..... Är äntligen över. Trött som ett vrak. Sovit ungefär som man gör när man inte har en aning om vilket besked man ska få dagen efter. 

Göran och jag åkte in till Strängnäs för att hämta Elin. Järngänget, mina livlinor, åkte mot Eskilstuna. Jag var lätt fuktig i händerna. Elin var tyst. Min älskade lilla dotter. <3 

Andreas kom och hämtade oss i väntrummet. Kram. In på hans rum. Ja du Marie, det ser bra ut det här!.............. Va?............. Jo, det ser bra ut på röntgen, ingen förändring alls, förutom att den stora tumören har krympt lite grann, väldigt lite, men ändå! Behandlingen fungerar fortfarande. All spänning bara rann av oss alla tror jag. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde inget av det. Jag bara satt som ett fån med stora ögon. Lycklig  :-D 

Så berättade han att när den dagen kommer att jag blir immun, då kommer jag att få PD1  =-O Jag som hade räknat med att få skrika mig till den. Fungerar den så är det en behandling som kommer att pågå resten av livet. Dagligen. Inte som Ipilimumab, som är 4 sprutor, sen inget mer. 

Knölen på huvudet, tja, omöjligt att säga. Knölen känns fortfarande mycket tydligt, MEN den syns inte på röntgen? Troligen har jag alltid haft den, men, det är först nu när jag gått ner i vikt som den känns. Jag köper det!

Berättade om att jag har problem med mitt försäkringsbolag, han upplyste mig om att jag till 100% uppfyller kraven på hela den ersättningen. Inget snack om saken. Jag har en ALLVARLIG SJUKDOM och då finns vissa regler, tydligt nedskriva på tex Socialstyrelsens hemsida, som gäller mig, som gäller alla, som även gäller ett försäkringsbolag. 

Andreas går nu på pappaledighet, men jag kommer att få en annan superbra onkolog. När sedan Andreas är tillbaka återgår jag till honom (y) 

Just nu går jag på moln, känns återigen som att jag fått ett nytt liv. Underbar känsla :-P Jag tar gärna varenda biverkning, skulle stå ut med ännu fler om jag var tvungen.  Det gör inget att Göran måste hjälpa mig att sätta mig upp på morgonen och ge mig piller efter piller, jag kan knappt hålla i vattenmuggen. Det gör inget att det tar 2 timmar för mig att komma ur sängen på morgonen när jag sen vaknar på riktigt. Det gör inget att jag går på krossat glas. Det gör inget att lederna känns som dom gått ur led. Jag och min omgivning får ta att jag inte orkar vara social efter kl 22. Jag blir ju bara påmind om att min behandling fungerar :-) 

Nu har jag 0,2% energi kvar i behållaren. Alltså ska jag sätta mig i min fåtölj på verandan, blunda, njuta och kanske somna till en stund ;-)