Dag 93. Ja, jag lever :-)
Efter att återigen påbörjat behandlingen så känns det lite nervöst. Klockan ringer för jag måste ta tabletterna vid viss tid. Stoppade i mig dom och somnade om. När jag sen vaknar flera timmar senare ligger jag en stund och känner efter, jo, jag lever, jag kan röra på mig, gott tecken, kliver sakta ur sängen, ser brickan med dagens smoothie och kaffe bredvid mig som min älskade make ställt där innan han drar till jobbet.
Min bästa, sådana som han finns inte många av <3 Tänk inte ens tanken, honom delar jag inte med mig av 
Skottskadan är lika illa, men får jag halta runt en sväng så känns den bättre, eller så kanske jag vänjer mig. Spelar roll. Kontentan så länge är, att jag börjar dagen som en 150 åring, men blir yngre ju längre dagen går. Gott så!
Likabra att jag delar med mig av KF också. KF är min älskade KattFan. Efter att idogt försökt pressa sig ner under mitt täcke, jag lyckades parera, gav hon upp, men lämnade 3 st fästingdjävlar krypandes på mig. Jag vann, jag hann, först. Nu ligger dom och plaskar i något rör någonstans under marken. Haha.
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Dag 92, resten!
Nästa inlägg: Dag 94. Startar dagen med lite feber.
Bra att behandlingen börjat igen, hoppas biverkningarna inte blir allt för tufft. Hälsa Kattafan att hon är bra och ha nu!
Håller tummar och tår för att behandlingen gör det den ska, att skottskadan ger med sig! Vilken tur du har som har din Göran som pysslar om dig innan han far i väg och jobbar! KF påminner om min Charlie han ska också alltid försöka pressa sig ner under täcket lyckades inte lika bra som du med att hitta fästingarna innan de satte sig fast, fy farao vad det kliar när de väl fastnat och långt efter att man tagit bort dem.