Penicillinet fungerade. Efter 2 dagar var jag feberfri. Vilket innebar att sista dagen kunde jag tillbringa med gänget vid poolen, under mitt parasoll, återigen i min fantastiska tankini. Ända tills Ida kom på att tankinikjolen kunde ju faktiskt hon ha  :-\ 

Obegränsat med glass tar på krafterna 

Tankinin och nya Lyckostenen från sonen

 

Det var trots allt en underbar vecka. Nu återstår att se om min läkar räkning är på 8.000 kr, vilket jag misstänker. Sen blir det ännu mer spännande att se vad försäkringen ger tillbaka. Något som jag har lärt mig under detta år är att försäkringsbolag vill helst INTE betala något alls >:o 

Återbesöket på onkologen sköt vi på tills på måndag eftersom jag är feberfri och mår helt ok.

Klockan 9 gick bussen mot flygplatsen. Jag var trött som ett litet barn, fast dom små barnen var pigga. Ombytta roller. Vi höll på att bli en kort. När bussen börjat rulla räknade syrran in oss och skrek STOPP, en saknas =-O bussen fick backa tillbaka och ut ur hotellet kommer min man gåendes i sin egna takt. Helt oförståendes :-D Det är min man det!

På flyget satt jag bredvid honom för att hålla koll. Vid ett tillfälle tog jag upp min väska i knät, jag skulle hämta något. När jag setat med händerna i väskan alldeles för lång tid började Göran undra vad jag gjorde? Hm. Jag hade somnat. Vad jag skulle hämta vet jag inte längre. 

Hemma vid 19.30 tiden, sov 20.00.

Igår var det uppackning och tvätt som gällde.

Idag däremot är en tuff dag, för tuff. Först Elin som har 30 års kalas. Jag var tidig, har just avslutat en penc kur, är extra infektionskänslig och vill därför inte träffa nya baciller. Ida och Lovis är jag immun emot nu för tiden. När nya baciller började rasa in åkte jag hem. Kl 17 är det taklagsfest hos grannar, Göran har byggt en tillbyggnad. Många nya baciller, så jag avstår. Tyvärr, men jag vågar bara inte utsätta mig just nu. Kl 19 Ingelas 50-årskalas. Kända bakterier. Dessutom bara människor som känner till mig och mitt tillstånd, så är någon förkyld så håller sig den personen sig på ett visst avstånd från mig. Tryggt. Den vågar jag mig alltså till att besöka. Att jag sen börjar klippa med ögonen vid middagsbordet och måste ut och ta mig en promenad för att hämta luft och piggna till, det känner det gänget till. Dessutom blir jag ursäktad att jag och min kropp inte håller så länge utan måste hem till sängen är inte heller något problem. Så härligt med vänner som kan mig :-[