Efter att återigen påbörjat behandlingen så känns det lite nervöst. Klockan ringer för jag måste ta tabletterna vid viss tid. Stoppade i mig dom och somnade om. När jag sen vaknar flera timmar senare ligger jag en stund och känner efter, jo, jag lever, jag kan röra på mig, gott tecken, kliver sakta ur sängen, ser brickan med dagens smoothie och kaffe bredvid mig som min älskade make ställt där innan han drar till jobbet.;-) Min bästa, sådana som han finns inte många av <3 Tänk inte ens tanken, honom delar jag inte med mig av :-*

Skottskadan är lika illa, men får jag halta runt en sväng så känns den bättre, eller så kanske jag vänjer mig. Spelar roll. Kontentan så länge är, att jag börjar dagen som en 150 åring, men blir yngre ju längre dagen går. Gott så!

Likabra att jag delar med mig av KF också. KF är min älskade KattFan. Efter att idogt försökt pressa sig ner under mitt täcke, jag lyckades parera, gav hon upp, men lämnade 3 st fästingdjävlar krypandes på mig. Jag vann, jag hann, först. Nu ligger dom och plaskar i något rör någonstans under marken. Haha.