I går vaknade jag med en klump i magen så stor att den nästan inte fick plats. Ändå så syns den inte. Ingen utom jag vet att den sitter där och skaver och värker.

Det var dagen D. Besöket hos favorit doktorn Andreas, 09.45. Jag håller mig kall, pratar om allt och mest inget i bilen på väg till Eskilstuna, med maken. Bara slippa tänka. Vill inte tänka. Fast jag vet att han känner ungefär likadant, inte riktigt, men nästan. Han kan inte förstå helt fullkomligt hur jag känner. Jag är panikslagen. Måste ha full kontroll på mig själv. Inga tårar nu! Dom kan behövas om en stund. 

Andreas hämtar oss lika glad som vanligt, fick min kram jag alltid får. In på hans rum. Och han berättar att.........

ALLT ÄR SOM TIDIGARE! Ingenting har rört på sig, inte den minsta lilla metastas har ökat i storlek.  :-* Det syns en liten fläck på en lungan, men det är förmodligen infektionen jag drar på. Ska vänta en vecka och se om den går över, annars kollar dom upp den. Jag känner hur klumpen löses upp och liksom bara flyter ut i kroppen som ett lyckorus. Inte gråta!

Det enda han har synpunkt på är min vikt. MÅSTE upp i vikt. Han vill att mina kinder ska fyllas ut lite. Jag hade klätt mig i en stor tröja för att gömma mig. Den luringen ser ivarjefall. Han skriver ut en låg dos med kortison som jag ska starta dagen med, den ger matlust samt gör mig piggare. 

Mitt lyckorus gör att jag inte minns så mycket mer av vad han sa. Han ska ivarjefall passa in nästa röntgen och besök så att jag är nykontrollerad innan vi åker till Turkiet. 

Jag pratade om olika röntgenvarianter med honom, han förklarar så klokt. Finns ingen som helst anledning att göra någon annan variant på mig i detta läge. Finns heller ingen anledning att gå till hud och kontrollera hudkostymen medan jag går på denna behandling. Han är klok som en gammal uggla, fast han inte är mycket äldre än min dotter. Jag har fullkomligt förtroende för honom. 

Lämnade av några armband som en av sköterskorna hade beställt! 

Nu har jag kommit över 30.000 kronors gränsen!

Tack min älskade make för att du är med mig på den här tråkiga resan, tack för att jag har dig. Men jag vet att om du mot all förmodan inte skulle kunna följa med till doktorn, att du låg i magsjuka eller liknande, då vet jag att jag har min älskade Elin. Nicke är också med, fast i tanken, han vräker över energier under tiden vi är hos Andreas. Dessutom så finns alltid världens bästa syrra att ta till  :-* 

Jag vet att jag är utrustad med världens finaste familj, och dom vet att jag uppskattar dom. Tack för att ni finns där för mig  :-* 

Resan hem var något behagligare än ditresan. Bilen var fylld med glädje.

Alltså kunde jag åka och hämta min MellanPrinsessa. Hon hade varit full av oro att jag inte skulle kunna hämta, att jag fortfarande var sjuk. Det var dubbel lycka när jag kom, för hon hade lyckats överföra sin oro på personalen. Vilket mottagande jag fick  :-D 

IdiPidi och jag åkte till café Prinsen och fikade. Jag vräkte i mig en semla, när jag ändå var på gång så stoppade jag i mig Idas bakelse också, den var tydligen inte god. Nu djäklar ska jag upp i vikt. Sen mådde jag illa :-\ 

Vi fortsatte hem till prästgården. Ida och Göran badade tunna, jag väntar tills min infektion är borta helt. Sen var det pyssel i vanlig ordning. Hon skrev ett brev till sin favoritmorbror, nu när han äntligen har en adress :-) 

Kvällen avslutade vi med torsdagsmys, alla 3 kröp upp i soffan, inlindade i filtar, med pizza och tittade på Shrek. Jag var så trött, så ända in i märgen trött att jag hann somna innan jag fick i mig mina giftpiller. Tyvärr.