Första dagen som jag vaknar utan feber :-D vetetusan när det hände senast. Sitter i sängen och dricker mitt kaffe och väntar på att mina piller ska göra sitt jobb.

Idag har det kört ihop sig. Dels så är det Hantverksmässa vid Aspö Handel 

Som jag väldigt gärna vill vara med på med mina armband.

 

Samtidigt ska jag följa med på Idas ridning. 

Prioriteringen är väl egentligen inte så svår. Men tack och lov har jag underbara grannar. Kicki tar hand om mina smycken tills jag kommer tillbaka. Eller packar ihop dom om jag inte hinner tillbaka eller om hon tröttnar. 

Den här veckan har jag varit mer känslig än vanligt. Tårarna har hängt halvvägs ute hela tiden. Hämtade som vanligt Ida från skolan, då berättade hon att hon hade varit ledsen för det var 2 tjejer som hade varit så taskiga mot henne. Då är det en hand som kramar till om mitt hjärta så jag nästan går ner på knä. Får inte visa hur ont det gör mig. Den ena tjejen är en av Idas bästa vänner, en jättego tjej, med fantastiska föräldrar så jag fattade ingenting. Det hade slutat med att dom lämnade henne i ett träd dom klättrade i, skrikandes att -vilken djävla kompis du är då! Men mormor, jag kunde ju inte hjälpa ena tjejen ner, för jag satt ju högst upp. Varför, jag undrar bara varför kan inte 3 tjejer leka med varandra? Troligen för att en är starkast, och ska då tissla och tassla med den andra, för att knuffa bort den tredje. 

Vi åkte och handlade mellis och åkte till lekparken, jag hade filt med så livet var underbart. Då kommer ett meddelande från sonen. Han skriver så fint så givetvis börjar tårarna återigen att rinna. Inte visa. Inte visa. För Ida. Då blir hon orolig. Han kommer troligen att bli en australiensare.  

 

Lämnade av Ida hos sina föräldrar, skulle berätta om vad som hänt i skolan. Det gick ju inte. Började givetvis gråta igen. Elin är van med en gråtandes mamma, pappa Tom är inte van att se mig i detta tillstånd. Jag skrämde väl halvt vettet ur honom. Men när det handlar om mina barnbarn, då blir jag som en tiger. Ingen rör dom! Mamma Elin skulle ta hand om saken.

I vanliga fall försöker jag hålla på mina tårar tills jag är själv eller tillsammans med personer jag känner mycket väl. Fungerar dock inte alltid.  :'( 

Så har hela veckan varit. Börjat dagen med en dos tårar. Sedan har dessa kommit och gått, helt utan förvarning. Suck

Men annars mår jag ganska bra  ;-) Med mina mått mätt.

Justja, fick en fråga i veckan om jag blir ledsen om min son flyttar till Australien. Svaret blev, NEJ. Fel svar egentligen, men ändå rätt. Självklart vill jag helst inte ha honom på andra sidan jordklotet. Men om det är där han har sitt liv, där han trivs, där han har sin flickvän, då ska han självklart bo där. När mina barn mår bra, då mår jag bra. Jag har alltid varit förberedd. Jag har förstått sedan han var liten att han inte kommer att bli kvar i Sverige. En av anledningarna är att han hatar kyla och snö. 

Så svaret är egentligen både nej och ja :-\