Göran åkte och jobbade på förmiddagen, jag gick hemma och grubblade. Tittade på telefonen som blippar hela tiden. Miniettan jag blev kär i drog iväg till galna bud. Jag la inte ens ett bud. Vi fortsätter. En vacker dag står den där och bara väntar på oss. Tills dess får Nicke fortsätta sova på soffa. 

Vi åkte iväg i god tid. Elin ringde, hade inte fått tag i barnvakt, jag måste lova att ringa henne i samma sekund som vi gick ut från avdelningen. Hon mådde inte heller bra, jag hade överfört min negativa övertygelse till henne. Nicke ringde också. Han var däremot helt övertygad om att allt var bra. Var lugn mamma, inget har hänt, allt är som det ska vara. 

Anmälde oss, Göran satte sig, jag skulle gå på toaletten runt hörnet. Pang, jag krockade med dr Andreas. Vi skulle egentligen inte alls till honom, utan till dr Antonis, men Andreas såg på datorn att vi hade kommit och smet ut och hämtade oss. Det var första lyckan. Andreas är min stora favorit. Han förklarar så bra, han svarar på mina frågor innan jag hinner ställa dom.

Andra lyckan var att ALLT ser bara bra ut. Ingenting har rört på sig. Ingenting har tillkommit. Jag antar att knölarna jag fått under armen har funnits där tidigare, men eftersom jag magrat så känns dom så mycket tydligare. Blåsorna i munnen är inte cancer. Cancer flyttar inte på sig, och mina blåsor kan komma på ett ställe, läka, och komma tillbaka på samma ställe, eller någonannastans i munnen. 

Jag är en av ett fåtal % som den här behandlingen fungerar så här länge på. Eftersom den nu fungerat i 2 år så kan den fortsätta mycket länge till. Efter det så blir det PD1. Dom kommer att ha en grupp på Eskilstuna där dom ska testa en sorts variant av kombo. Han tyckte nog inte att jag skulle vara med på den. Dels för det kan bli riktigt stygga biverkningar, och ingenting säger att det hjälper. 

Vi satt länge inne hos Andreas och pratade. Han berättade och han förklarade. Jag frågade om jag kommer att få tillbaka honom. Men nej, tyvärr. Hans fru trivdes inte i Sverige så dom har flyttat tillbaka till Grekland och han pendlar till Eskilstuna en vecka/månad och jobbar hemmifrån med second opinion ärenden. I Grekland skulle han vara tvungen att jobba som vanlig läkare, inte som onkolog, för en liten summa lön som inte går att leva på. Grekland är väl inte bästa landet att leva och bo i nu för tiden. 

Jag får behålla dr Antonis, som jag är mycket nöjd med. Jag vet nu också att dom konsulterar varandra, Andreas är uppdaterad vad gäller mig. Det känns så skönt och så tryggt. 

Träffade också Marie, sa till henne att hon skrämde livet ur mig genom att bara vilja dela ut medicin för 2 veckor istället för 4. Det hade hon inte haft en tanke på, men lovade att aldrig göra så igen. 

Ringde barnen för omgående uppdatering. Hade dock ingen tanke på att ringa syrran med en gång. Hon och Ellen gick på tånaglarna och trodde att jag inte ringde för att jag fått dåligt besked och inte klarade av att ringa. Till slut ringde Ellen till Elin och fick lägesrapport. Sen vågade hon ringa till mig. Förlåt mina kära, nära. 

Slocknade som ett utblåst ljus på kvällen, och har nu sovit i 13 timmar. Man förstår nog inte riktigt hur spänd kroppen är, förrän spänningen släpper.

Då kör vi i 3 månader till!