kära omkring mig. Har just läst orden - man ska aldrig ta något för givet, av kloka Anna. Så sant, så sant. Därför ska man passa på att ses och njuta av varandra. Jag njuter av att ha alla springandes omkring mig, barn som tjoar, ljus som brinner, mat som doftar. Men jag kan inte helt släppa min ångest, tänk om........ 

Vid ett tillfälle som jag höll på att plocka ur diskmaskinen tog energin slut, ingen förvarning, bara som en smäll i bakhuvudet. Jag orkade inte lyfta upp glaset jag var på väg upp i skåpet med  >:o Lämnade allt och gick därifrån bara. Jag är ju numera van att vara för mig själv, så, det kan ju vara så, att det tar på mina lite förminskade krafter att ha en hel folksamling omkring mig ett helt dygn. Det är vid dessa tillfällen jag märker att jag inte är mig riktigt lik, fast jag gör allt för att glömma bort det. 

Göran och jag gick då ut på en promenad i mörkret, inte långt, inte fort, bara att få frisk luft och lugn och ro och tystnad en stund. Det gjorde gott :-[ 

Barnen sover och ungdomarna hoppade i badtunnan, -10 ute och 39 i tunnan. Grabbarna sitter och spelar poker.  

Och jag själv? ;-) Har krupit ner i sängen, skriver här en stund och ska nu försöka läsa några rader om jag hinner innan ögonlocken smäller ihop.

I morgon, är en ny dag! I morgon, har nya möjligheter! I morgon, ska vi ta tillvara på!