Rätt som det var tog jag bara slut. Pang. Någon slog mig medvetslös. Hade varit på Gripsholm med min Lilla Familj  <3 Gick på skattletning, åt korv, avsked med pussar och kramar. Vände bilen hemåt. 

När jag kom till stora bron minns jag knappt något. Jag var helt väck. Åkte in på parkeringen, hann inte ens stänga av bilen innan jag somnade. Har ingen aning om hur länge jag sov, kanske 20 minuter. Något, men bara något piggare fortsatte jag hemåt. 

När jag kom hem tittade Göran lite oroligt på mig och frågade hur jag mådde. Svar piss. Mm, jag ser det fick jag till svar. Jag var helt slut, helt tom, jag orkade bara inte ta 14 steg till.

Vi skulle på 60 års kalas som jag verkligen hade sett fram emot. Det gick bara inte. Fullkomligt omöjligt. Göran frågade om jag inte skulle följa med en liten stund. Riktigt dum fråga. All den lilla energi som skramlade i botten skulle då gå åt till att försöka hålla mig vaken. Sitta vid ett bord och inte höra vad någon säger, inte kunna prata för att jag måste försöka hålla ögonen öppna. Nej. Det skulle bara göra att jag kände mig ännu mer otrevlig än att vara tvungen att tacka nej, i absolut sista sekunden. 

Jag blev hemma, Göran blev upplockad av grannar. Jag satte på infravärmen på verandan, kröp in i en filt och tyckte synd om mig själv. Tjöt, bölade, snorade och grät. Vad hjälpte det :'( klockan 8 sov jag som ett litet barn. 

Tidigare på dagen ringde doktorn ifrån vc som jag tycker så mycket om. Onkologen vill ju att jag ska ha en kontaktdoktor där, ifall att, som känner till allt om mig. Vi pratade nog en halvtimme, hon mindes mig, när hon hade hand om mig ca 2009. När hon var den enda som engagerade sig och såg till att det togs prover med jämna mellanrum. Sen gick hon vidare i sin utbildning och jag blev aldrig mer kallad. Förren nu, för nu är hon tillbaka på vc. TackGodeGud. Hon var otroligt ledsen att det blivit som det blev. Att det nu är för sent. Att skiten kom tillbaka, nu som spridd. Hon förstod verkligen hur illa det är. Hon ville absolut vara "min" doktor. Jag fick komma när jag ville, om jag kände mig orolig och ville ta en omgång extra prover, eller bara ville prata. Så började hon prata om ASIH. Då började jag gråta och sa att där är vi inte än på många år. Den dagen denna behandling slutar fungera finns det fortfarande ännu en att använda. Så ASIH finns inte i min värld i många, många år än. 

Jag trampade runt i området hemma hos min dotter när jag pratade med doktorn, jag ville inte att barnen skulle höra samtalet, och jag ville inte att dom skulle se mig gå runt och gråta.

Tja, vad säger man om dagen? Prinsessorna pumpade i mig energi, samtidigt som behållaren tömdes som om det vore hål i burken. Så fyllde tjejerna på med råge igen, sekunden efter var den tom. Hursomhelst helst fanns det inte en gnutta kvar när jag kom hem. Sov till klockan 9, alltså ca 12 timmar. Vaknade med nästan 38 i feber. 

Jag tror jag måste lära mig att lyssna lite bättre på min kropp. När den försöker tala om för mig att, hallå, det är dax att tagga ner lite grann nu. Då kör jag på i samma hastighet, ända tills jag rasar som ett korthus. 

Ida beställde ett par raggsockor av mig, i vanliga fall älskar jag att göra raggisar :-) men jag kände att det kommer att dröja innan jag blir klar med dessa. Så jag skickade beställningen vidare till världens bästa stickare, Kicki. Efter ett par dagar låg dom klara i en påse som hängde på dörren. Tack söta Kicki :-D  Jag förstår att jag måste beställa ett par till, likadana, men ränderna lite olika så det går att skilja på dom. Till Lovis.